fredag, september 29, 2006

Milano, Östermalm, blogg



Fråga mig inte hur det gick till. Men i tisdags befann jag mig på jobbresa i Italien. Stod plötsligt utanför Milanos centralstation vid sjutiden, utjobbad, förvirrad, förväntansfull.
     En sådan märklig känsla, att åka taxi genom en stad man inte vet något om. Se hur gatorna och gränderna breder ut sig, dess namn uppe på husknutarna som inte säger en någonting. Ett stadsnät man inte är bekant med, aldrig har orienterat sig i. Att åka förbi byggnader, stora, ståtliga, säkert vedertagna landmärken för de insatta.
     Allt man känner igen är alla visslande Vespor och tutande Alfa Romeos från tidigare besök i landet.
     Rullade storögd genom staden, knäppte bilder genom taxirutan och tänkte, japp, här har vi en storstad också, väl värd att utforska. Senare fick jag veta att det var något slags modevecka, vilket förklarade röda mattor utrullade ut framför Armanibutiken.
     Fler intryck än så blev det inte. Redan dagen efter lämnade jag Milano, för uppdrag utanför staden. Fortsättning följer i ett tidningsställ nära dig.

Det är en sådan tid, av arbete och framtidsutsikter, då man ifrågsätter, utvärderar och planerar. Jag fann mig i söndags sitta utanför en kaffebar på Riddargatan, läsandes Claes Brittons Sekelskifte i Stockholm, smuttandes machiato och tänka tanken: jamen Östermalm vore väl inte helt fel ändå? Att bo och leva här, varför skulle inte det gå? När Södermalm och Vasastan blivit så livsstilsinfekterade kanske självaste Öfre vore friheten personifierad. Det är liksom beyond.
     Bredvid mig satt en backslickbrat i svarta megabrillor, märkeskläder (nån vit dyr kofta) och hade trist till dötrist konversation med blond flickvän. Och jag kände bara… så befriande! Paret var så långt från min begreppsvärld, bakgrund, sociala preferenser, whathaveyou, att jag slapp förhålla mig till dem.
     Istället kunde jag bara sitta, i mig själv, i min stund, i något slags urban exil.

Mer och mer kluven till bloggen. Den har utkonkurrerats på sistone och har, som för drop-out-bloggers före mig, blivit mer last än lust. Men jag ger inte upp. Istället planerer jag lägga ut lite publicerat material framöver, när tillfälle ges.

8 Kommentarer:

BloggBeduinen skrev...

Att du stått utanför Milanos centralstation utan skriva ett ord om denna kollosala byggnad antar jag får tillskrivas din ungdomliga alltid-framåt-aldrig-bakåt-anda...du såg dig helt enkelt aldrig om! Jag stod själv utanför den för bara ett par veckor sedan och försökte, helt utan framgång, att fånga detta fascistoida, nationalromantiska monstrum på bild. Jag ville ha en bild att peka på och säga: Kan marmor ta steroider? Det låg ett hotell på samma torg och man får anta att det var den italienska motsvarigheten till våra svenska "Stat" alltså ett, i staden, tämligen stort hotell. Det fanns statyer på fasaden av centralen som kändes lika stora som hotellet! Hela torget såg för övrigt ut som något som var på väg att bli slukat av en märklig val som strandat. Ett groteskt, fascinerande, överdimesionerat, pampigt monument av en tidsera i Europas historia som var alla de sakerna. Mussolini gav också order om att byggnaden i alla aspekter skulle avspegla hans intentioner att; alla tåg i Italien skall avgå i tid! Italien...tidspassning...nåja!?//BloggBeduinen

måndag, oktober 02, 2006  
Konrad Olsson skrev...

Nog för att din beskrivning av min personlighet säkert stämmer – jag hoppade mer eller mindre direkt in i taxin – men efter att ha hört din beskrivning tror jag faktiskt inte det var centralstationen jag landade på. Vid närmare eftertanke säger mitt minne snarare något i stil med Milano Nord...
Men med dina beskrivningar nedkörda i halsen blir jag bara mer peppad på att återvända.

måndag, oktober 02, 2006  
Sigge skrev...

Fin text på många sätt. Än en gång har du överväldigat mig. Tack!

onsdag, oktober 04, 2006  
Konrad Olsson skrev...

Och tack, än en gång. Kul att du läser, och att mina små rusiga ögonblicksbilder går hem.

onsdag, oktober 04, 2006  
Bengtolle skrev...

"Fråga mig inte hur det gick till" - jag frågar dig inte. Jag vet hur det gick till, du är helt enkelt DUKTIG - då hamnar man i Milano. Själv hamnade jag i Gällivare förra veckan.

onsdag, oktober 04, 2006  
BloggBeduinen skrev...

Avsikten med min inledning var nog mer observerande än nedkörande men när jag läser den igen känns den lite "körig"! Men en beskrivning som peppar till återbesök faller förhoppningsvis i god jord i slutändan!? Sånär som på Formel 1-cirkusen, som var huvudsyftet med mitt besök, lämnade nog just centralstationen djupast avtryck hos mig. Staden i övrigt var märkligt svår att få grepp om. Det kändes som om den velade mellan historia och det moderna och det mynnade ut i ett stort "jasså"...för mig i alla fall.//BloggBeduinen

torsdag, oktober 05, 2006  
Konrad Olsson skrev...

Men nu peppar du ju ner!
Hursomhelst, en text som känns nerkörd i halsen är alltid en bra text! Jag säger det igen: BloggBeduinen borde slå ner sina tältpinnar permanent i egen blogg!

torsdag, oktober 05, 2006  
Puman skrev...

Milano är en av Italiens mest levande städer. (massor att se och massor att göra). Stanna längre nästa gång men glöm inte att hämta andan.
Ciao :)

lördag, oktober 28, 2006  

Post a Comment

Länkar till denna text:

Create a Link

<< Hem