lördag, oktober 14, 2006

En tidskriftsodyssé i senhöstens London



Att vara receptionist på Vogue House vid Hanover Square måste vara ett av världens skönaste jobb. Åtminstone vid lunchtid, då en armé av smala söta modechica tjejer marcherar ut från Vogue-redaktionen på väg till sina sushiluncher. Och herrn som innehar jobbet tycktes ta tillvara på varenda sekund. Han hejade, småtjattrade och smygflirtade med var och varannan av de typ 40 redaktörer, stylister och allehanda assistenter som trippade ut i trendiga outfits, ingen till synes över 25 år.
     Själv satt jag mest och krafsade nervöst i mitt anteckningsblock och kände mig som om jag hamnat utanför en audition för den brittiska versionen av The Devil Wears Prada.
     Jo, jag har gått och blivit något slags resejournalist här. Gårdagen var en hysterisk blixtvisit, tur och retur över Nordsjön och en av de längsta dagarna i mitt liv. Upp klockan fem, hem klockan två.
     Efter mitt ärende i Condé Nast-förlagets europeiska flaggskepp – förutom Vogue sitter där också GQ Style, Vanity Fair, Condé Nast Traveller, The World of Interiors och några tidningar till – begick jag Oxford Street. Ett självmordsprojekt så gott som något en sen fredageftermiddag. Denna trängsel! Dessa bleka fräkniga flickor med vidhängande, av efterjobbet-Guinness rödmosiga pojkvänner. Och alla förbannade svenskar! Man kan inte gå mer än några meter utan att beamas tillbaks till Drottninggatan när några högljudda au pairer passerar på väg till Top Shop.
     Försökte fly undan folkmassan, gick in i Soho och kom lite vilse. I ett tidningsstånd på en tvärgata – ett newsstand, där har vi en storstadsföreteelse Stockholm saknar! – hittade jag nya Details, Premiere och Vanity Fair. Samtliga till 65% av priset på Press Stop, och därtill typ två veckor tidigare. Efter en middag i all ensamhet på Wagamama och en latte på Whole Foods stötte jag på Vintage Magazines på Brewer Street. En butik med begagnade tidningar, full av tummade The Face, Vouge och Playboy från sjuttiotalet.
     Med tanke på den magasinorgie som alltid utbryter på resande fot, alla kilotunga kassar med tidskrifter som tynger en tillsammans med laptopjäveln som skaver sönder axeln, börjar jag omvärdera skrivandet som höjden av frihet. Ni vet, grundtanken att det räcker med bara papper och penna. Att det är orden bär fram en i tillvaron. Snarare känner jag mig som kontrabasspelaren som ångrade att han aldrig satsade på fiol.
     Man borde bli poet.

0 Kommentarer:

Post a Comment

Länkar till denna text:

Create a Link

<< Hem