torsdag, november 16, 2006

Farväl Falkenberg



Redan efter tio minuter börjar de sucka, grabbgänget i raden bakom mig. De ömsom fnissar, ömsom stönar. Bilderna är väl för konstiga, dialogen för flummig, storyn för oklar.
     Det tar inte lång tid innan de börjar väsa till varandra: »Vad fan är det här för film?« En fras de återkommer till med jämna mellanrum.
     Ett biobesök på Filmstaden Sergel begår man sannerligen på egen risk. Jag minns en annan gång, jag klämde en ensambio en fredageftemiddag. Det var väl vid tretiden och jag tänkte i min enfald att går väl ingen jävel på bio. Som jag misstog mig. En hel hord av tonårstjejer, förmodat från förorten, viskade och fnittrade och väsnades genom en hel film. Jag minns inte vilken film, men jag minns förortsbrudarna.
     Killen som sitter rakt bakom mig börjar röra på sig oroligt. Det är precis vid scenen där killarna i filmen badar nakna i en bäck. Någon väser igen: »Vad fan är det här för film?« Killen rakt bakom mig kör foten i mitt ryggstöd, äter högljutt på ett popcorn, svarar: »Jag fattar ingenting.«
     Jag tänker: biobesöken i alla ära – ensambio, sitta här på andra raden, se hela duken, försöka omslutas av filmen och sedan romantisera alltihop på bloggen – men det här ska man väl inte behöva acceptera?
     Jag lyckas ändå se filmen med hyfsad behållning. Scenerna är fina, bilderna är vackra, men jag fattar inte riktigt den här viljan att vara barn igen. När jag växte upp ville jag inget annat än vara vuxen, fri, få göra allt det där man drömt om att göra. Men så hade jag å andra sidan inget sånt gäng, inga barndomskompisar på det sättet. Redan när jag var elva ville jag till storstan.
     Så fort sluttexten börjar flimra fram, så fort den där Marit Bergman-låten kör igång, reser sig grabbgänget bakom mig och lämnar biografen under det solklara konstaterandet: »Det här var den sämsta film jag någonsin sett.«
     Jag undrar vad de hade förväntat sig. En ny Fucking Åmål kanske, eller så var biljetterna till Borat slutsålda.
     Eller kanske var det bara så, att de var ett grabbgäng, i sina prick tjugo, som bara gillar att gå på bio. Och som faktiskt tillåter sig själva att någon gång då och då se en film av ren nyfikenhet.
     När den insikten slår mig är de säkert redan ute på Hötorget.

16 Kommentarer:

Alexandra skrev...

"förmodat från förorten"? tillåt mig fnittra en stund!

fredag, november 17, 2006  
Konrad Olsson skrev...

Håller med om att det var lite väl svepande uttryckt. Vad jag ville beskriva var de där tjejgängen som alltid rör sig i flock kring Drottninggatan och Hötorget, med för stora vinterjackor, mjukisbyxor och mobiltelefonerna inopererade i handflatan... Nu var det lite för längesedan för att urskilja om de var från Rinkeby eller Täby, om nu skillnaden är så stor.

fredag, november 17, 2006  
Kjell skrev...

jag slutar aldrig att fascineras över folk som STOLTSERAR med att de "fattar ingenting".

lördag, november 18, 2006  
Alexandra skrev...

kjell
själv tycker jag att det är oerhört fantastiskt, tänk vilket lättsamt liv att faktiskt våga säga "jag fattar ingenting" och sen rusa ut på hötorget och låta stockholmsnatten omfamna en. å, det låter så lättsamt att jag nästan vill vara en av dem!

lördag, november 18, 2006  
Mer än det här-Hermann skrev...

Går egentligen aldrig på bio längre. Dels just för slippa alla idioter som kommenterar filmen alt. snackar telefon. Sedan är det ju så att det numer görs bättre teveserier än filmer. Lägger hellre tiden på en säsong av Sopranos, Six Feet Under eller Sex & The City.

Men imorgon ska jag gå på Marie Antoinette på Göteborgs nya biocentrum Bergakungen.

Att fatta ingenting är bara pinsamt. Visst jag kan inte allt - väldigt långt ifrån - men en av huvudpoängerna med att leva är ju att försöka förstå.

lördag, november 18, 2006  
myrica skrev...

citerar killarna i konrads text- "jag fattar ingenting"
jag har ALDRIG varit med om att folk sitter och pratar för mycket eller pratar i mobiltelefon (?!) i en biosalong och då går jag ändå relativt ofta på bio....(och är otroligt lättirriterad)
jag måste vara lyckligt lottad antar jag.

söndag, november 19, 2006  
Konrad Olsson skrev...

Myrica: Håller med om att det vore en överdrift att säga att folk som pratar på bio, i mobiltelefon eller ej, är ett allvarligt problem. Folk som påstår det är oftast såna som samtidigt säger att de "aldrig" går på bio.
Men de gånger det hänt mig har det nästan uteslutande varit på Filmstaden Sergel. Jag undviker en djupare analys kring varför.

söndag, november 19, 2006  
Alexandra skrev...

Ett ännu större problem att rynka pannan över är att folk laddar hem filmerna istället för att betala för sig. Nåväl det kanske är ett resultat av sorgsna och obekväma upplevelser med fjortisar från Täby, eller var det Rinkeby, ett par rader bort. Men ändå, det om något är att skriva bittra inlägg om!

söndag, november 19, 2006  
Konrad Olsson skrev...

Alexandra, om du antyder att mitt inlägg var bittert har du missförstått mig. Jag rynkar inte på pannan. Jag försökte skriva ett roligt inlägg om en rolig upplevelse (måhända lite obekväm, men knappast sorgsen), som dessutom sa något om den film jag var och såg.
Lika mycket har du missuppfattat mig om du tror att jag laddar hem film istället för att se dem på bio. I don't. Tvärtom, upplevelsen på FS till trots älskar jag mina biobesök.
Och nedladdningsproblematiken har jag faktiskt skrivit om både en, två och tre gånger:
http://www.pacino.se/2006/03/globalisering-ngon.html
http://www.pacino.se/2006/03/en-bjrn-som-sover.html
http://www.pacino.se/2006/09/sex-mnader-senare.html

måndag, november 20, 2006  
Alexandra skrev...

fint, jag skall läsa dem allihopa men det får bli imorgon.

måndag, november 20, 2006  
Fikatimme skrev...

Bio ?. Høgst en gång per år, det får ræcka. Skønast ær att sjunka ned i hemmasoffan och se film.

tisdag, november 21, 2006  
Celi skrev...

När jag var på "Farväl F:" gick två sällskap efter ca 30 minuter. Jag undrar hur de ha marknadsfört denna lilla pärla? Tack och lov slapp jag i alla fall onödiga kommentarer, kolaprassel och mobilsignaler denna gång. Något som blir allt vanligare, tyvärr.

tisdag, november 21, 2006  
BloggBeduinen skrev...

Jag har varit det där grabbgänget! Året var 1984. Filmen, som JAG hade rekommenderat polargänget, var Stranger than paradise. Den "lilla pärlan" marknadsfördes med epitetet, jag glömmer det aldrig, Årets kommedi! För er som sett den och älskade den vill jag redan här säga att jag var sjutton och har aldrig sett om den! Till er andra vill jag säga, för en sjutton-åring var den allt annat än en komedi. En svart-vit film vars dialog bestod av en lång rad Shut-up's och Fuck-you's. I övrigt är det bestående minnet av filmen en rad oändligt långa scener UTAN dialog eller, för en tonåring, skönjbar handling. Jag vågar inte säga exakt hur många gånger vi sa -Vad fan är det här för film, men det var många och på tonåringars vis hade vi väldigt svårt med volymkontrollen. Det måste ha varit en hemsk upplevelse för alla de Jim Jarmusch-fans som satt och skrattade, på för oss obegripliga ställen, genom hela filmen...det var tydligen en komedi, trots allt. Avslutningsvis vill jag be den storskäggige herre i snickarbyxor, jo faktiskt vuxna män hade på fullt allvar snickarbyxor på den tiden, som ställde sig upp efter filmens slut och med myndig stämma förklarade att - Om vi inte förstod oss på sådana här filmer kunde vi stanna hemma, om ursäkt! Hoppas att du läser detta...och att du har rakat dig...och att du rodnar lite vid tanken på snickarbyxorna!//BloggBeduinen

onsdag, november 22, 2006  
Anonym skrev...

Hey Kotts, tur att det finns andra biografer för dig! En annan variant av störande biobesökare var jag och mamma på biografen i Flen när de visade Titanic. Folket framför oss vände på sig och himlade med ögonen åt att vi inte slutade gråta. Tur att du inte är sån. Kram från Cornelia i förorten

fredag, november 24, 2006  
The Lid skrev...

Går jag ensam försöker jag leta mig till biografer där man slipper Folk som högt påpekar att de inte "FATTAR NÅGOT AV FILMEN" eller folk som envisas med att ha mobilen på ljudlös och som svarar när det ringer. Den bästa bioupplevelsen jag haft var ändå på Astoria på Nybrogatan. Tre personer i en gapande tom biosalong. En film som ännu inte släppt ett år senare, höstregnet som föll när man kom ut. Varför kan inte alla biobesök vara så?

Känner igen det du skriver och minns när jag skulle se American Beauty med min familj, en familj som helst ser på Beckfilmer och komedier med Adam Sandler. Jag var så arg för hur de sågade den..usch!

Ha're!

lördag, november 25, 2006  
Björn skrev...

Hejsan!
tyckte detta var mycket bra och jag tycker så innerligt synd om dig att du behövde uppleva detta. Jag hade tur att hamna bland vuxna människor som förstod att en film varken behöver vara rolig är sprängfylld av action.
Jag lämnade biografen med tårarna strömmande nerför kinderna. Jag känner igen mig något så hemskt mycket i filmen medan den samtidigt är så olik mitt liv. Dock har jag en vän, och våran relation är identisk med den mellan David och Holger. Det var nog tanken som skrämde mig, att min väns mamma plötsligt skulle ringa hem till mig och berätta detta för mig. Men jag har inget hav att springa till, jhag har ingen ensamhet att gömma mig i. Jag skulle bli tvungen att låsa in mig på mitt pojkrum för resten av mina dagar i föräldrarnas styre. Jag är nog inte tillräckligt stark för det.

Det var nog det som skrämde mig mest.

torsdag, februari 22, 2007  

Skicka en kommentar

Länkar till denna text:

Skapa en länk

<< Hem