fredag, november 03, 2006

Film att förlora sig i



Det har producerats så mycket bra text om Babel att ännu en bloggdrapa kändes överflödig. Och på ett rent teoretiskt plan kan jag känna igen mig i såväl de hysteriska hyllningarna som de mer avvägda invändningarna, men det kändes ändå som om Babel är en sorts film som står över allt analyserande.
     Babel är som en varm filt att krypa in under. En film där stämningen bär upp hela upplevelsen. Där estitiken hugger tag i en, planterar ett känsloläge så starkt att det vägrar släppa, även efter man klivit ur salongen.
     På väg till biografen i onsdags hade det blivit akut fucking vinter. Snön yrde. Kylan letade sig in i märgen. Bilarna vid Brommaplans rondell kröp fram i mörkret, istället för sitt sedvanligt vildsinta brassande.
     När jag kom upp ur Hötorgets tunnelbanestation var storstadskaoset ett faktum. Kontorsfolket gömde sig innanför glasdörrarna, undan virvelvinden utanför. Bussar hasade sig fram över ishala gator. Jag småsprang nerför Jakobsbergsgatan i ett decimenterhögt, fluffig snötäcke. Förbannade kylan. Förbannade förseningarna.
     Men när jag väl tagit mig igenom Astorias fuktiga, fullpackade foajé, när jag väl satt mig med kaffet i hand, halvt upptinad och omsvept av ytterkläderna, när filmen väl rullade igång… ja, då försvann den stockholmska chockvintern snabbt bakom mig.
     Filmen tog över.
     Det är något med Alejandro González Iñárritus tonläge. Hans sätt att jobba med övergångarna, att dra ut på musiken, höja den till orimliga nivåer, låta den fladdra genom parallelhistorierna, över darrande orientaliska stränginstrument.
     Den där scenen när den döva japanska tjejen kliver in på nattklubben, och filmen växlar mellan hennes perspektiv, total tystnad mitt i det vansinnigt epileptiska dansgolvsljuset, och de hörandes perspektiv, den dånande klubbmusiken… Man flämtade efter andan.
     Jag tänkte redan då jag att förmodligen kommer jag ha invändningar. Jag kommer kunna dissekera den, analysera den, peka på svagheter. Men jag ville inte. Just då var Babel en film att förlora sig i, om så bara för den här visningen.
     Och jag påmindes om gymnasietiden, när jag lät emorockarna Cobolts platta Spirit on Parole gå på repeat en hel vinter. Den hade en stämning som sammanfattade hela den nerkylda tillvaron. Idel mörker. Varenda rörelse en kraftansträgning. Alla aktiviteter på sparlåga. Det enda man kunde göra var att stilla sjunka in musiken. Omslutas av den. Stänga ute allt annat.
     Efter föreställningen verkade Stockholm stelnat fullständigt. Gatorna knastrade. Andedräkten ångade. Ett gäng tonårstjejer halkade runt på en isfläck på Kungsgatan.
     Jag köpte en mugg varmchoklad på Seven Eleven, tog tunnelbanan hem och försökte förlänga känslan.

4 Kommentarer:

Emigranten skrev...

Efter Amores perros och 21 grams är förväntningarna höga, speciellt då man läst och hört alla recensenter som är helt i extas över filmen. Men den lever alltså upp till dem?

fredag, november 03, 2006  
egoegon skrev...

Jag såg Babel igår, med det medvetna valet att inte läsa recensionerna innan. Det enda jag snappade upp innan var någon blogg som skrev att den var grymt bra. Men så finns det ju folk som tycker 40 year old virgin var bra också. När jag sett den tänkte jag lite som du - jag vet inte om det är någon idé att skriva om den. Men vi får se, jag har inte bestämt mig ännu. Du verkar iaf ha en trevlig blogg.

tisdag, november 07, 2006  
The Lid skrev...

Såg Babel igår. Kanske hade läst lite för många hyllande recensioner innan vilket slutade med att jag lämnade biografen med lite funderingar. En stark 3:a tyvärr. Snart blir det Borat. Kan bli riktigt kul!

onsdag, november 08, 2006  
Martin skrev...

Jag håller med om hyllningarna och om scenen där den döva japanska tjejen går på klubb. Så sjukt snyggt och bra!

torsdag, december 14, 2006  

Post a Comment

Länkar till denna text:

Create a Link

<< Hem