söndag, november 26, 2006

Sen sist



Värmen är påtaglig inne på kaffebaren Mellqvist. Ute på Rörstrandsgatan är lunchtimmen grådisig och fuktig. Jag står mitt emellan en okänd kvinna med lattebeställningar to go och en okänd man med lugn i blicken och urdrucken machiato på fönsterbordet.
     Kvinnan undrar om det hette »svallande« eller »vallande« när värmen gör sig påmind så i kroppen.
     »Det heter vallande«, säger mannen och påpekar samtidigt vilket obehagligt ord det är.
     Jag säger att de flesta ord på V är ganska obehagliga: vulva, vätska, vapen, viktig, verklighet…
     »Och bröstvårta!«, säger mannen.
     Och jag tänker att det precis det här jag saknat sedan jag flyttade härifrån för 16 månader sedan. Staden i staden, runt-hörnet-känslan, den enkla gemenskapen nere på kaffebaren. Precis det jag vill tillbaks till. Det må vara ett mediegetto, ett bostadsrättshelvete med kvadratmeterpriser uppåt 53 000 kronor, ett betryggat kultur-alibi-kvarter. Men som ingen annanstans i staden känner jag mig hemma, i kvarteren runt Birkastan, runt St Eriksplan och längs Rörstrandsesplanaden bortåt Odenplan.
     Tre år, 2002 till 2005. Jag trodde inte att en stadsdel kunde sätta såna spår.

Bodil Malmsten måste vara fyrtiotalistgenerationens mest moderna författare. Hon bloggar, hon ges ut av Modernista, hon har författaruppläsning på Street i Hornstull.
     Jag tror det är så jag gillar henne, som man instiktivt kan gilla folk, författare, utan att direkt gilla deras grejer. Läste Priset på vatten i Finistere och den var väl fin, men en tvåhundrasidig skildring av blomsterrabatter är ju inte direkt sprunget ur min intressesfär. Istället är det hennes tonläge, hennes attityd och förhållningssätt till texten som fastnar.
     Författaruppläsningen på Street är som en indiespelning för kulturkoftor. Samma trängsel, billiga öl och svartklädda publikhav, men med författaren och förlagsmänniskan istället för sångaren och snygga gitarristen som festens epicentrum.
     Bodil läser en vacker passage om Vasaparken och jag tänker på hennes bloggbilder från Vasastan och kanske är det där kopplingen ligger.

Jag upptäcker Mariaberget. Promenerar längs promenadstigen nedanför Bastugatan. Ser Riddarfjärden ligga blank med några pråmar utanför Riddarholmen.
     Det är onsdag i november, det är tio grader ute. Fucking tio grader! November! Sånt man reagerar på när man följer Planeten. Den sugande suggestiva klimatpropagandan från Lucky People Center-gänget som går på Svt på torsdagar.
     Om fyrtio år är vi nio miljarder människor, kineserna har blivit medelklass, oljan tagit slut, skogar och fiskevatten sönderexploaterade, jordytan täckt av städer och motorvägar, tjugofem procent av däggdjuren utrotade.
     Man får ont i magen.
     Man åker hem och drar ett gammalt Studio 60-avsnitt över sig.

1 Kommentarer:

karin skrev...

problemet med planeten är just att det är snyggt och suggestivt och alldeles för manipulativt. jared diamond är t ex mycket mer hoppfull i "undergången" än i planeten...

måndag, november 27, 2006  

Post a Comment

Länkar till denna text:

Create a Link

<< Hem