onsdag, december 13, 2006

Elle Fanning enda ljuset i sci-fi-mörkret



Redan i den underbara John Irving-filmatiseringen The Door in the Floor visade Elle Fanning att hon var en betydligt charmigare, mer nyansrik och mindre lillgammal barnskådis än sin storasyster Dakota. Då var hon fem år. Nu har hon hunnit bli åtta och spelar en avgörande roll i Sci Fi-miniserien The Lost Room, som premiärvisades i USA häromdagen.
     Serien kretsar kring en rad vardagliga objekt, med mer eller mindre användbara superkrafter, kopplade till ett mystiskt motellrum. Det mest kraftfulla objektet är nyckeln, »The Key«, som Peter Krauses poliskommisarie snubblar över.
     Idén är god. Och det kunde blivit något bra av det. Men tyvärr är Elle Fanning det enda riktigt bra med serien. Och tyvärr slarvar Krause bort henne redan i inledningen av avsnittet.
     Resten ägnas åt ett trött händelseförlopp totalt befriat av subtila undertoner. Det kryllar av bra skådisar – Kevin Pollak, Julianna Margulies, Peter Jacobson – men de får sannerligen inte mycket att jobba med. Bara en strid ström av träig, övertydlig dialog, proppad med ansträngda begrepp som skådisarna förgäves försöker leverera med framtvingad nerv: The legion. The room. The reset. The key. The object. The the the... the horror!
     Dessutom, och nu är jag ingen expert på sci-fi-grejer, men det är lite löjligt hur snabbt folk accepterar denna övernaturlighet? Lite motstånd kan man väl begära? Lite stringens, lite al dente... bara för dramats skull? Please!
     Och sådana saker som hur hur snabbt Krause lyckas kuva seriens bad guy The Weasel. Från att ha fräst sönder människor inifrån med sin microvågsugnladdade penna blir han plötsligt snäll som en mus efter att Krause lockat med möjligheten att få – ni gissade det – The Key!
     Det finns något kittlande med själva upplägget. Precis som i nämnda Day Break nedan, eller exempelvis Lost, vill man ju få lösningen på gåtan, förklaringen bakom det förlorade rummet. Men tyvärr är resultatet inte mer än en b-film i teveserieformat. Själva antitesen till den nya tidens kvalitetsserier.
     Inledningsavsnittet var drygt 80 minuter långt. Jag hade hellre kollat ikapp första säsongen Sleeper Cell.

7 Kommentarer:

Blogger superstar skrev...

good picture

onsdag, december 13, 2006  
Anonymous maxim skrev...

the lost room laddar där hemma medan jag är på jobbet, men den här rapporten gjorde mig smått nedstämd. tänker dock ge den en chans. fast vad du egentligen borde göra är ju att snabbt kolla ikapp "Sleeper Cell"! Kollade S02E01 igår; ville egentligen spara mig tills ett maraton, men "Sleeper Cell" är knark!

torsdag, december 14, 2006  
Blogger Konrad Olsson skrev...

Coolers. Återkom gärna med dina synpunkter. Blev rejält besviken, med det är möjligt att jag missat något.

torsdag, december 14, 2006  
Anonymous Kjell skrev...

Kul att vi hittat varsitt ljus i Lost Room-mörkret...

Vad gäller Sleeper Cell så finns hela säsong 1 på Usenet. I ditt vardagsrum på en halvtimme. Vad har jag SAGT om Usenet...

torsdag, december 14, 2006  
Anonymous CRFN skrev...

Hej

sannings/faktalover!

Hon heter Elle FANNING

och hennes storasyrra heter Dakota FANNING

och The Door in the floor? Alltså the Door inte the floor??? är det mest pinsamma skildringen av en ur-konstnär sen Scorcese satte en skrikande/älskande Nick Nolte i en studio i Greenwich Village i New York stories (1989) - Nick Nolte är arg, frustande, äslkar kvinnokroppen, fårad, galen!!! kåt. (ungefär som han i The door...)

Scorceses bidrag hette "Life lessons" tror jag.

he he he

coppolas och woody allens var bra dock.

torsdag, december 14, 2006  
Blogger Konrad Olsson skrev...

Grejen är den att jag har haft hela Sleeper Cell-säsongen på min hårddisk ända sedan du hypade den första gången på Weird Science, man ändå aldrig riktigt motiverat mig till att kolla.
Det har känts lite som ett årgångsvin man vill hålla på än några månader för att hitta rätt sammanhang för smakupplevelsen.
En ny säsong är definitivt ett sådant sammanhang.

Och Krause, han är såklart alltid bra. Men det blir plågsamt tydligt hur ihåligt manuset är. När han levererar de platta replikerna riktigt HÖR man hur de studsar runt i hans hjärna där inne, letandes efter något känsloläge att fästa dem i.

torsdag, december 14, 2006  
Blogger Konrad Olsson skrev...

CRFN: Tack för påpekandet, jag fick rätt i rubriken men fel i text.

Och The Door in the Floor – let's agree to disagree.

torsdag, december 14, 2006  

Skicka en kommentar

Länkar till denna text:

Skapa en länk

<< Hem