Jag är strandsatt. Jag lägger ner.

Solen går ner över Arlanda. På Heathrow råder äcklig dimma.

Jag är strandsatt i London. Har varit på resande fot i 24 timmar utan att ha nått målet – New York.
En tjock filmjölkig dimma drog in över Heathrow för några dagar sedan, försenade flighter och orsakade kaos. Det är ett helvete här, känns som Die Hard 2. Man går runt och tänker tankar som: Jag hatar England. England för mig är vad Göteborg är för Bengt Ohlsson. Jag hatar engelsmän, de är fula och fräkniga. De till och med låter hemskt. De pratar amerikanska med göteborsk dialekt.
Ja, ni hör ju. Rätt less.
Men inflygningen över Heathrow igår kväll var rätt fin. Vi svävade över molnen i en halvtimme i väntan på landningstillstånd. Där ute i mörkret såg jag ett stimm av blinkande plan, också i väntan på nedfärd. Och den där böljande mjölkiga dimman hade små upplysta tussar i sig, såg ut som ett fluffigt bomullstäcke med en massa lysdiodrar under. Som ett skyddande hölje över civilisationen.
Nu sitter jag på en rörig kaffebar precis intill gate nummer 7 på Heathrows terminal 4. Vi lyfter – förhoppningsvis, knock on wood – om en halvtimme.
Och anledningen till att jag skriver är att jag lägger ner den här bloggen nu.
God jul! Så hörs vi efter nyår.