onsdag, december 06, 2006

Trenden som tappade fotfästet



Förmodligen spär jag bara på den här grejen nu, men jag kan inte låta bli höja ett irriterat ögonbryn över den här Hemingway-trenden. Det tycks råda något slags konsensus att det finns en sådan. Att den är utbredd. Jag vet inte det.
     Snarare ser vi ett exempel på en lövtunn trend, som skapat så mycket refererande, så mycket biprodukter och textslagg, att man inte längre kan hitta tillbaks till ursprunget.
     De enda vettiga exemplen jag hittat – baserat på mitt läsintag samt några snabba bloggsökningar – är en artikel av Therese Bohman i Rodeo samt en diskussion på Martin Gelins blogg. Efter dessa refererar var och varannen tidningartikel till att »lifestyle-folket« och »popskribenterna« skulle anammat någon slags Hemingway-fetish.
     De senaste två exemplen är Maxim Lindqvists porrkrönika i senaste Rodeo och Caroline Ringskog Ferrada Nolis reportage om rasismen i nya Bon, som båda refererar, helt självklart, till denna påstått utbredda Hemingway-trend. Det är Lindqvist som i en svepande bisats tycker sig kunna ringa in »lifestyle-folket« och det må vara en slint på på tangentbordet.
     Med Ringskog är det värre. Hon försöker använda Hemingway-grejen som något slags hävstång för sin tes att populärkulturen blivit mer kaukasisk, mer rasistisk. En intressant artikel i övrigt, som i sitt uppräknande av »vita« tidningsomslag och statistik över Mika’s-modellernas vita-kontra-färgade utseenden (90/10) verkligen är något på spåren. Men när hon plockar upp en sådan pseudodiskussion, en sådan bloggstorm i ett vattenglas som denna Hemingway-hägring är, då skjuter hos sin tes rakt i foten.
     Möjligtvis kan man skönja någon negativ slagsida med bloggvärlden här. Att en liten klick skrivande människor blir så uppslukade av det som händer i kommentarstrådarna att de plötsligt, utan att tänka efter, spiller över diskussionen i tryckta tidningsartiklar. Plötsligt ska en mångdubbelt större läsekrets förstå och relatera till något marginellt fenomen som påbörjandes långt tidigare, i ett forum far away…
     Det är då det börjar bli farligt. När man bedriver journalistik utan att ange källan. När man berättar historier om samtiden utan att påvisa exempel. Jag menar, vem klär sig som Hemingway i dag? Vem »koketterar« med hans skepparkrans? Ringskog påstår att dessa människor finns. Så, visa dem!
     Bläddrar man fram till sidan 35 i senaste Rodeo konstaterar Daniel Björk att det nu för tiden är »viktigare att nämna ett fenomen före någon annan än att skriva eller säga något vettigt om det.«
     Att en tidning i ett och samma nummer både är del av lösningen och problemet är den enda glädjande trösten i sammanhanget.

19 Kommentarer:

karin skrev...

tack för den texten, konrad!

torsdag, december 07, 2006  
Konrad Olsson skrev...

Varsågod. Har även fått fler positiva kommentarer via mail.

torsdag, december 07, 2006  
Sigge skrev...

Bra jobbat Konny!

torsdag, december 07, 2006  
Anonymous skrev...

problemet med CRFNs text är att hon inte kan förhistorien. Om de "vita" omslagen t ex. Det har i 25 års tid funnits statistik på att "vita" omslag säljer bättre än, säg, "svarta". Därför finns det bara lintottar på föräldratidningarnas omslag etc. Eller, så var det tills för 3-4 år sen. Sen dess har det skett en växande förändring till det bättre. Fördelningen är fortfarande åt helvete men grejen är ju att vita-kontra-svarta-omslag speglar fördomar hos läsarna som köper tidningarna i fråga, och att dessa fördomar äntligen minskar. Då minskar också rädslan för att frångå den "vita normen".

fredag, december 08, 2006  
Martin Cöster skrev...

Väl talat/skrivet, finns ett inte mycket att säga mer än tack!

fredag, december 08, 2006  
Anonymous skrev...

»viktigare att nämna ett fenomen före någon annan än att skriva eller säga något vettigt om det.

det där var väl ordagrant Lokkos sammanfattning om den sk bloggosfärens största problem för ett år sen i sin svd krönika?

lördag, december 09, 2006  
Redaktörn skrev...

Bra skrivet!
Men jag vet inte om det här fenomenet är ”farligt”. Den största risken när en liten klick av självutnämnda förståsigpåare förväxlar sina bloggar och lattesamtal med den verkliga världen är väl att tidningarna de skriver i och tv-programmen de babblar i till sist berör så få att de blir meningslösa. Och, inte minst, kommersiellt omöjliga i ett land/språkområde med nio miljoner människor.
Den eventuella Hemingwaytrenden har gått mig, som läser vare sig Bon eller Rodeo, spårlöst förbi. Jag vill dock påpeka att en sådan trend alltid är välkommen. Många av dagens svamliga skribenter skulle ha en hel del att lära av Ernest H. Och där är det möjligt att jag sköt mig själv i foten.

lördag, december 09, 2006  
olofmartin skrev...

Javisst, redaktören. Man får ju passa sig noga så att man inte blir "kommersiellt omöjlig", för hur i hela friden skulle det se ut...
Jag avundas dig inte din yrkesskada.

måndag, december 11, 2006  
carl skrev...

1. crfn intervjuar sina kompisar om saker de pratat om i kommentarsystemet på ngn kompis blogg. att hon sedan menar att det varit årets snackis är ett bevis för att hon tar sig själv, och sina kompis, på för stort allvar - för tusende gången. gött mos.
2. det snackas om att folks musiksmak är vit. ok, men den svarta musiken som t ex gelin och crfn säger sig lyssna på är afro-amerikansk. håller sig till vit kodex. hiphopare som vill leva dem amerikanska drömmen. framgång, karriärism, blingbling. vart är den sköna musiken från typ sudan? vem vill slå ett slag för den? det är en viss typ av svart musik som funkar. världsmusik, t ex, är det värsta en hipster vet.
3) kritik av crfns texter förklaras med status. de som inte gillar har låg status och är inte värda att lyssna på. gött mos.
4) gränser är läskigt, sägs det, men vilka älskar gränser mer än andra? jo, "hippa" journalister.

tisdag, december 12, 2006  
maxim skrev...

jag både ser ut och klär mig exakt som Ernst på bilden ovan, så CRFN får gärna visa upp mig som exempel på fenomenet. hon måste dock skynda sig, för i och med januari 2007 kommer jag klä mig som Ian McEwan.

tisdag, december 12, 2006  
Konrad Olsson skrev...

Maxim: jag känner ironin osa mellan raderna. Men för att tala allvar: min poäng är ju att CRFN inte nämner något exempel. Alls. Och är det bara du så... hell, vilken trend!

Carl: "CRFN intervjuar sina kompisar" – yup. Dessutom, om man ska gå ner på detaljnivå: någonstans i texten nämner hon hur "30-åriga journalister debatterar Hemingway i bloggarna" (fritt ur minnet). Den ENDA diskussionen jag hittat var den på Martin Gelins blogg. Gissa vem som skev första inlägget? CFRN såklart.

Olofmartin: Lugn nu. Redaktörn har en poäng.

tisdag, december 12, 2006  
CRFN skrev...

Maxim: Angenämnt!

Konrad: Exemplet Hemingway är en symbol och förenkling för något större. Tänk ikon. Kan tydligöra: Bob Marley skulle kunna vara en ikon för 90-talets whiggerism. eller lauryn hill, folklit sammanfattande - get it?
Ikon, symbol.
Anledningen att jag tog Hemingwaydiskussionen på Martins blogg var att den genererade flera diskussioner på andra bloggar OCH i tidningar. SVD, ROdeo + att det var pokulturjournalister som var med och tjöta.
Jag undersöker ju populärkultur, inte...jag vet inte vad kravet är?

Annars:trevligt att ses på RES-festen förresten. Har nu hittat till din blogg också.

onsdag, december 13, 2006  
Konrad Olsson skrev...

CRFN: Jag förstår vad du är ute efter. Men jag tycker att du drog för höga växlar på något som var alldeles för marginellt.
Du frågar vad kravet är. För mig, som ändå älskar den här typen av populärkulturanalyser, så är kravet att ett fenomen är förankrat i en verklig rörelse. Du målar en för dramatisk bild av en Hemingway-trenden, utan att underbygga den och ge tydliga exempel.
En Hemingway-diskussion som förts i ett fåtal bloggar tycker jag inte går att jämföra med wiggerismen, som var så långt mycket större.
Men upplys mig gärna, är det jag som missat något? Vilka är dessa "flera diskussioner på andra bloggar"? Ge exempel!

Trevligt att träffa dig med. Förstod att du kanske skulle hitta hit nu, kom gärna tillbaka.

onsdag, december 13, 2006  
Bloggbert skrev...

CRFN: Det var det uslaste "tydliggörandet" EVER!

"Ikon, symbol."

Stor komik....

onsdag, december 13, 2006  
crfn skrev...

Konrad: Alltså, Hemingway är toppen av isberget...he he, (ordvits). Vad mer kan jag säga? vänta och se. vi kan prata om 10 år, då man sammanfattar 2000-talets första decennium, på 90-talet skulle Hemingway och poluärkultur vara en omöjlighet i förening, det är det inte nu. Jag tycker inte du ska hänga upp dig på just Hemingway, I don't, utan som sagt - vad han står för.
Du kan översätta Hemingway med vad som helst som är laddat med samma värden.

lycka till med bloggen.

onsdag, december 13, 2006  
Anonymous skrev...

crfn: vad som är absolut 90-tal är ju att flumma snömos som du gör nu. Det du pratar om är The Believer, kombinerat med det faktum att Martin Gelin just nu bor i New York och har varit uppe på New Yorkers redaktion.
Och egentligen ingenting annat.

onsdag, december 13, 2006  
Konrad Olsson skrev...

Jag tycker fortfarande det är för otydligt. Nog för att du konkretiserar Hemingway-värdena, om vi nu kallar dem det, med att "folk klär sig som honom" etc (fritt ur minnet, har inte texten framför mig).
Men om Hemingway är en symbol för något större, vad är då detta "något större"? Och hur stor är egentligen trenden med dessa värden? Du använder ju ändå detta i argumentationen för en ökad rasistisk populärkultur, det måste fästa någonstans, mer än ett luddigt "flera bloggare diskuterar".
Jag köper inte att detta är en teori du har som vi måste vänta tio år med att få bekräftad. Det är inte journalistik.

onsdag, december 13, 2006  
CRFN skrev...

Men om Hemingway är en symbol för något större, vad är då detta "något större"?

svar: det står i artiklen.

och angående detta uttalande:
"Jag köper inte att detta är en teori du har som vi måste vänta tio år med att få bekräftad. Det är inte journalistik."

Svar. Man kan inte mäta trendspaningar på annat sätt. I sakens natur finns en abstraktion, som blir tydlig först efteråt. Jämför med psykoterapi, det är först efter fem- tio år ett samtal visar sig ha "hjälpt".
- Den eventuella "sanningen" om vad som var fel, om hur det var(förenklat) kommer i efterhand. Nu, vet man inte. Och egentligen är "felet" och "sanningen" sekundär. Det är frågan som är viktig.

Att detta inte är journalsitik får stå för dig. Men jag börjar undra, läser du essäer någon gång? Är det inte journalsitik heller? Dessa subjektiva tankegångar som får existensberättigande i en texts sammanhang?
Om jag ska vara allvarlig, som jag måste vara efter ett sådant uttalande, kan jag säga så här: varför skriver man sådana här artiklar överhuvudtaget? varför tror Du? Jag kan bara tala för mig själv: det är för att ställa en fråga, inleda ett samtal om något man tycker är viktigt - i detta fallet huruvida det finns en vit förhärskande makt i populärkulturen.
Om du vill stanna vid positionering och "bevis" - fine. För mig är inte det värt nåt i sig, förutom som funktion för det eventuella samtalet, ett sätt att ställa en fråga.

Killar, nu måste jag jobba.

onsdag, december 13, 2006  
Konrad Olsson skrev...

Oh, well. Det är ju just "bevisen", eller bristen på dem, jag kritiserar. Det är ju "bevisen" som stödjer ens tes, right? Har egentligen inget emot hela ansatsen till texten, det var inte det jag menade.

onsdag, december 13, 2006  

Post a Comment

Länkar till denna text:

Create a Link

<< Hem