torsdag, maj 26, 2005

Anchorman - best in show!



Så såg jag den äntligen. Anchorman - förra årets mest hypade trailer-film. Säkert femtio gånger tankade jag in den där trailern med Will Ferrell och Christina Applegate i huvudrollerna – redan då var flera one-liners klassiska. Jag och en likasinnad kollega asgarvade oss genom flera kafferaster genom att titta på den trailern.

Blev sjuk häromdagen, gick hem från jobbet, vilket föranledde att jag hyrde den. Egentligen är det konstigt att det dröjt, att jag inte såg den ens på bio. Men så kan det vara ibland, när förhandspeppet blir alldeles för stort – man vågar knappt se filmen när den väl kommer.

Men det är något annat med komedier som gör att det är så sällan man kommer för att se dem. Man har dem inte direkt som favoritfilmer. Komedier är liksom inte riktiga filmer, har man tänkt. Vilket så klart inte stämmer. De kan vara lysande. Precis så lysande som Anchorman är. Men ofta, allt för ofta, blir de bara ett tunt pärlhalsband av uppradade skämt och one-liners. Istället för att, som en riktigt bra film, ha en sammansatt story med riktiga karaktärer. Transportsträckorna kan ibland bli för långa. Då spelar det ingen roll hur skojjiga Ben Stiller och Owen Wilson är i Starsky & Hutch. Man gäspar sig ändå igenom sista halvtimmen.

Det händer aldrig med Anchorman. Man vill bara ha mer. Mer mer mer. Vilket man också får om man hyr DVD:n. Fyrtio minuter extra scener och outtakes – alla inte lika roliga, men en del riktiga pärlor till asgarv. Bakom kulisserna-filmen skvallrar också om att the-cast-and-crew tycks ha haft ofantligt roligt när de gjort filmen. Vilket är förståerligt. Vem skulle inte börja gapskratta om man stod som rekvisitör bakom kulisserna när Will Ferrell drar repliker som: ”Oh, I'm storming your castle on my steed, m'lady” samtidigt som han förför en för övrigt lysande Christina Applegate?

Jag såg den två gånger. Jag var tvungen. Allt gick liksom inte in, det var för mycket roligt på samma gång. Och jag är fortfarande djupt imponerad över hur väl de lyckats mejsla ut precis varenda liten biroll. Det är sällan man ser det i komedierna. Christopher Guests Best in Show är det bästa exempel jag kommer på. Det blir aldrig roligare än då det lagts ner energi på att skapa riktigt starka karaktärer, där man anar alla deras små felaktigheter och rädslor. Allt som oftast blir de bara bärare av skojfriska one-liners.

Men inte Anchorman inte. Det är just känslan för karaktärerna som gör den så bra. Genom att exempelvis ge Will Farrells sidekick, vädermannen Brick, en uttalad mental efterblivenhet tillåter man honom att när som helst komma med fullständigt absurt roliga repliker (”I pooped a hammer”). Nyhetschefen Ed, spelad av alltid lika roliga Fred Willard (se även Best in Show), har i filmen en problematisk tonåring till son. Tonåringen dyker inte upp mer än under några sekunder här och där då Ed talar i telefon. “I have no idea where he would have gotten ahold of German pornography”, säger han till sin sons lärarinna i början av en scen. Sonen ger karaktären Ed en osedvanlig struktur och filmen en sällan skådad mångsidighet.

Karaktärshumorn kommer främst fram hos huvudpersonen Ron Burgundy. I en av de inledande scenerna står han inne på chefens rum med sina kollegor och förargar sig över att ha fått en kvinnlig medarbetare. ”It is anchorMAN, not anchorLADY!” skriker hans kollega och vänder sig sedan till Ron Burgundy för bekräftelse, varpå han svarar: “She... Sh... It's terrible! She has beautiful eyes, and her hair smells like cinnamon!” Repliken är inte bara ofantligt skojigt leverarad av Will Ferrell, men den illustrerar också karaktärens oförmåga att visa känslor. Detta grepp återkommer flera gånger i filmen och jag ler varje gång jag tänker på när Will Ferrell brister ut i ännu ett känsloutbrott som får karaktären att bli den 12-åring han egentligen är.

Min kollega, vars Anchorman-besatthet redan har etablerats till en smått kultig nivå, berättar att det på den amerikanska limited edition-utgåvan av DVD:n finns en helt alternativ version av filmen. Några snabba musklick på imdb.com bekräftar det hela. Wake Up, Ron Burgundy: The Lost Movie heter filmen som består av i princip samma story, men med andra scener och lär knappast gå att hitta i Sverige. Men jag ska plåga min Limewire tills jag hittar den.

För Anchorman är den bästa komedi jag sett på år och dar. Och man vill bara ha mer och mer.

måndag, maj 23, 2005

Måndag hela veckan

Måndagar är alltid trevliga. Har man tur har Expressens Natalia Kazmierska skrivit något riktigt syrligt som ingen annan vågar skriva. Idag blev det jackpot.

Dessutom kan man alltid surfa på på Aftonbladets site och läsa Per Bjurmans USA-berättelser. Denna vecka är han i Dallas.Vanligtvis brukar han klämma ur sig några sköna beskrivningar från New York – då är det som bäst.

Apropå New York så har en annan favoritskribent – Viggo Cavling – hamnat i himlen då hans dagbok denna vecka rapporterar från The Big Apple. Alla Stockholmare vill egentligen vara New Yorkare.

Har man dessutom helt missat tidningarna och inte sett en dator på hela helgen kan man även läsa gamla hjältar som Jan Gradvall och Andres Lokko samtidigt som man plöjer veckans första mailskörd och sippar förmiddagskaffe. Gradvall håller alltid hög klass, Lokko svajar desto mer nu för tiden.

söndag, maj 22, 2005

Hornstull väcker Stockholm



En trött söndag kan ibland bli helt magisk i ett försommarvarmt Stockholm.

Eftersom jag håller på och säljer lägenheten i Birkastan var jag tvungen att lämna den till märklarens förfogande under eftermiddagen. Gick till mitt gamla favoritfik Ritorno på Odengatan, satte mig på uteserveringen och väntade på att J och E skulle komma förbi. Medan jag väntade drack jag påtår efter påtår som man gör på Ritorno och läste DN. Bredvid den stora Bill Murray-intervjun i kulturdelen hittade jag en kolumn av Anders Ekström som berättade om bloggen ”Konsten att förlora”. Författaren, pseudonymen Mats Hård misstänks vara en mycket etablerad sportjournalist, men ingen tycks veta vem. Denna mystiska blogg gav upphov till en intressant frågeställning om var gränsen går mellan vad journalister fångar upp i sina bloggar och vad som kommer med i artiklarna de skriver till sina tidningar.

”För arbetsgivarna är detta på väg att bli en intressant nöt att knäcka. Ska journalister skriva två versioner av sina upplevelser på fältet, en till tidningen och en till egna bloggen?” skriver Ekström.

Själv är jag nybörjare som bloggare, men möjligheterna som de nya medierna ger (en blogg skulle ju knappast fungera i tryckt/utskrivet format) gör att man måste ta ställning till vad man ska skriva vart. Vad skriver jag i min personliga dagbok som inte platsar i bloggen? Och vad skriver jag i bloggen som inte skulle platsa som en artikel? Ännu känner jag inte att jag hittat rätt format för bloggen, men det ska bli intressant att utforska. Som Miles Davis sa: ”Sometimes it takes a long time to learn how to play like yourself”

Efter kaffet på Ritorno tog vi fyran ner till Hornstull. Hoppade av bussen på alltid så röriga och trafikerade Långholmsgatan men när vi promenerade in på Verkstadsgatan var det som om en helt ny värld öppnade sig. Hela Hornstull hade exploderat i ett myller av kaféer, söndagspromenerande människor och, just för dagen, en gigantisk loppmarknad i kvarteren ner mot Bergsunds Strand. Med loppmarknaderna i Chelsea, New York, färskt i minnet från resan i april blir man lite stolt över hur Stockholm växt sig till att bli ännu lite mer storstad. Och söndagar som denna kan man inte låta bli att förälska sig lite mer i vår huvudstad.

Hornstulls mjölkbar, V4 och alla andra mer eller mindre nyöppnade kaféer. Rader med unga, moderna och lite bohemiska stockholmare som hade staplat upp sina gamla böcker, kläder och allehanda prylar till försäljning. Där sitter en bekant och säljer klockor. Där står en kvinna och försöker kränga bort sina Ittala-ljusstakar innan hon går hem. Vi fortsatte vår promenad ner till den mer etablerade Steet-marknaden som låg längs med vattnet och inne i vad som verkade vara ett gammalt garage. Utanför stod ett gäng intensiva mörkhyade män och trummade medan ännu mer intensiva ljushyade kvinnor stod framför och dansade i grusdammet. En hoper av säkert hundra personer stod runt omkring och applåderade.

Inne på marknaden hittade man allt från bokförlag till smyckesdesigners till backar med vinylskivor. En espressobar fräste ur sig kaffe i mitten av lokalen. Marcus, en bekant med många kreativa idéer, stod och promotade sin skapalse Bagsnatcher - designade väskor man kan få valfritt motiv tryckt på med fotokvalitet. Vi stod och småpratade ett tag, som man bara kan småprata på en söndag och jag drar mig omedelbart till minnes att han faktiskt berättat om sina väskor när vi träffades via en vän på Riche i fredags. Så känner man att Stockholm knyter ihop säcken och nya kontakter knyts och gamla dyker upp som gubben i lådan. Utanför stöter jag nämligen på David Sandströms brorsa Henke som kommer gående i sin motorcykelmundering.

På vägen hem från utflykten i Hornstull ringer mäklaren och säger att det var mycket stort intresse på visningen. Imorgon börjar budgivningen.

onsdag, maj 18, 2005

De små möjligheternas stad



En vännina från Umeå var nere i Stockholm för någon vecka sedan för att shoppa. Hon brukar göra det nån gång då och då. För några år sedan skulle jag nog tycka lite synd om henne eftersom hon var tvungen att resa så långt för att uppdatera sin garderob. Eftersom att hon inte kunde shoppa det hon ville i sin egen hemstad. Idag ser jag annorlunda på saken.

När jag flyttade hit kunde man slentrianmässigt haspla ur sig, självklart med ett något överlägset tonläge, att Stockholm har ju så mycket MER än vad Umeå, eller vilken småstad som helst, erbjuder. Stockholm har UTBUDET. Här spelar ju alla coola internationella band, här finns det muséer och utsällningar man kan fylla alla helger med och här finns Sveriges bästa shopping. Men efter att ha rannsaket sina levnadsmönster efter några år i huvudstaden så inser jag att jag knappast sett fler konserter eller utställningar sedan jag flyttat hit. Faktum är att jag nog hade ett mycket rikare kulturellt liv i Umeå än vad jag någonsin skaffade mig i Stockholm. Och shoppar gör jag max två gånger om året. Det utbudet kan man enkelt tillgodose sig med några weekend-resor om året om man bor i en småstad. Det är inte utbudet som gör storstaden. Det är inte där för man bor här.

Till Stockholm flyttar man på grund av en anledning: här finns MÖJLIGHETERNA! Möjligheten att shoppa i de där butikerna när man vill, gå på de där konserterna om man vill eller strosa runt på Moderna Muséet en solig söndagseftermiddag om lusten faller in. Givetvis är det sällan man gör allt det där, man kan till och med få lite dålig samvete för att man inte utnyttjar alla möjligheter.

Min morsa brukar ibland ringa mig och tipsa om intressanta kyrkor eller utställningar runt om i Stockholm. Hon läser annonserna i DN och fantiserar om att kunna sätta sig på tunnelbanan och åka iväg och se något riktigt intressant när andan faller på. När jag efter otaliga påtryckningar aldrig gick på de där grejerna hon tipsade om frågade jag henne hur ofta hon själv gick på museum i Umeå. Västerbottensmuseét är faktiskt inte helt illa pinkat. Svaret blev att hon i princip aldrig gjorde det. Men mig kunde hon gladeligen trakassera med idoga tips på kulturella händelser. Jag har ju möjligheten att gå, varför gjorde jag inte det?

Svaret är givetvis att jag är lika lat som alla andra. Jag lever mitt liv lika inrutat som alla andra. Jag går på samma restauranger om och om igen. Jag besöker samma barer och uteställen. Och nån gång, oftast då någon gammal kompis från Umeå spelar, så pallrar jag mig ner till Södra Teatern och går på konsert.

Det finns vardag var än man befinner sig. Min kusin har precis flyttat till New York. När jag var där och hälsade på för några veckor sedan så lyckades jag se mer och uppleva mer på en vecka än han har haft tid att göra sedan han kom dit för två månader sedan. Han lever ju där, jobbar både veckor och helger för att få livet att gå ihop, inte fan har han tid att UPPLEVA saker. Det får väl komma sen, kanske han tänker. Möjligheten finns ju kvar.

Men trots alla outnyttjade möjligheter finns det några småsaker, några till synes vardagliga möjligheter, som gör att jag älskar den här stan över allt annat. En av dem är mitt dygnet-runt-öppna Seven Eleven. Det finns ingen storstadsföreteelse som jag uttnyttjat mer än mitt Seven Eleven nere i hörnet Birkagatan-Rörstransgatan. Närsomhelst, oftast när man kommit hem sent från jobbet eller krogen, kan man slinka in där, hälsa igenkännande på personalen och köpa en dosa snus eller en påse Ahlgrens Bildäck. Det är en liten upplevelse, men tillgängligheten, det underbart vardagliga i att kliva in där på en tidpunkt som vore omöjlig i en småstad, gör att den blir nästan himelsk.

Stockholm ÄR Sveriges svar på New York och Los Angeles: det är möjligheternas stad. Men det är de små möjligheterna som gör den till det.

måndag, maj 16, 2005

The Story is King

Jag satte två glas, en flaska whiskey och en askkopp på köksbordet. Det och en powerbook med ett fullproppad iTunes är allt jag och min vän M behöver när vi umgås.

M är manusförfattare och copywriter och vi lärde känna varandra när vi en kväll för två år sedan satt med krossade hjärtan vid samma köksbord och samma två-glas-och-whisky framför oss. Vi upptäckte att vi hade två huvudsakliga intressen gemensamt: film och skrivande. M var den som fick mig att börja skriva fiction en gång i tiden och som alla manliga vänskaper så är man tvungen att mötas över något konkret. Som alkohol.

I fredags satt M och gav mig en föreläsning i Nine Inch Nails. Trent Reznor har precis släppt sin nya platta vilket föranledde den lilla genomgången. Jag har aldrig fallit för NIN, men med M inspirerande historia i bakhuvudet tänker jag nog ge det en chans när jag får tid i sommar. Låtarna finns ju kvar i min powerbook.

Och just förmågan att berätta en bra historia är en av de mest avgörande insikterna jag kommit till på sista tiden. Efter att ha kämpat med en uppgörelseroman för två år sedan till att jag för ett år sedan började skriva på den berättelse jag jobba på nu så inser jag att det inte finns något viktigare.

Allt skrivande, allt berättande, handlar egentligen bara om två saker: Att se och gestalta människor och att kunna berätta en bra historia.

Eller om man så vill: Ecce Homo och The story is king.

Detta känns oerhört värdefullt när jag nu börjar närma mig en ny fas i mitt liv. Den där jag tänker låta texten och skrivandet ta mig framåt, snarare än något annat (läs: reklam). Det är, precis som en riktigt bra historia, verkligen spännande.