onsdag, juni 29, 2005

Hoppet om en ny storhetstid



Jag hade gubbrock i hörlurarna när jag promenerade runt Karlbergskanalen igår kväll. Det regnade lätt, båtarna låg stilla, några tappra grabbar badade utanför Karlbergs Slott.

Det var Eldkvarn som tjöt i min iPod. Köpte deras senaste Jari Hapalainen-producerade platta efter tips i en Andres Lokko-krönika. Jag har alltid gillat Lokko, inte särskilt mycket för hans musikförkunnanden, utan mest för hans attityd som skribent. Men ibland, när han är på sitt mest gubbrockiga humör, kommer han med tips som får mig att springa raka vägen till skrivbutiken.

Springsteen, Lundell och Morrisson har alla funnit sin väg till mitt hjärta via tips från honom. Och nu alltså: Eldkvarn. Först fattade jag ingenting. Det var som att tugga rosslig gammal Dylan, tänkte jag. Jag har aldrig förstått Dylan.

Regnet accellererade när jag passerat Slottet och gick längs med lövkronorna som hängde över Karlbergskanalen. Men min jacka och min Yankeeskeps skapade tillräckligt skydd. Det var där någonstans som jag började förstå. Förstå att Eldkvarns nya var lysande.

Skitig visserligen, men så fort man kommer igenom skränet så avtecknas en en fantastisk krönika av en åldrande mans återblickar i livet. Plura sjunger: ”Åren har gått / dom ligger som vrak på botten” Han gör upp med rusdrycken i öppningsspåret M/S Alkohol. De låter Håkan Hellström sjunga backup på Konfettiregn. Och de sjunger duett med Christer Sjögren (!) på en låt med titeln: Skuggan av en man som svek.

Jag kom över på Kungsholmssidan. Passerade kolonilotterna och Bodil Malmsten-citatet. En båt trängde sig igenom sundet ut mot Pampas Marina. En kajak paddlade sig fram ute på Karlbergskanalen. Det regnade mer och mer.

Tankarna vandrade. Jag har börjat ana ett mönster. Det är något med mig och gubbrock. Eller snarare så här: det är något med mig och utrycksfulla män som är äldre än min egen far.

Jag har alltid haft starka förebilder. I alla sammanhang tycks jag hitta ledstjärnor som gör det lättare att se och bedöma den väg jag själv vandrar på. Men när det gäller artister och skådisar – denna hemsidas namne inte minst – så har många av dem krypit över femtiostrecket. Jag tänkte: måste de vara så förbannat gamla?

Jag tror det är så här: de äldre männen inger en slags hopp. Redan tidigt fick jag itutat mig att ungdomen är livets guldålder. Man ska lyckas. Så snabbt och så framgångsrikt som möjligt. Unga genier som lyckas vid första försöket har alltid fascinerat mig. Per Hagman som skrev roman som 22-åring. Brett Anderssons låtskrivargeni på första Suede-plattan. Min egen storebrors framgångar i medie-stockholm som blott 20-åring. Det finns något omedelbart med debutens lysande stjärna. Det går väl hand i hand med hela vår världs ungdomsfixering.

Men: det räcker ju inte så länge. Debuten följs upp. Tjugoåringar blir snabbt tjugofem, och sen trettio. Och sen fortsätter det, ända in i döden.

Och det är när man inser ungdomens förgänglighet som man söker sig till sina föregångare. Det är befriande att se att det finns olika storhetstider i livet. Kanske desto större ju äldre man blir.

Två ypperliga exempel på detta är Clint Eastwood och Johnny Cash. Clintan lever fortfarande, 75 år gammal, och har levererat några av sina bästa verk på sista tiden. Den fantastiska gåshudsmaskinen Mystic River i synnerhet. Cash dog härom året, men höll flaggan i topp in i det sista. Hans sista gärning var att ta några av de mest klassiska poplåtar och klädde av dem till isande råa och brutala akustiska versioner. NIN-covern Hurt bland många.

Men det som förenar Clintan och Cash är den oantastliga pondus de jobbat upp. En livstid av levererade klassiker har gjort att de inte behöver bevisa något längre. De bara är Clintan och Cash. Och de gör. Det blir inte enklare än så.

Hoppet om en ny storhetstid personifierat.

Birkagatan var rena syndafloden när jag gick hemåt. Ösregnet var ett fly förbannat störtregn och Eldkvarns platta sjöng på sista versen. Jag fick ett skriande behov av att väga upp gubbrocken på något sätt.

När jag kom in i lägenheten satte jag på Robyns nya skiva. Är inte den bättre än någonsin Eldkvarn?

onsdag, juni 22, 2005

Lundell är vårt soundtrack



Det tar nästan emot att erkänna det. Men jag får såna Lundell-perioder ibland. De tar över hela ens kropp och själ. Man läser böckerna (har läst Friheten två gånger) och lyssnar på skivorna. Alla dessa dubbel- och trippelplattor som man låter gå på repeat i iPoden. På gymet, i sängen, vid datorn. Och när man märker att ens dagboksanteckningar börjar flyta ut i någon slags spontan Lundell-prosa, det år då man inser att man har fått ett återfall av ren och skär Lundellkoholism.

Och man blir äcklad. Ungefär på samma sätt som då man ätit för mycket godis. Och man måste nästan spy. Gömma de där CD-konvoluten där han – Uffe – sitter i en mörk bar med sitt slitna gråa skägg och sin långa smala modellbrud vid sin sida. Man är tvungen att säga ”Tvi” och mummla om att denna gamla sexistiska farbror inte har något att säga en ung viril snubbe som mig. Man är tvungen att läsa någon ny het roman av första bästa kvinna 30+. Man sträckläser Linda Skugge-bloggen.

Det går en tid. Man vänjer sig vid sitt vanliga liv. Man klarar sig lika bra – bättre! – utan Lundell. Man har inte en tanke på honom faktiskt. Man lyssnar på The Knife eller något annat modernt. Man tänker att herregud, Ulf Lundell, han gör ju bara samma sak om och om igen. Han släpper för många plattor, han tjatar om samma kvinna som ska rädda honom. Han bara rapar sina kapitellånga miljöbeskrivningar från exotiska länder och platser man aldrig ser lika ofta som man själv skulle vilja.

Och vad är en bal på slottet…

Så en dag, då ensamheten kanske gör sig påmind. Eller det blir muligt efter en tids sol. Då glider tummen på iPoden ner mot bokstaven U och så står man där på gymet igen och hör Lundell skrika i lurarna:

”Är det bara jag som är ensam och bräcklig ikväll”

Och man tänker, nej, Uffe, du är inte ensam.

Det går så i cykler. Om och om igen. Man glider in och ut ur mer eller mindre allvarliga Lundellperioder. Och jag har inte riktigt lyckats lista ur varför.

Tills igår. Då satt på vi balkongen i Umeå igen och min storebror hade just fått ett exemplar av Måne över Haväng av min farbror i födelsedagspresent. Vi diskuterade honom ett tag medan vi hade skivan på i bakgrunden. Vi drog citat. Vi återupplevde romansekvenser. Vi frågade oss om Amanda Ooms var med i Saknaden eller En varg söker sin flock. Så säger min bror plötsligt:

– Det är ingen bra bakgrundsmusik detta.

Vi tittar frågande på honom.

– Lundell är ingen bra bakgrundsmusik, fortsätter han. Lundell har man i lurarna när man är ensam. Han är ett soundtrack.

Helt plötsligt föll bitarna på plats. Han hade så rätt, brorsan. Lundell är det soundtrack till våra liv ingen annan artist har lyckats åstadkomma. Ingen annan får en att gå in i och uppleva en annan värld som Lundell.

Och jag tänker på en recension jag läste nyligen, där recensenten menar på att om man lyssnar på en ny Lundellplatta så handlar det inte om huruvida man gillar plattan eller inte, utan huruvida man gillar Lundell eller inte.

Jag tror det stämmer väldigt bra. Och har man väl börjat så tror jag det är svårt att sluta gilla honom.

Hej, jag heter Konrad Olsson. Och jag är Lundellkoholist.

tisdag, juni 21, 2005

Homage till Umeå



Det är midnatt i Umeå. Jag promenerar över ettöresbron och det är inte mörkare än en sen eftermiddag i september. Har sett film hos lillebror, hans tjej och min gudson i deras tvåa väst på stan. Det strömmar rejält i älven då de släppt några extra dammar längre upp i inlandet. Mina föräldrar har bosatt sig på Teg och jag inser att det var länge sedan Umeå var den småstad man flydde ifrån.

Nu är det bara roligt att återvända. Umeå på sommaren är det ljuvligaste som finns. Alla dessa ljusa nätter som kommer som en återbäring efter den långa mörka vintern. Norrskenet, de lugna gatorna, de där vännerna man stöter på och bara träffar två gånger om året.

Det är startpunkten, ground zero. Det var här jag växte upp, lärde mig älska musiken, såg mina mest avgörande konserter. Började skriva, lärde mig intervjua, gav ut mina två fanzine där i slutet på gymnasiet.

Nu är det så där kvalmigt varmt som sommarens första chock innebär. Folk dricker folköl i Broparken, åker båt ut mot Bottenviken och sitter på uteserveringarna till de nya pubarna som ploppat upp sedan man flyttade här ifrån. Två gamla bekanta har smällt upp ett smakfullt fik med namnet Schmäck och serverar ekologisk latte och exklusiva chockladpraliner. Det är trivsamt.

Här finns inga modeoffer så långt ögat kan nå. Inga trådsmala wannabemodeller eller trendiga creddjunkies. Det är long way from Stureplan. Här är alla tjejer småmulliga och homogent H&M-klädda och alla sitter på Waynes och utrålar den där mysiga trygghetskänslan. ”Vi stannade kvar och vi trivs” liksom.

På Apberget sitter det gamla hardcore-gänget och hänger som vanligt och diskuterar senaste turnén. Fast nu spelar alla singer/songwriter och countryrock. Till och med Dennis Lyxzén som i vanlig ordning har en tre-fyra Umeåmusiker runt omkring sig när jag passerar honom på Rådhustorget. Och när jag plockar den gamla hederliga Västerbottens Kuriren upptäcker jag till min stora glädje att de fått en ny – smått lysande – nöjesredaktör. En tjej vid namn Emma Ågrahn som gick två årskurser över mig på min gamla gymnasieskola. Efter alla år av den vidriga Erika Sjöström har Umeå äntligen fått en nöjesbevakare som både har koll och kan skriva.

Och när jag kommit över bron in på Teg och upp i lägenheten så börjar jag ana ljusstrimman vid horisonten borta mot Ersboda. Det blir inte mörkare än så här. Det är återbäringen.

Jag är här för återbäringen.

måndag, juni 20, 2005

Pokerhysterins dolda agenda

Sitter med min far och mina tre bröder på mina föräldrars balkong. Har Umeåälven elva våningar nedanför mig, himlen är klar och det är ljust trots att klockan närmar sig elva. Jag är i min hemstad för diverse släktträffar och vi har precis satt oss för att spela ett parti Chicago – en variant av poker och en umgångesform som hängt kvar i familjen ända sedan brorsan flyttade till Los Angeles för åtta år sedan.

Synen på poker har onekligen förändrats sedan dess. Inte minst under det sista året. Min lillebror berättar att han har en gammal kompis som vann några hundra tusen på nätpoker för ett tag sedan. Han köpte en lägenhet i centrala Umeå för vinstpengarna. Med tanke på att Umeås bostadsrättspriser den senaste tiden stidigt likt dotcom-bolagets aktie i slutet på nittiotalet är det ingen dålig förtjänst.

Pokern är över oss. Den har sakta krypit in i vårt medvetande och nu kan man knappt slå på TV:n efter klockan tio på kvällen utan att råka zappa in på ett pokerprogram. Först ut var så klart Kanal 5 men numera har varenda reklamkanal i Sverige sitt eget pokerprogram. Det började med inköpta program från USA men utvecklades snabbt till svenska motsvarigheter. Och innan man visste ordet av stod Lena Philipssons senaste ragg där i rutan och presenterade pokerfanatiker i den senaste halvmiljonkronorsturneringen på Casino Cosmopol i Stockholm.

Och man skulle kanske kunna nicka lite förstående och tycka att är lite gulligt att pokern har gått och blivit folklig. Ungefär som golfen under de senaste decennnierna långsamt klättrat ner från adeln och blivit medelklasssport.

Men vad beror det, egentligen, på att pokern är så stor just nu? Som källan Deep Throat sa till Woodward och Bernstein när de avslöjade Watergateskandalen: Follow the money.

Sambandet är tydligt. Internet har möjliggjort att utländska spelföretag brutit det svenska spelmonopolet. Och plötsligt har svenska medier nya annonsörer att sälja reklamtid till.

Det är knappast en slump att samtidigt som vi översköljs av reklam för utländska betting- och pokersiter (de flesta spelföretag är registrerade på Gibraltar eller liknande liberala länder) så dyker det upp nya TV-program som varje vecka propagerar för spelet. När World Poker Tour på Kanal 5 sponsras av MultiPoker.com är det svårt att avgöra när programmet slutar och reklamen börjar.

Det är här det utbredda spelandet börjar få en besk eftersmak. Svensk TV har, som min mormor skulle uttryckt det, blivit drabbad av speldjävulen. Och jag börjar tänka på alla stackars ensamma nätpokerspelare som spelat bort sina pengar så att min brorsas kompis kunde köpa den där lägenheten i centrala Umeå.

I spelandets moderland USA har pokerhysterin gått så långt att en slags motreaktion börjar anas. I aprilnumret av Details läser man under rubriken ”Enough With Poker Already”:

”B-list celebrities and legions of Web-surfing shlubs have turned a once-manly game into a bad deal”

Men medan Details beklagar sig över att poker gått från att vara ett gentlemannaspel till en svennedokusåpa har jag fortfarande inte sett någon uppmärksamma det faktum att TV-poker bara är en naturlig del av suspekta spelbolags marknadsföringsstrategier.

Och på balkongen i Umeå så lessnar farsan efter bara ett parti Chicago och vi bröder bestämmer oss för att lägga undan korten och fylla på vinglasen istället. Vi är tillräckligt gamla nu för att kunna umgås utan en kortlek framför oss på bordet.

söndag, juni 12, 2005

Förkovring är vackert

Finns det något vackrare ord än förkovra? Att förkovra sig. All kreativitet är fött ur detta tillstånd. Det tillstånd då man låter iPoden gå på repeat, magasinen sträckläsas och DVD-filmerna staplas på hög framför TV:n. Man läser och lyssnar och skriver och tittar. Film efter film, man kan sluka hur mycket som helst om man är uppe i en rejäl förkovring.

Jag hade glömt bort hur bra det kändes.

Jag har ju inte haft möjlighet de senaste åren. Eftersom jag saknat grundingridiensen – tid. All förkovring förutsätter att tiden finns där. Och jobbar man fem dagar i veckan, tränar två, super på helgerna – då infinner sig förkovringen aldrig.

Nu är det annorlunda. Nu finner jag mig själv helt oplanerat att titta igenom Killinggängets Fyra nyanser av brunt för första gången sedan jag köpte den för två månader sen. Hela filmen, dryga tre timmar, samt extramaterialet, dryga timmen.

Det är i en sån förkovring man hittar de små nyanserna, ser det subtila, får upp ögonen för detaljerna. För även om filmen var lika fantastisk som när jag såg den på bio – slutscenerna där de spelar den gamla pingtspsalmen Han är min sång och min glädje samtidigt som Robert Gustafsson räddar sin son från att ta självmord är fortfarande gråtframkallande – så var det extramaterialet som jag fastnade för mest.

På disc nummer två hittar jag en tjugo minuter lång intervju med Ulf Brunnberg. Han sitter på ett hotell i Göteborg och svarar på frågor av som Killinggänget ställt till honom. ”Var du rädd för att jobba med Killingkänget?” frågar Andres. ”Hur mycket pengar har du på banken?” frågar Robert. ”Hur var din relation till din far?” frågar Henrik.

Då, under det flera minuter långa svaret, så hittar man något helt unikt. Brunnberg, med all rätt Guldbaggebelönad för sin roll berättar att hans far aldrig förstod hans yrkesval som skådespelare. Om hur hans far förvägrade honom att gå i teaterskola och ville ha honom att plugga till ingenjör. Något som Brunnberg senare bryter mot. Baletten och teatern gick före och sprickan mellan far och son pågår i över fem år.

– Accepterade din far någonsin ditt yrkesval? frågar Martin Luuk som gör intervjun.
– Nej, svarar Brunnberg. Min far sa så här: ”Ena kvällen är du läkare, andra kvällen sotare, tredje kvällen en fotbollsspelare. Men när du går ut på gatan så är du likförbannat ingenting.” Det var hans inställning.

Brunnberg skrattar till när han berättar det. Han röker cigaretter, dricker kaffe och tittar efter en tjej invirad i en handduk på väg till bastun.

Senare fortsätter han med allvar i tonen:
– Det är ju en tragedi när ens föräldrar inte respekterar ens yrkesval, ett val man gör för livet.

Det är ett avslappnat porträtt, Brunnberg får tala till punkt. Han berättar stillsamt om sin fadersrelation och det visar, som endast förkovringen tillåter, flera sidor av en historia. Därmed blir porträttet helt allmänmänskligt.

För trots det Brunnberg berättar om sin far vidhåller han att deras relation var baserat på kamratskap och han förtydligar att det inte finns någon bitterhet. Hans respekt för den äldre generationen är tydlig. Och när han får frågan om vad han tyckte om sin fars sätt att vara auktoritär svarar han:

– Det hade han all rätt att vara. Han var ju min far.


torsdag, juni 09, 2005

Slussen är död

Så har bakåtsträvarna fått säga sitt igen. En av Stockholms mest kända platser, Slussen, som sammabinder två av våra viktigaste stadsdelar, håller på att vittra sönder i betongen. En ny sluss måste byggas inom några år. Frågan är hur den ska se ut?

Till att börja med: jag hatar Slussen. Slussen är ett storstadsmässigt skämt med en löjligt komplicerad trafiksnurra och en massa obeglipliga gångar och grottor för fotgängare. Allt är betong. Allt är nedgånget, fult och skitigt. Bussterminalen som huserar under kan få vem som helst att börja kallsvettas. Dessutom håller det på att gå sönder. Det möjligtvis positiva inslaget är Debaser, en rockbar som passar denna betongmiljö. Men det är knappast en tröst när Slussen mestadels är en stor oinbjudande propp mellan Söder och Gamla Stan.

En nyritad och uppdaterad version av Slussen har redan funnits på plats. Jag kan mycket lite om arkitektur men vid första anblick ser det mycket bra ut. Öppna ljusa ytor, fler gångbanor, en ny bussterminal, bler butiker vilket innebär fler människor. En tydligare och mer inbjudande brygga mellan stadsdelarna.

Debatten har gått het i frågan. Så fort något ska ändras eller byggas i Stockholm tycks folk få något nostalgiskt i blicken, drömma sig bort i en vacker skyline med en glödande Birka Cruises-logotyp över ett mörklagt Slussen. De värnar om historien och börjar mummla om Klarakvarteren som revs.

Klarakvarteren by the way. Who gives a fuck? För femtio år sedan rev några politiker ett av huvudstadens mest nedgångna, toalettbefriade och skitiga bostadskvarter. Vi byggde en storstad, allright? Visserligen kunde väl husen fått vara lite högre, men Kulturhuset och Sergels Torg håller än i dag som tydliga markörer för stadskärnans mitt.

Så nu, när fegskitarna på Stadsbyggnadskontoret inte vågar ta beslut om det nya uppdaterade Slussen, har ett nytt förslag tagits fram, smärre identiskt med den gamla Sluss-karusselen.

”Slussen är en unik konstruktion. Den är historiskt dokument över 30-talets framtidsoptimism” säger bakåtsträvaren och stadsantikvarien Marriane Rådberg till DN.

Give me a break! Det här är en svensk lagomhet konserverad i Stockholmsnostalgi. Vem bryr sig om unikt om det bara är skit. Och vem bryr sig ärligt talat om 30-talets framtidsoptimism (!). Beror det på att vi inte har någon framtidsoptimism idag att vi måste hålla fast vid en som fanns för, ursäkta mig, sjuttio år sedan.

Jag vill ha ett nytt Stockholm. Ett växande Stockholm. Ett storstadsstockholm. För att få det måste vi glömma och gå vidare. Klarakvarteren är borta. Get over it! Slussen håller på att vittra sönder. Låt oss ta tillfället i akt och göra Stockholm ännu bättre!

I höst ska sex politska nämnder ge sitt utlåtande om de nya Slussförslagen. Låt oss hoppas att de inte tycker som majoriteten av Stockholmarna. Låt oss få ett användbart och modernt Slussen, tack.

--

Läs mer på DN:s Slussensite

onsdag, juni 08, 2005

Förändring eller dramatik

Jag tog ett beslut om förändring. Jag sa ifrån mig månadslönen, jobbet med makt och sålde lägenheten, allt för att göra det jag så länge drömt om att göra. Det var väl i februari-mars nån gång och det var det svåraste beslut jag någonsin tagit.

– Modigt av dig, sa en gammal date jag träffade på Regeringsgatan häromdagen. Och jag tänkte Exakt! så kände jag också! Fy fan vad modig jag är. För efter fem år med inkomst och luncher och svettiga krognotor så inte fan är det lätt att bara störtdyka ner i stundenternas gyttjepöl med sjutusen i månaden, nudelsoppa och billig öl på Dovas. Min lägenhet kostar sjutusen i månaden.

Men, tänkte jag, det tar jag. Jag tar fattigdomen och offrar mig för det högre goda jag tror passar mig själv och mitt liv så mycket bättre. Jag köper att allt kommer förändras. Inga mer Riche-bläckor, inget mer dyra söndagsbruncher, ingen mer innerstadslägenhet. Livet kommer se annorlunda ut, jävligt annorlunda. Det smärtar men jag tar det. Vänner kommer försvinna. Jag kommer bli ensam, deprimerad, men jag kommer i alla fall skriva.

Så tänkte jag.

Nu är jag här.

Sitter hemma och har äntligen kommit igång med skrivandet. Läser Stephen Kings Att skriva och njuter av sega morgnar med DN och espressokaffe.

Och inser att jag är samma person som innan. Att det mesta är sig likt. Att världen snurrar runt sin axel oavsett om lilla jag bestämmer mig för lite förändring.

– Jag tror du har en förmåga att överdramatisera lite, sa J till mig när vi stod och svajjade på Allmänna Galleriet för någon vecka sedan.

Givetvis har han rätt. Förändring behöver inte innebära dramatik. Även om livet blir mer spännande om det gör det.

fredag, juni 03, 2005

Rensa bort amatörerna

Det har varit bloggdebatt på sveriges tidningssidor och bloggspalter senaste veckan. Det var DN:s Johan Croneman som röt till: "Hur ska man försvara och skydda bloggen från den mediaelit som redan har gigantiskt utrymme, men inte nöjer sig med mindre än allt?"

Det är klassisk underground-argumentation. Något som kommer från underjorden får inte bli mainstream. Gräsrötterna ska få behålla sitt format som de så hedervärt uppfann.

Låt oss definiera en sak: Bloggen är ett format. Inte en kulturyttring. Precis som Internet, tidningen, TV:n, krönikan, intervjun, whatever. Det är format som man fyller med ett eget innehåll.

Och eftersom bloggen, likt många andra format (punken till exempel), kommer från antietablissemanget, underjorden, amatörerna, så kommer automatiskt bakåtsträvarna och skriker till när de etablerade medierna/skribenterna tar över formatet. Bloggen är ett utmärkt sätt för de med liten budget och utan etablerad plats här i världen att få uttrycka sig (se på mig!). Men att den skulle bli sämre, eller förstöras, eller behöva räddas, bara för att ett gäng duktiga etablerade journalister och skribenter börjar använda sig av den är värsta sortens punknostalgi.

När jag för fem-sex år sedan gjorde mitt fanzine Flare så ville jag inget hellre än att få göra tidningen på riktigt, med en riktig budget. Suffixet fanzine lade jag till för att eska kredd från målgruppen. Egentligen hatade jag alla fanzines eftersom de var så satans amatörmässigt gjorda.

För mig finns det nästan aldrig något egenvärde i att vara liten och marginaliserad, ha en låg budget och en pytteliten publik. Det finns faktiskt inget värre än att romantisera litenheten. Det finns bara en sak att ta ställning till: om något är bra eller dåligt. En bra text är en bra text. Och bra är oftast också störst och bäst och vackrast och mest ETABLERAD.

Så: att nu bloggen tagit sig in i de etablerade kanalerna som har massvis med läsare (gud förbjude!) kan vara det bästa som hänt bloggen sedan den uppfanns. Nu fattas bara att vi rensar den från amatörerna. Och räddar den från undergroundträsket.

--

Några bra länkar från bloggdebatten:
Viggo i Resumé
Virtanen i Aftonbladet
Tyvärr finns inte Cronemans inlägg på nätet. Se DN 1 juni 2005.

onsdag, juni 01, 2005

Nu börjar jag

Tisdag eftermiddag, kl 16:30:

Skriver ett sista mail till mina medarbetare som börjar något i stil med Så var överlämningarna gjorda, papprena prydligt insorterade i bolagsprärmen och skrivbordet städat, drar ett citat av Johnny Carson: ”En fru varar bara så länge äktenskapet håller, men en ex-fru har man alltid” och härleder det till att det är samma sak med jobb. Stockholm Interactive kommer alltid vara en del av mig, fortsätter jag. Sen trycker jag på send, grabbar tag i min låda som jag fyllt med lite brända CD-skivor, lite papper och min svarta krokodil jag fick av J.

Sen går jag. Lämnar kontoret. Lämnar jobbet efter fem år. En era har gått i graven. Det är över nu. Slut. Nu slutar jag.

Och nu börjar jag.

Jag tänker på ett citat jag hörde Mick Jagger dra i författarfilmen The Man from Elysian Fields . Hans karaktär – Luther Fox, en åldrande hallick för manshoror – sitter på en exklusiv restaurang i Los Angeles med den kvinna han är förälskad i. Som ett steg att lämna det liv han lever försöker han öppna sig för henne:

”If you don’t use success to enrich your life then you’re just putting failure into gucci shoes”

Det citatet har hängt med när jag under våren har förberett mig på mitt nya liv. En ny bana, en ny karriär där nere längs vägen. Jag lämnar fem, faktiskt rätt framgångsrika, år i reklam- och webbyråbranchen för att göra det jag hela tiden visste att jag skulle göra.

I höst börjar jag plugga journalistik.

Som ett första steg i en mer skrivande tillvaro lägger jag nu ut den här bloggen på Pacino.se. Jag tänker inte uttråka min högst eventuella publik med navelskådande beskrivningar ur min vardag och mitt privatliv. Det finns det andra som gör bättre.

Men jag ska skriva. Skriva utav bara helvete tänkte jag.

Nu börjar jag.

Teater är skit

Ibland kan sammnanförandet av två vänner vara en oväntat lyckosam historia.

Satte mig med M och min numera fd kollega J på den lilla baren Matkultur på Erstagatan en bit öster om Renstiernas gata på söder. Vi skulle röka ut stan en sista gång. Något vi också gjorde. Ohämmat. Jag rökte bokstavligen tills jag spydde.

Hursomhelst, jag vet inte riktigt varför jag bävade inför sammanförandet av dessa två av mina närmsta vänner. Men så kan det väl vara ibland – det finns alltid en spänning i att låta olika delar av ens värld och vänskapskrets kollidera. Och spänningen är nästan som den när man presenterar tjejen man datear för ett ex – det blir olidligt tyst. Med vänner kan det dock fungera mycket bra. Som igår.

J, som jag känner helt och hållet genom business , berättade att han sett en teater häromdagen. Persbrandts och Brynolfssons nya tror jag det var.

– Hur var den? frågade jag.
– Som teater alltid är, svarade J. Skittråkigt.

Detta utmynnade i en längre diskussion om konst i allmänhet och teater i synnerhet, ett grepp J ofta brukar ta när han för diskussioner över några öl.

– Varför behöver man konst? frågade han. Varför tittar ni så mycket på film?
– För att det är en flykt, svarade M.
– För att det vidgar ens värld, ens perspektiv på tillvaron, tillade jag.

– Men varför är teater så jävla tråkigt? fortsatte J sin frågestund.
– För att det är så platt, sa nån av oss.

Detta fick mig att tänka på något jag läste i min storebrorsas kompis Tomas Jacobssons roman Morfin. Hans karaktär undrar i början av boken något i stil med: ”Har teaternmänniskorna överhuvudtaget hört talas om uppfinningen filmkameran?”.

– Men om filmen är en utveckling av teatern, är inte då boken också ointressant som konstform? undrade J och sög i sig ytterligare en Marlboro Light.
– Nä, det håller jag inte med om, svarade jag. Teatern är ointressant eftersom den är ett inte når lika långt som filmen i sina nyanser. Teatern har sina pappliknande kulisser och välartikulerade repliker och sitter på man längst bak uppfattar man knappt något av det. Men en bok tillåter läsaren att själv fylla i och skapa egna bilder av berättelsen. Filmen ger en bilderna gratis. Teatern är bara ett dåligt mellanting, eftersom den ger en bilderna och de är jävligt taffliga vilket förtar möjligheten att själv skapa sig de där bilderna.

När vi kollektivt dödat teatern tog vi en taxi till Kvarnen och fortsatte rökorgien. Någonstans där i vimlet passerade jag väl trettionde ciggen för kvällen.

Jag vaknade klockan två imorse med en hård och sträv känsla i halsen. Att dricka vatten var som att sluka svärd. Det ska bli skönt att få slippa den känslan framöver.