fredag, juli 29, 2005

Nolan Begins



Det var väldigt uppfriskande att se.

I en tid då blockbusterregissörer som Steven Spielberg, George Lucas och Ridley Scott alla är uppåt sextio-sjuttio år.

Och de få yngre förmågor som fångat publiken de senaste åren antingen varit självupptagna auteurer som P.T Anderson och Sofia Coppola eller kreativa knäppgökar som Wes Anderson och Spike Jonze.

Då kommer Christopher Nolan och uppenbarar sig.

Ingen annan ung regissör idag utmärker sig i den breda filmgenren. Ingen annan kommer fram och säger sig vilja göra en blockbuster-rökare minnesvärd.

Christopher Nolan är sjuttiotalisten som var en lovande independent-regissör i Memento och som uppfyllde det löftet i Al Pacino-thrillern Insomnia. Nu är han tillbaks med Batman Begins, en prequel till ett av våra äldsta serietidning-goes-film-franchise.

Det är den mest realistiska och mest karaktärsdrivna serietidningsfilm jag sett. Och just därför också den mörkaste.

Han har lyckats locka till sig en imponerande laguppställning. Det känns nästan som att man inte riktigt litat på att Christian Bale skulle bära upp filmen. Så för att kompensera den nya generationen skådisar – Bale och Katie Holmes – så har man proppat filmen full med veteraner som Gary Oldman, Liam Neeson, Tom Wilkinsson, Michael Caine, Rutger Hauer och Morgan Freeman.

Det är alltid en liten bonus när en bra film har fler bra skådisar än den egentligen behöver – True Romance är ett annat exempel – man vet automatiskt att man kommer vilja se den igen. Av flera anledningar.

Men det är inte den gedigna birollistan som gör att Batman Begins kandiderar till en av årets bästa filmer. Det är heller inte vårt nya method actor-hopp Christian Bale, som gör ett mycket bra jobb.

Det är fortfarande Nolan som imponerar.

Först trodde jag inte han skulle klara av det. Batman Begins är ju – som titeln avslöjar – bakgrundshistorien till varför Bruce Wayne blev superhjälte. Och en timme in i filmen var jag rädd att den inte skulle bli mer än en två timmar lång backstory till de tidigare fyra filmerna. Men innan man hunnit tänka tanken brakar det loss rejält. Och Nolan bevisar att både manuset tål att synas i kanten och att hans fingerfärdighet med actionscenerna är väl utvecklad.

Vi får se en helt annan Batman än tidigare. Mer mänskligare, mer realistisk. Ingen av skådisarna är överdrivet sminkade, bovarna är varken uppklädda clowner eller gåtor i trikåer. Panoramaåkningarna över Gothham City för tankarna snarare till det riktiga New York än ett dataanimerat Sin City. Bruce Waynes relation till Alfred – lysande spelad av Michael Caine – ger storyn ett helt annat djup.

Och det är just det som regissören Nolan är bra på. Kombinationen av väl underbyggda karaktärer och en spännande och actionfyllt berättad historia. Vilket för tankarna till några personliga favoriter; Heats Michael Mann och Spy Games Tony Scott.

Nolan förstår. Stafettpinnen är tagen.

fredag, juli 22, 2005

Uppföljning: Pokerhysterin

Fick vatten på min kvarn när det gäller min teori om pokerhysterin. Henrik Arvidsson skrev i DN för någon vecka sedan en lång artikel om den nya pokertrenden och dess intåg i TV-rutan.

Det var Kanal 5:s programchef Johan Westman som själv bekräftar vad jag redan skrivit:

“Utan det stora sponsorintresset hade pokerboomen inte gått lika snabbt” säger han i artikeln.

Och i Västerbottens Kuriren läser jag om en Umeå-bo i min egen ålder som gått vidare Poker VM i Las Vegas. Han är redan mångmiljonär. Pokern är den nya IT-boomen.

Det var för övrigt Henrik Arvidsson som intervjuade mig i VK när jag gav ut mitt andra nummer av fanzinet Flare för drygt fem år sedan. Kul att se att Arvidsson fortfarande gör ett bra jobb.

torsdag, juli 21, 2005

Författarfilmer, Del 1

The Door in The Floor



”Man ska leva sitt liv så mycket som möjligt som om det vore en film” sa en tjej jag kände en gång. ”Konst är en flykt” sa M. ”All konst är tröst” sa Lundell.

Ibland spelar saker som en god historia, bra skådisar eller en favoritregissör ingen roll. Ibland ser jag film bara för att de har en viss typ av karaktär.

Författaren är en sån karaktär.

Det var Wonderboys som väckte intresset. Ända sedan jag såg den Curtis Hanson-regisserade filmen har jag inte kunna motstå en enda rulle som i någon ruta innehåller en författare.

Det handlar givetvis om förebilder. Eller drömbilder. Att hitta filmer som man skulle vilja befinna sig i. Tillflyktsorter från det liv man själv lever.

Lyckligtvis finns det många bra exempel: Before Night Falls, The Man From Elysian Fields, The Hours, Swimming Pool… listan kan göras lång. Även mediokra saker som Finding Forester blir smått lysande ur det här perspektivet.

Jag har just sett The Door in the Floor. Baserad på första tredjedelen av John Irvings roman Änka i ett år är det en av förra årets mest lysande filmer. Inte bara för att den har fantastiska skådisar i Kim Basinger och favoriten Jeff Bridges. Inte bara för det vackra fotot. Eller för att den gripande historien är så snyggt berättad.

Huvudpersonen är dessutom en författare.

En författare med en framgångsrik karriär bakom sig och ett skitstort hus i Vermont. Han cyklar omkring i stråhatt och linnekavaj framför en widescreenfond av pritoreskt amerikanskt östkustlandskap. Han äter ostar stora som bildäck. Han lufsar omkring i nattlinne och sippar whisky ur klirrande glas medan han skriver ner senaste anteckningen i sitt rörigt inredda arbetsrum.

Det är ljuvliga bilder. En konstnärsromantikers dröm. Och den här aspekten av filmtittande är just också det; romantisk.

Som bonus på DVD-utgåvan hittar man en femton minuter lång bakomdokumentär som handlar om hur filmen adapterades från bok. John Irving berättar själv om sin syn på karaktärerna, historiens uppbyggnad och bokens resa från papper till silverduk. Det handlar inte bara om att vara boken trogen, utan också om att hitta nya scener och vinklar som väger upp det man förlorar. Regissören Tod Williams gör det lysande, enligt Irving. Och Irving har rätt.

Med detta spännande extramaterial blir DVD-utgåvan av The Door in the floor inte bara en romantisk tillflyktsort, utan även något utav en instruktionsbok för den aspirerande.

Man ska lära av mästarna.

Ute i Stubbskär tackar jag gud för den portabla DVD-spelaren.

söndag, juli 17, 2005

Lugnet



Stubbskär utanför Umeå. Klockan halv tio på söndagkvällen.

Hjärntvättad av Sektstockholm

Det blir så där ohämmat ibland.

Man har tid över, är ledig. Man har just lämnat ifrån sig nycklarna till en bostadsrätt som man inte längre äger. Man vet att man kommer åka upp till Umeå om någon dag. Sitta där i stugan och knappra på powerbooken och undra vart storstadslivet tog vägen.

Så man tar chansen när den kommer.

En god gammal vän från Piteå är i stan. Det är sommar. Fredag rent utav. Det bubblar och spritter i de få människorna som är kvar i stan. De som inte är på lantställen eller medelhavsstränder eller båtar ute i skärgården.

Så man går ut. Tar en taxi med J och A till F12 terassen nere vid Tegelbacken. Man beställer öl. Ser hela terassen fyllas med unga och vackra och solbrända stockholmare. Ser halvmånen hänga där ovanför Mariaberget på andra sidan Riddarfjärden. Pratar, skrattar, minglar.

Och man försöker förtränga att det är tredje kvällen i rad som man är ute. Tredje kvällen man lockades med in i nattlivet. Andra kvällen man botar bakisheten med en ny utgång.

Men, tänker man, det är ju ändå sommar i Stockholm. Så det börjar pipa sms i mobilen. Och innan man vet ordet av sitter man på en efterfest på Kungsholmen och sippar jordgubbslikör och diskuterar citrussmaken i Pripps sommaröl. Och gud vet vad klockan är när man somnar.

Och när man vaknar är man så där slemmig och torr i munnen igen. Med en sån där slam dunkad huvudvärk i skallen. Riv i halsen.

Och sen sitter man och äter lunch på något fik på Gästrikegatan och diskuterar något Seinfeld-mässigt världsfrånvänt. Som vad definitionen av en sekt verkligen är.

Det är då A säger det:

– En sekt är väl en sån som hjärttvättar och personlighetsberövar.

Jag lyfter den trötta blicken och känner hur hela min kallsvettiga kropp instämmer. Det är på pricken så man känner sig. Att vara ute tre kvällar i rad i Sommarstockholm är att bli hjärntvättad och personlighetsberövad.

Sektstockholm har tagit min kreativitet. Som tur är åker jag till Umeå imorgon. Där ska det skrivas.

fredag, juli 01, 2005

Konsten att lära

Satt med M på Skånegatan och drack kaffe tidigt igår kväll. Vi hade sett Världarnas Krig på Biopalatset. I kvarteren runt Nytorget var det Sofo Night. Nattöppna barer och butiker. Uteserveringarna stimmade.

– Tänkte på det där vi pratade om senast, sa M.

– Vad då?

– Det där om konst och varför det är så viktigt. Visste du att konsten – och förmågan att uttrycka sig – först kom upp som ett sätt att lära ut. Det är det som skiljer oss från djuren. Att vi har en förmåga att genom berättandet och dramaturgin etc, kunna föra kunskap vidare. Aporna kan inte det, de kan lära sig att hantera ett verktyg, men de kan inte lära sin apkompis att göra det.

– Hmm, sa jag. Påminner mig om något som männen bakom Lucky People Center sa. Att det var sekunden apan kunde lära sig att stampa takten som den tog första steget att bli människa. Att musiken gör oss till människor.

Vi sörplade vårt kaffe och tittade ut över Skånegatan. Boheme-chica flickor cyklade förbi i sina riviga jeans. M fortsatte:

– Och anledningen till att vi har en större hjärna än aporna är att vi vi en gång i tiden började äta kött. När vi började äta kött – och fick i oss ett större näringsintag åt gången – så växte hjärnan. Samtidigt som vi fick mer tid att umgås när vi inte behövde jaga efter mat hela tiden. Nuförtiden behöver vi ju inte köttet eftersom vi kan gå ner på Skånegatan och köpa en vegetarisk pizza när vi vill. Men då var det avgörande för vår utveckling.

Vi drack upp kaffet och skiljdes åt. Jag promenerade hemåt, längst Skånegatan och Götgatan upp, och tänkte på det vi just pratat om. Konsten som läromedel. Tänk om mina lärare på högstadiet hade tagit fasta på det.