torsdag, augusti 18, 2005

Broder Roger R.I.P.



Jag har varit i det där rummet flera gånger. Sett de kåpklädda munkarna sitta där framme i tystnad och i lugn sång. De latinska a capella-hymnerna, som hundratals och åter hundratals ungdomar följde med i. Och det fantastiska podiet där framme, med hundratals och åter hundratals tända ljus.
     En mäktig känsla.
     Det känns smått obegripligt att ett makabert mord skulle kunna ske i det sammanhanget.
     Men så är det. Taizés grundare har gått ur tiden. Broder Roger, en rekreationens rebell, blev knivhuggen av en galen kvinna på tisdagkvällen. Mitt under en av de där mäktiga högmässorna.

Idag har jag ingen större relation till varken Taizé eller Broder Roger, mer än som ett avlägset barndomsminne. Men då jag läser nyheten om hans död kommer minnena tillbaks.

Det var jag och A.
     Första gången var jag fjorton, A sexton. Våra mammor hade satt oss på en buss ner till Frankrike tillsammans med en församling från en stockholmsförort. En lämplig kyrklig aktivitet för två spritt språngande tonåringar, tyckte de.
     Jag minns bara flickorna och cigaretterna. Sena kvällar med flirtande och skrattande och valsande runt stora lägereldar där män i jeansshorts spelade Hendrix-covers på akustisk gitarr.
     En av kvällarna tog jag mitt första bloss på en Marlboro Light. Eftersom en söt blondin från Tumba rökte samma märke.
     Jag tror aldrig jag återhämtat mig från den upplevelsen.

Andra gången var två år senare.
     Vi tågluffade genom Europa, hade precis avklarat Roskildefestivalen och tänkte att ett återbesök på klostret skulle lugna ner oss en smula. Få oss att inte röka så mycket.
     Fat chance.
     Hela spänningen med Taizé var ju att det var en bohemisk tillflyktsort. En kombination av lugn andlig kontemplation, hångel och hemrullade cigaretter.
     Jag minns en mjölkdrickande man med rastaflätor som berättade för A om reggaens underbara värld.
     Det tog år innan A lyssnade på någon annan musik.

Men det jag minns bäst från de båda besöken var öppenheten och de lugna fridfulla mässorna.
     Alla var välkomna i Taizé.
     Där var det ingen som knäppte en på näsan, ingen som försökte vinna över en från den mörka sidan. Alla nationaliteter fanns där. Både protestanter och katoliker. Man accepterades precis som man var. Till skillnad från den pingstkyrka man själv var uppvuxen i.

Troligtvis kommer jag aldrig återvända. Men de få gångerna vi var där har blivit vad man populärt kallar en kliché:
     Ett minne för livet.

onsdag, augusti 17, 2005

Omvända historiers dilemma



– Idag är den inte värd mer än en tvåa!
     M hade pulsen uppe när han kom in i rummet. Han hade precis sett om Pulp Fiction. En upplevelse som inte mätte sig med förra gången han såg den.
     – Det är bara tre olika historier som tillsammans inte bildar någon vidare story, fortsatte han.
     Han menade att dialogen var torr, karaktärerna ihåliga och storyn, eller de tre olika storys om filmen innehåler, inte höll måttet.
     Själv såg jag om den häromdagen och kunde inte låta bli att fundera över vad M hade sagt.

Pulp Fiction var banbrytande när den kom. Den satte Tarantino på filmkartan som en innovatör med sin coola knäckebrödsdialog, det kalla, till synes meningslösa, våldet och den omkastade kronologin.
     Kanske framför allt den omkastade kronologin.
     Hans sätt att vända på begreppen och fullständigt strunta i den dramaturgiska kurvan fick många efterföljare.

Ett exempel är Christopher Nolans, då den kom, extremt hypade thriller Memento. Filmen som berättar sin historia baklänges. Ett grepp som kändes uppfinningsrikt vid första anblick, men som knappast höll en andra och tredje tittning.
     Anledningen: storyn var för tunn.
     Poängen med en film som Memento tycktes helt enkelt vara att låta tittaren puzzla ihop helhetsbilden i efterhand. Att storyn i sig skulle vara intressant tycks mindre viktigt. För när man väl fått kronologin klar för sig känns det intressanta greppet mer som effektsökeri än något annat.

Ett mer lyckat exempel är den lysande Sean Penn-uppvisningen 21 Grams. En film som också rönt stor uppmärksamhet för sin uppstyckade kronologi. Snuttar från slutet får man se i början. Och det där som hände i början kommer inte fram för än i mitten.
     Och så vidare.
     Men det 21 Grams har, som Memento saknar, är en medryckande story. En story man dessutom, trots omkastade scener, hänger med i hela vägen. Och synar man manuset i sömmarna inser man snabbt att den inte är så bakvänt berättat som man först kan tro. Den håller en hyfsat konologisk ordning, med undantag för en hel del framåtblickar och en god portion bakåtblickar. Alla avgörande plot-punkter berättas i den takt man kan förvänta sig.
     ”Jag ville berätta historien utifrån den känslomässiga kurvan, snarare än den faktiska”.
     Så sa regissören Alejandro González Iñárritu och även om uttalandet är slightly pretto så verkar det som han lyckats med företaget. Det är därför vi får se en scen där Naomi Watts övertalar Sean Penn att döda Benicio Del Toro strax innan de faktiskt gör ett försök. Ett tidshopp som i en vanlig film säkert skulle ta en kvart att åstadkomma.

Så hur var det nu med Pulp Fiction?
     Hade min gode vän rätt i att den också, likt Memento, var ett effektsökeri utan slutgiltig poäng. Är Pulp Fiction bara ett evigt rabblande av coola one-liners (”This is the gourmet shit!”) och huvuden som oväntat skjuts av.
     Mitt svar är nej.
     Det är visserligen tre olika historier och inte en. En slags miniserie på film där varje avsnitt inte har mer gemensamt än att vissa karaktärer återkommer. En samling berättelser som hålls samman av de fortfarande lika coola dialogerna mellan John Travolta och Samuel L Jackson.
     Helt enkelt: fortfarande ett mästerverk.

En story är en story är en story.
     Oavsett om man berättar den baklänges eller uppochner eller om man fiser ut dialogen ur sjärten. Och att kasta om kronologin får aldrig tjäna ett högre syfte än själva berättelsen.
     Tarantino vet detta. Se bara på True Romance.
     Nittiotalets bästa manus.

tisdag, augusti 16, 2005

Stockholmschock!

Igår eftermiddag: Stockholm välkomnade mig med solen. En brant inflygning över mina gamla kvarter i Vasastan, in över Traneberg, Solna på höger sida och så en skakig landning på Bromma Flygplats.

Tog mig in till Centralen. Människor, alla människor! Ett vimmel jag i en månad varit på avvänjning ifrån. Upp på Drottninggatan. En snabbt skyfall, sen sol igen. Och flickorna, alla flickorna! Dessa böljande linnen över sensommarbruna hudar. Om Sverige har världens vackraste så har Stockholm de än vackrare. Jag hade nästan glömt.

En snabb middag nere i Kungshallen. Inte direkt lugnets nav. Ett virrvarr av soon-to-be-skolungdomar och turister med flackande blickar. Irriterande matos och ingen ljuddämpning. Ett surr jag brukade hata. Nu känns det som en symfoni.

En kort promenad ner på Sveavägen. Stiger in i ett gammalt fik med svart-vita bilder av Stockholmskändisar på väggarna. En gång kunde man röka här. En gång intervjuade jag Andres Lokko här. Dricker en kaffe.

Ner i tunnelbanan, svala tunnelbanan. Köper ett SL-månadskort för första gången på tre år. När jag bodde i Birkastan fann jag stolthet i att bara åka på remsa. Mindre förortsmässigt så. Nu är det andra tider. Nya förutsättningar. Målet är lägenhetsvisningarna vid Brommaplan. Jag ska bli andrahandsboende. Kollar tre stycken. Lummiga och vackert område kring den stora rondellen på Drottningholmsvägen.

Tunnelbanan igen. Ser den fantastiska vyn över Mälarens inlopp när jag flyger över Tranebergsbron. Funkishusen som sticker upp från klipporna i Marieberg, båtarna som bildar sina V:n i vattnet under mig innan jag kommer in på Kungsholmen och dundrar ner under Fridhemsplan.

Hela vägen in till Skanstull. Stor-Knasse förbarmar sig och låter mig bo i hans lägenhet. Lyxen att få köpa en kaffe på Seven Eleven är obeskrivlig. Kvalmig värme i korsningen Götgatan-Ringvägen. Stöter på ytterligare en bekant utanför Clarion. Sammanträffanden.

Det är Stockholm. Står vid tröskeln in till hösten och tänker att det är dags nu. Dags att kavla upp ärmarna och börja jobba på det som kommer bli min framtid. Sommaren har varit underbar. Men nu är jag tillbaks.

Tillbaks i Stockholm och än är jag bostadslös.

Men jag är ändå hemma.

torsdag, augusti 11, 2005

Little Manhattan

Det är visserligen bara en trailer, men det här triggar jag på:

Little Manhattan.

Idén tycks oväntat originell: att berätta en kärlekshistoria helt utifrån två elvaåringar. Med fantastiska New York-bilder i bakgrunden.

Roy Andersson goes amerikansk rom com, typ.

Och jag tänker på vad storebrorsan sa för något år sedan. Vi hade en diskussion om det oväntade genidraget Disney’s The Kid. En väl genomförd, rolig och gripande skildring av en karriärist som tappat verklighetsförankringen.

Brorsan sa:

– Det är otroligt svårt att veta vad som är bra film nuförtiden.

Han har fortfarande rätt.

tisdag, augusti 09, 2005

Höstterminen väntar

Det är annorlunda nu.

Alla andra somrar brukar vara slut vid det här laget. Och jag märker hur folk har börjat sträcka på sig, knäcka knogarna och kavla upp ärmarna inför hösten.

De börjar jobba. De hittar tillbaks till sina vardagliga rutiner. De slår sig ner i den där insuttna kontorsstolen, sparkar igång sina datorer och snackar semesterminnen med kollegorna.

Som Viggo uttryckte det i en nylig dagboksanteckning:

”Nu börjar höstterminen”

Det gäller dock inte mig. Inte än. Och den hösttermin som väl kommer om två veckor är gravt annorlunda än de tidigare.

Jag ska ju plugga nu. Det börjar kännas.

Det var länge sedan jag ställdes inför en sån stor omställning. Och ett långt sommarlov till trots har jag fortfarande inte vant mig vid tanken.

Studiernas utanförskap. Begränsad ekonomi. Mer tid till skriverier och bryderier. En förändrad identitet?

Hur ska det gå?

Stay tuned.

Journalistikens Ringo Starr

Som blivande journalist funderar jag mycket över vad som ger skribenterna i Sverige deras utrymme.

För det handlar ju inte alltid om innehåll. Eller om kunskap, originella åsikter eller begåvad stilistik. Ibland handlar det bara om att säga det med en stark röst.

”En läsvärd kolumnist bör vara tämligen hänsynslös och förarglig” lär Jan Guillou säga i förordet till sin kommande krönikesamling.

Fredrik Virtanen är ett roligt exempel på detta. En skribent utan en tydlig begåvning men ett enormt utrymme. Det tog ett tag att komma på varför han är så populär.

Sen insåg jag: Virtanen är Ringo.

Ringo Starr. Beatles tämligen talanglöse trummis som – på grund av att han stod i bakgrunden av de tre genierna – gav all världens Avarage Joes en identifikationspunkt.

Killen som lika gärna kunde vara du eller jag.

Fredrik Virtanen är precis detta. En lönnfet glasögonprydd Avarage Joe som fått audiens i Sveriges nöjes- och medieelit. Inte särskilt unik men alltid på plats. Som en folklighetens ambassadör.

Dessutom märkbart medveten om sina begränsningar.

Och därmed oemotståndligt charmig.

torsdag, augusti 04, 2005

Sex & the Ending



Och så levde de lyckliga i alla sina dagar…

Ungefär så slutar sista avsnittet av Sex & The City. Men vänta nu. Kan det verkligen stämma? Vad hände egentligen?

Lånade sista säsongen på DVD i söndags och sträcksåg den på tre dagar. Det finns något underbart ohämmat med att sträckkolla TV-serier på DVD. Förra sommaren klämde jag fyra säsonger av Sopranos och en Band of Brothers-box på under tre veckor.

The Ultimate Förkovring.

Och när jag kollade igenom Sex & The City blev jag påmind om vilken lysande serie det verkligen var. Utmanande som ingen annan, med några av de roligaste storstadssituationerna skildrat i rörlig bild. Intelligent som få. Och fullproppad med New York-porr i scenerierna.

Har man dessutom varit i New York för första gången sedan man såg serien sist blir det hela ännu mer intressant. De myllrande gatorna i SoHo. Bögarna utanför Samanthas lägenhet i Meat Packing District. Och avslutningsscenen i avsnitt 15 där Carrie står tillsammans med ryssen Petrovsky i ett blåsigt Battery Park längst ner på Manhattan. Fullt av gator och platser man själv känner igen. Bara att de filmade on location i New York är unikt efter alla år med LA-studioinspelade Seinfeld och Vänner.

Sjätte säsongen är troligtvis också den bästa. Med lysande birollsinnehavare i Ron Livingston och David Duchovny. Det är den avgörande säsongen. Känslospektrat är enormt och ett helt annat allvar infinner sig. I samma veva som de knyter ihop säcken och alla karaktärer får sina the ones så drar på växlarna på de stora ämnena. Missfall och cancer. Bästa vänner som bråkar.

Och, jag erkänner, det var inte långt till tårarna när när Smith Jarrod rakade av håret för Samathas skull i avsnitt sexton. Och i sista avsnittet då Miranda till slut ställer upp för Steves sjuka mamma.

Sex & the City är också ovanligt bra eftersom de la av när de var på topp.

Men det är just det där förbannade slutet.

Carries sagoslut. Jag kan fortfarande inte komma över det.

Efter sex år med en serie som konsekvent och banbrytande handlat om starka självständiga kvinnor som valt att leva sina egna liv. Som valt att vänta. Som valt att välja. Då åker Carrie till Paris och flänger som en tanklöst våp från den ena mannen till den andra.

Alla de andra karaktärerna gjorde ju så fina resor. Alla andra kommer ifrån sina hopplösa hang-ups.

Pryda Charlotte, som efter år av en drömsk bild av det perfekta äktenskapet, går och gifter sig med en skallig tjockis och adopterar ett kinesbarn.

Cyniska Miranda, den självständiga yrkeskvinnan, som till slut väljer sin bartender och flyttar med hela familjen ut till Broklyn. Som väljer förorten före innerstaden.

Och sexgalningen Samantha, som i hela sitt liv konsekvent förespåkat polygamin som idealtillstånd, släpper till slut garden och hittar kärleken i en ovanligt tålmodig tjugoåttaåring.

Alla hittar de oväntade vägar till lyckan. Alla förändras de. Alla utom Carrie. Fucking huvudpersonen.

Det som stör mig mest är att hon inte ens gör ett eget självständigt val. Istället kommer Mr Big inridande på sin vita häst som hämtad ur en Harleqin-roman och räddar henne från stora stygga ryssen.

Och Carrie suckar lyckligt och låter sig fångas med.

Är det så det ska sluta? Är det sensmoralen? Lev ditt liv som singel, men håll ut, förr eller senare blir du räddad?

Något som förbluffar mig är att de flesta tjejer jag talat med om detta tycks alla få något saligt i blicken och sucka lika lyckligt som Carrie. Ja, så fick de varann.

Sex & the City var en banbrytande serie. De satte nytt ljus på kvinnors rätt att leva sina liv som de själva vill. De flyttade könsrollerna en liten bit.

Men de vågande inte gå hela vägen.

onsdag, augusti 03, 2005

Umeå vs Stockholm



Cyklar genom stan på söndagkvällen. Det är sensommarvärme i Umeå, vilket innebär en sisådär 16 grader på kvällarna. Småkyligt. Lämnar igen några filmer på Videoteket. Stöter på A utanför hotellet Plaza. Vi pratar en stund, bestämmer att han ska hälsa på i stugan nästa helg. Cyklar vidare, genom Broparken, över bron igen.

Det är förbannat lugnt. Och skönt.

Jag har haft diskussionen många gånger, speciellt där efter gymnasiet då de flesta man kände stod i valet och kvalet om att flytta eller stanna kvar. Nu surrar den i mitt huvud igen.

Jag har spenderat mer tid i Umeå den här sommaren än vad jag gjort på fem år. Det sätter saker på sin spets, att få uppleva det här tempot igen. Att vara i Umeå, cykla genom de små gränderna Väst på Stan (ja, det heter så), får ens hjärna att öppna upp.

Hur kan det komma sig att den här småstaden – som man kämpade hårt att komma ifrån – helt plötsligt ger en tankero och inspiration jag aldrig funnit i Stockholm?

Och man kommer osökt in på alla band som kommer härifrån, all kreativitet som finns och har funnits. Småstadsklischén. Fireside från Luleå. Kent från Eskilstuna. Det är i princip samma sak.

Småskaligheten, stillheten, lugnet – och i förlängningen; isoleringen, tristessen och ensamheten – ger en tentakler vidare till en helt annan värld. Helt andra tankemönster. Ur det föds saker. Det har hänt förut och det kommer hända igen.

Men inte på samma sätt i Stockholm som här.

Stockholm – storstaden – å andra sidan, erbjuder helt andra lockelser. Som ett värdigt utbud av civilisationens creme de la creme till exempel. Biofilmerna, caféerna, uteställena. Möjligheterna, kort sagt. Och de bästa jobben, som efterföljs av stressen – storstadens egen isolering.

Och sen har vi alla underbara och knasiga människor. Det finns inte lika många av dem i Umeå. Umgänget är hjärtligt men begränsat. Och efter några veckor i Umeå inser man att det enda man fyller bloggen med är semi-recensioner av DVD:er man tittar på.

Det är här kontrasten blir tydlig. Umeå ger en ro, öppnar upp, får en att förkovra sig och skriva. Stockholm ger det andra; det sociala, de större möjligheterna, den större bilden.

Mitt på ettöresbron stannar jag cykeln, knäpper ännu en bild på den där muskulösa älven och tänker att det jag saknar i Stockholm tar jag igen här uppe.

För man kan väl både ha kakan och äta den, eller hur?

Kortis: Amerikaner

Klickar man på knappen "Next blog" här ovanför till höger så laddas helt randomly en ny blogg fram från blogger.coms enorma arkiv.

Ibland stöter man på något riktigt roligt.

Bara en amerikan kan få för sig att starta en blogg där han recenserar filmer han inte sett. Svenskar är inte lika excentriska.

tisdag, augusti 02, 2005

Uppföljning: Slussen

Jag hörde någon säga att man måste bo i Stockholm i minst fem år för att få kalla sig Stockholmare. New York har tio år, Stockholm fem.

Fick en kommentar för några veckor sedan på min text om nya Slussen. Signaturen BenGrimm väckte några intressanta frågor. Om infödda respektive inflyttade Stockholmare och deras relation, kanske lojalitet, till stans vara och icke vara.

Vi var båda eniga dock, Slussen behöver förnyas och inte göras en remake på.

Men i undertexten anar jag något annat. Något som säger att jag, som inflyttad Stockholmare (fem år i år) inte har samma rätt att tycka till om Stockholms framtid som de infödda. Jag saknar dessutom både eftertanke och nostalgi. Det sistnämda är jag gärna utan, det förstnämda försöker jag hålla mig med så gott jag kan.

Men det är möjligt att mina något… erhm… dramatiska formuleringar i Slussen-texten talar för brist på eftertanke. Och kanske är det så, att min uteblivna på barndom i huvudstaden skärper min åsikt något.

Min poäng är inte desto mindre densamma. Stockholm är en feg stad när det gäller förändringar i stadsbilden och Slussen-projektet är ett ypperligt exempel på detta.

Däremot tycker jag inte, som BenGrimm spekulerar i, att jag är mindre benägen att förespråka förändringar i Umeå än i Stockholm. Spränga Apberget? Be my guest!

Min enda reservation är att jag inte känner lika starkt för det. Umeå är liksom inte riktigt är min stad längre.

Stockholm är min stad. Och jag älskar den.

måndag, augusti 01, 2005

Gordon Gekko goes Stig Larsson

Författarfilmer, del 2: Wonder Boys



Vem kan mostå en åldrande Michael Douglas ståendes på en regnig veranda i en skitig dammorgonrock, lufsig mössa och en joint i mungipan?

Det finns vissa filmer som får en att omvärdera hela en skådespelares karriär. Wonder Boys är för Michael Douglas vad Magnolia var för Tom Cruise. En komplett motpol till det skådespelarfack vi känner honom i sedan tidigare.

Gordon Gekko goes Stig Larsson, typ.

”I saw it as an opportunity to do a different type of role than some of the ’Prince of darkness’ roles I’d done recently” säger Douglas i bakomfilmen på DVD:n.

Författaren är en delikat filmkaraktär eftersom han lätt kan bli både pretentiös och patetisk. I Wonder Boys vänder man patetiken till en fördel. Man gör komedi av författarens förutsägbara karaktär och trasslar in honom i en skitstorm av märkliga omständigheter.

I filmen träffar vi Grady Tripp (Douglas), universitetsprofessor och författare på dekis som just blivit lämnad av sin fru. Hans homosexuelle förläggare (Robert Downey Jr) kommer till stan och snokar efter uppföljaren samtidigt som en av hans elever (Tobey Maguire) skjuter rektorns hund på ett cocktail-party. Dessutom blir hans älskarinna (Frances McDormand) med barn samtidigt som hans inneboende (Katie Holmes) hela tiden gör subtila insinuationer och dessutom utan lov läser hans uppföljarroman – och dissar den. Allt under samma helg.

Låter det rörigt? Det är det också. Men trots den nästan farsartade händelseutveckligen kommer man aldrig från det faktum att Wonder Boys är berättad med stort allvar i botten. Hela filmen handlar egentligen om huvudpersonens förmåga att undvika de stora livsvalen.

Och kanske är det så de mest allvarliga ämnena ska hanteras. I en skitig morgonrock, under en enorm toppluva med en joint i mungipan.

En av de roligaste scenerna i filmen sätter ett nytt ljus på begreppet skrivkramp. Grady Tripp sitter i sitt arbetsrum och konstaterar kort: ”I don’t belive in writers block”.

Sen tar han upp sitt manus – ursprungligen tänkt till 250-300 sidor – stoppar ett nytt ark i skrivmaskinen och knappar in den sida han befinner sig på.

Sidan 2611.