torsdag, september 29, 2005

Förvirrad och ställd

När jag ändå är inne och tallar på ämnet feminism.
    Köpte Lundells nya bok Värmen för en vecka sedan. Kände mig lite väl fanatisk när jag stod där vid bokdisken samma dag den kom ut, men vad gör man. Jag tyckte ju så mycket om Friheten.
    Hursomhelst. Är halvvägs in nu och har kommit till den i media så uppblåsta passagen där han orerar över feminismen. Låt mig först säga att det verkligen är uppblåst. Hans passningar till de unga kvinnliga feministkrönikörerna utgör inte mer än en halv sida i effektiv text. Romanen är 559 sidor lång.
    Men när jag väl pressar mig igenom det där kapitlet så tänker jag på något annat.
    Något som har med mansrollen att göra.
    I det aktuela kapitlet möts Lundells två alteregon, rockmusikern Poul och författaren Bull, i en flådig villa utanför Cannes på franska rivieran. De har två 25-åriga lesbiska modelltjejer som ligger och slickar varandra vid poolen (ja, du läste rätt!). De dricker mineralvatten och stirrar ut över Cote d'Azurs strandlinje.
    Det är författaren Bull som ondgör sig. Ebba-Witt Brattström får sig en rejäl känga. Han rabblar långa harranger över feminsmen i stort. Över kvinnorollen och mansrollen. Och, såklart, om feministkrönikörerna.
    Men det som slår mig när jag läser, det som trängs mellan raderna, är hur förvirrad han låter. Lundells böcker är ju alltid ett enda långt identitetssökande. Men när det gäller just feminismen låter han uppriktigt lost bakom all ilska.
    Jag kan inte riktigt sätta fingret på det. Men det känns väldigt symptomatiskt på något sätt.
    Vad var det den hette, Susan Faludis bok? Ställd, eller hur?
    Kanske borde ta och läsa den.

tisdag, september 27, 2005

Ett barn till salu

Vi såg en film i skolan. Nahid Perssons uppmärksammade Prostitution Bakom Slöjan. Alldeles enastående bra och gripade dokumentär. Om kvinnoförtryckets Iran. Om det systematiska förtrycket. Som får kvinnorna att sälja sina kroppar. Sälja sina äktenskap.
     Sälja sina barn.
     Ja, så hemskt är det. Så fruktansvärt. Ett barn säljs för några tusenlappar, en kvinnas enda chans att komma ur misären – drogmissbruket och prostitutionen – är att underkasta sig till slaveriet de kallar äktenskap där borta.
     Mättad stämning bland eleverna efteråt. Några grät. Vi drack kaffe.

Sen blev det diskussion.
     Varför är det så här? Vad kan vi göra? Frustrationen hängde i luften. Sen kom det oundvikliga. Som gjorde att hela fucking diskussionen dog. Föll platt. Och det kändes som om Nahid Perssons film inte betydde något längre.
     Vi började prata om det så kallade kvinnoförtrycket i Sverige.
     Det var klädkoder hit och löneskillnader dit och unga tjugonånting kvinnor som kände sig nedvärderade och lillagummade av äldre medelålders män.
     Och jag tänkte bara: hur jävla bortskämda får vi vara?
     Vi har ett land, långtbortistan, kallat Iran. Där styr makten och pengarna och religonen. Några stollar med kontroll över oljepengarna har stiftat lagar som gör sina kvinnor till livegna knulldockor. Det är ett förtryck. Det är hemskt. Det är ett stort och globalt samhällsproblem. Vi borde alla göra mer än att slå näven i bordet.
     Det vi inte borde göra är att gnälla över den svenska jämställdheten. Jag blir alltid lika förbannad på folk – tjejer, feminister – som tar varje tecken på ojämställdhet och kvinnoförtryck i världen som ett bevis på det ständigt pågående kvinnoföraktet överallt.
     Jämställdheten är inte konstant. Förtryck är inget konstant. Vi gör framsteg. I Sverige fler än någon annanstans.
     Jag ville bara ställa mig upp och skrika: Sluta gnäll!

Men det gjorde jag inte.
     Jag vågade inte.
     För varje gång jag ställs inför en feministisk diskussion och eldar upp mig och blir förbannad och lägger mig i, så kommer jag liksom inte ifrån att jag känner mig som fienden. Mannen, roten till det onda, stora förtrycket. Och jag är trött på att känna mig så. För jag håller ju med. Vi ska kämpa för jämställdhet.
     Men den feministiska diskussionen i Sverige är alltför svartvit. Vi kan inte sära på diskussionerna. Vi kan inte skilja ett riktigt stort allvarligt problem från ett mindre. Vi kan inte ens se vår egen utveckling.
     Ett barn säljs för några tusenlappar i Iran. Skillnaden mellan i-land och u-land kan inte bli tydligare.

söndag, september 25, 2005

Personlighetskris

Om en låt: Bear Quartet, Mom and Dad

Munspelet skär genom ryggmärgen.
     Jag slant med musen och klickade mig in på Bear Quartets platta från 1998; Personality Crisis. Första låten, så många minnen, den plinkande gitarren och så första raden:

     I caught mom and dad making out
     realizing for the first time they were human


En svidande barndomsskildring. Det är sommar och drömmar. En skolkande Alkberg tittar på TV och läser böcker. Springer ner för trapporna, åtta år gammal.
     En sång om minnen. Som frammanar mina egna minnen. Vart var jag när jag hörden den första gången? I Umeå. Ordnade spelningar. En med Bear Quartet minns jag. Mattias Alkberg hånglade med mickstativet. Jejo Perkovic rökte på scenen och drack rödvin ur en Coca Cola-flaska. Björn Olsson var oförskämt trevlig.
     Sången fortsätter:

     I'm still stuck somewhere between
     who I was and who I wanted to be


Av alla norrlänningar man lyssnade till på nittiotalet – köpte skivor med, såg på spelningar och läste om i intervjuer – så tror jag att jag missade Bear Quartet. Fattade inte riktigt. De var lite för konstiga, lite för pretentiösa.
     De var från Luleå.
     Idag inser jag att de var de riktiga punkarna, de riktiga poeterna. Jag hörde att de släppt en ny platta i dagarna. De är ihärdiga också. Som få.
     Låtens klimax kommer efter att huvudpersonen snattat porrtidningar och blivit tagen med byxorna nere vi fötterna. Refrängen drabbar med andnöd. Det är skört, det handlar om var man varit, vart man är på väg. Kristoffer från Fireside hjälper till med sången, de akustiska gitarrerna släpper taget och så sjunger de, rakt ut från pojkrummet:

     my god it's coming out
     I can't stop feeling now
     whatever made me wait this long
     I am still the same
     but in a different way
     whatever whatever it all remains


Sen hörs bara det där munspelet igen. Det trallar iväg, tillbaks till barndomen, tillbaks till minnena.
     Och själv är man lämnad kvar i nuet.

tisdag, september 20, 2005

Kobras syskon

Kobras inflytande över TV-landskapet uppmärksammades rent formellt för en vecka sedan på TV-galan Kristallen. Men tydligast blir det om man stannar hemma på tisdagkvällar.
     På SVT2 mellan åtta och nio tycks Kobra ha fått två småsyskon.
     Dels det nya litteraturmagasinet Babel. Som hyfsat lyckas fylla tomrummet efter att Röda Rummet lades ner härom året. Och det är tio gånger bättre än det tragiska Pocket som lyckligtvis hade en kort karriär. Men framför allt: seriöst Kobra-rippade vinjetter.
     Dels kulturmagasinet Format direkt därpå. Recensioner av konstutställningar i Köpenhamn och inslag om den galna japanska DJ-flickan som slickade honung av sina turntables.
     Det har varit befriande att inte se TV på hela sommaren. Nu är det helt plötsligt uppfriskande.
     Tackar public service för det.

söndag, september 18, 2005

Finistère

Jag är inte mycket för att rekommendera bloggar. Även om jag läser dem. Men när jag nu fått syn på Bodil Malmstens kan jag inte låta bli.
     Läs!
     Precis så här ska en bra blogg vara. Så totalt vardaglig och ändå fylld av fyndigheter. Inte som med de flesta andra yrkesskribenter på webben: ett ständigt flöde av blaj, som endast då och då råkar bli något av värde.
     Bodil Malmsten har en stark röst. Ett knivskarpt öga för detaljer. Och en snygg blogg.
     Hennes försvarstal för varför hon bloggar säger allt:
     “Möjligheten att dela med sig av den sortens insikter.”
     Funderar allvarligt på att börja läsa hennes böcker.

lördag, september 17, 2005

Sense of touch

Jag jobbade där i fyra månader.
     I Studio City – den lilla staden i San Fernando Valley på andra sidan bergen om Hollywood. Det är inte utan att man känner igen sig när man ser Paul Haggis nya film Crash.
     Flera scener utspelar sig på den lilla stump av Ventura Blvd som är sådär romantiskt beklädd med svajjande palmer och bokaffärer vars skyltar inte har bytts ut sedan femtiotalet.
     Redan i början av filmen levererar Don Cheadle sensmoralen.

“It's the sense of touch. In any real city, you walk, you know? You brush past people, people bump into you. In LA, nobody touches you. We're always behind this metal and glass.”

Det är fem år sedan jag bodde och jobbade i LA. Då förstod jag aldrig staden. Jag hade inget körkort. Jag träffade nästan inga vänner. Det enda jag gjorde var att åka mellan huset i Burbank och kontoret i Studio City.
     I ett hus. I en bil. I ett kontor. Om och om igen.
     Om Crash hade kommit ut då hade citatet ovan gett en exakt beskivning av mitt rådande känslotillstånd.

Idag har jag en mer nyanserad bild staden.
     Speciellt efter att ha sett vad USAs övriga städer har att erbjuda. I USA är alla städer kopior av varandra. Med två undantag: New York och Los Angeles. Los Angeles har karaktär. Trots att den egentligen är ett tjugotal förorter som är utspridda bredvid varandra.
     Jag gillar den. Jag har delar av min familj där. Men jag skulle nog aldrig kunna bo där igen.
     Och det, har jag lärt mig nu, har att göra med känslan av beröring.

fredag, september 16, 2005

Fadern, sonen och den heliga insikten



Det finns inget tema i berättelser jag så återkommande fascineras av som far-son-relationen. Speciellt i filmer.
     I början av Tim Burtons film Big Fish finns en nyckelscen jag missade första gången jag såg den. Trots filmens fantasifulla berättelser är den egentligen en historia om en son som aldrig förstått sin far. Och som aldrig känt igen sig i sin far.
     Den excentriske fadern (Albert Finney) ligger på sin dödsbädd medan sonen (Billy Crudup) sitter bredvid. Han har just pratat med sin far för första gången på tre år. Fadern säger:
     ”Your mother thought we wouldn’t talk again. Look at us. We’re talking fine. We’re storytellers, both of us. I speak mine out, you write yours down. Same thing.”
     Man kan verkligen se det på sonens ansikte. Det är första gången han inser att han är sin fars son.
     Och att de är lika.
     Scenen fångade kärnan i hela far-son-problematiken. Sonen är alltid lik sin far. Och det tar alltid emot att inse det.

För övrigt är Big Fish Tim Burtons bästa film. Låt hoppas att han en gång för alla slutat göra filmer som ser ut som gothrockarna på min gamla högstadieskola.
     Dessutom är Billy Crudups karaktär journalist. Vilket nästan gör den till en journalistfilm.
     En genre jag kommer återkomma till.

fredag, september 09, 2005

Details ut ur garderoben?



Man har ju undrat de senaste åren. I takt med att bilderna på de manliga skådisarna blivit allt mer avklädda och svettdrypande (Tom Cruise-bilderna toppade). Och återkommande features som Gay or Hairdresser blivit mer framstående.
     Exakt hur gay är egentligen Details?
     När det senaste tvåkilosnumret damp ner på hallgolvet trodde jag att de slutligen outat sig själva.
     ”We don’t care if you think we’re gay” läser man på omslaget.
     När det framgår att rubriken inte gäller tidningen specifikt kan jag ändå inte låta bli att tro att det är ett litet statement från redaktionens sida. Att de fått så många som jag, som undrat var gränsen i Press Stop-hyllan går mellan ett normalflåsigt herrmagasin och GayTimes, att de till slut bara sätter upp ett finger i luften.
     Vi bryr oss inte om ni tror att vi är bögar.

tisdag, september 06, 2005

En gång Stockholm



Jag hittade honom i våras.
     Hjalmar Söderberg – författaren (och journalisten!) som vankade av och an på Stockholms gator hundra år före vår tid.
     Började läsa Den Allvarsamma Leken i början av juni, efter en tid av egna allvarsamma lekar.
     Jag fastnade direkt.
     Han var så enkel och tydlig. Lyckades med så få medel effektivt driva sin historia framåt. Samtidigt som boken vimlade av anmärkningsvärda karaktärer, slående miljöbeskrivningar och en ständigt närvarande samtid.
     En samtid som än idag är aktuell.
     Det finns en tröst att hämta här. Hundra år före oss så betedde sig folk inte särskilt annorlunda. Samma jakt på kärlek. Samma jakt på karriär. Samma berusning.
     De unga männen satt och förlustade sig på restauranger vid Stureplan och Tegelbacken. Skvallrade om sina kollegor. Slängde blickar efter tjejerna. Precis som idag.
     Men mest handlar den om omöjlig kärlek. Mellan huvudpersonen Arvid Sjärnblom och hans Lydia Stille. Den livslånga, passionerade och sorliga.
     Precis som idag.

På ett bokbord på Drottninggatan i söndags hittade jag debutromanen Förvillelser. Köpte den för en tia och började läsa redan på tunnelbanan på vägen hem.
     Och nu är jag hooked igen.
     Den besitter inte samma styrka som Den Allvarsamma Leken. Men det är samma Stockholm. Samma vimmel av karaktärer. Samma… ska vi säga dekadens? Han kallar det Förvillelser och det är egentligen sak samma.
     Skillnaden mellan det sena artonhundratalets Rydberg och Lilla Baren på Riche idag tycks marginell.
     En gång Stockholm, alltid Stockholm.

torsdag, september 01, 2005

Upp till bevis

Det var jag och Stor-Knasse.
     Vi satt uppe och pratade i hans lägenhet för två veckor sedan. Om flickorna och filmerna. Om sommaren som gått. Bröllop vi varit på. Fester vi försvunnit in i.
     Han berättade vad Einstein hade sagt. Om att fantasin är så mycket större än vetenskapen någonsin kommer vara. Eftersom den är obegränsad.

Det tanken har hängt med sedan dess.
     Och mycket har hänt.
     Min sommar har tagit slut. Den långa, som ett tag syntes oändlig. De tio veckor som jag kanske aldrig kommer få uppleva igen i mitt liv. En märklig blandning av total ansvarsfrihet, långa timmar av förkovring och skrivande samt hyfsat med pengar på fickan.
     Jag har börjat plugga. Jag kånkar på en buss ut till Ekerö på dagarna och försöker vänja mig vid situationen att återigen umgås med människor jag egentligen inte valt att ha i mitt liv. Känslan av min barndoms sportlovsläger och gymnasiets ängsliga hur-ska-det-gå-sen-tillvaro har gjort sig påmind.
     Och jag har flyttat. Till en lägenhet utanför tullarna (bara det!). Ett hem för första gången sedan början av juli. Staplat DVD:erna och böckerna och tidningarna i högar runt om i min tvåa vid Brommaplan. Fyllt kylen med mat från stormarknaden. Druckit whisky och sträcktittat de två första Vita Huset-boxarna.

Att vara i detta mellanläge, ett livets twilight zone, är att sätta fantasin på högvarv. Att ha sagt upp jobbet, den etablerade tillvaron, till förmån för en ny framtid, en helt ny karriär, det kräver fantasin.
     Eftersom man ännu inte satt igång med det nya har man fortfarande möjligheten att göra vad som helst av sin framtid.
     Eller som Tyler Durden sa: ”It's only after you've lost everything that you're free to do anything”
     Det är upp till bevis nu.