tisdag, november 29, 2005

Relationens död värmer bäst

Vintern är här. Stora flingor singlar ner från himlen. Träden är tunga av blötsnö. I lokaltrafiken härjar kaoset.
     Som upplagt för att besöka videoaffären, gå hem, tända några ljus, värma en kopp te och krypa upp i soffan framför ett riktigt bra… deprimerande relationsdrama!
     De senaste två söndagarna har jag upptäckt att relationens död är den nya feelgooden. Jag har sett två bra filmer där äktenskapet sakta bryter ihop inifrån genom svidande dialog och frustrerat sex.

I Swimmingpool-regissören Francois Ozons Kärlek Tur och Retur får vi i fem delar – baklänges – se ett äktenskap gå under. Jag har tidigare skrivit om just omvänd dramaturgi men det här handlar inte om effektsökeri. Snarare är det nog ett sätt att ljusa upp den annars beckmörka storyn.
     Det börjar med slutet: efter en pinande lång bodelning hos skiljsmässoadvokaten får vi får följa parets sista dödsryckning i en Bergman-inspirerad sängkammarscen.
     Sedan följer fyra scener som vandrar bakåt i relationen, via barnfödsel och bröllop till det att paret just träffat varandra och lyckligt vandrar in i solnedgången.
     Gott så – men det är den där våldsamma sexscenen i början av filmen som hänger kvar efter eftertexterna.

I John Currans ensembledrama We Don’t Live Here Anymore fortsätter monogamins förfall.
     Vi möter två par – Mark Ruffalo och Laura Dern respektive Peter Krause och Naomi Watts – som nässlats in i en härva av otrohet och existensiell förvirring.
     Bäst fastnar Peter Krause cyniska författarkaraktär – som vet om att hans bästa kompis är otrogen med hans fru men väljer att spela med. När allt till slut uppdagas klandrar han fortfarande inte sin vän:
     ”Det är mycket lättare att leva med en kvinna som känner sig älskad” säger han.
     Förutom att filmen är oförskämt snygg – med det murriga höstlandskapet i New England i bakgrunden och Ruffalos och Krauses sexdagarsstubb i förgrunden – präglas hela filmen av den typen av skarpa repliker. Den mörka stämningen kryper hela vägen in under fleecefilten i TV-soffan.

Jag vet inte vad som gör att jag lockas så mycket till dessa rom-comens antiteser. Har det med skådespelarnas skägg att göra? Är det mitt obotliga singelhjärta som gör uppror mot äktenskapets förljugna fasad?
     Jag undviker en djupare analys.
     Egentligen handlar det bara om bra drama. Slitningen som uppstår mellan två människor som en gång för länge sedan älskade varandra är kanske den bästa förutsättningen för just det – ett bra, välspelat drama.
     Och bra film värmer, trots den känslomässiga kollapsen.

måndag, november 28, 2005

Svik mig inte Tony

Jag har ofta funnit en stolthet i av att hylla den erkänt ”dåliga” smaken. Envist försökt få min omgivning att förstå storheten i – till exempel – Bruckheimers nittiotal. Hans trilogi The Rock, Con Air och Armageddon är fortfarande tre av de bästa actionfilmer som någonsin gjorts.
    I ett inlägg för en vecka sedan hyllade jag en annan bespottad hjälte: Tony Scott.
    Det kunde inte ha tajmat värre.
    I helgen läste jag sågning efter sågning efter sågning av hans nya gultonade action-rökare Domino. Först hoppades jag att det var en enstaka recensent som misstagit sig. Men när filmen långsamt filades ner till fotknölarna av varenda tidning i Sverige satte jag till slut peppet i halsen.
    Tony, min Tony, varför har du övergivit mig?
    Det är en svår balansgång att försöka hylla amerikansk blockbuster på ett vettigt sätt.
    Ibland måste man bara inse att det är skit.

onsdag, november 23, 2005

Magasinet alltid ett konstverk

Södermalm i lördags.
    På bottenplanet av ett funkishus i hörnet av St Paulsgatan-Bellmansgatan ligger min absoluta favoritaffär – Serieslussen. Ett trångt och dammigt smultronställe för begagnade serietidningar och tidskrifter. Här staplas tidningarna i oändliga högar, är nedkörda i trånga backar och för en magasinfetishist som undertecknad är det inget annat än paradiset. En stor galen finne äger etablissmanget och jag har besökt stället i snart tio år.
    Jag hittade det när jag i mitten av nittiotalet var på jakt efter tidiga nummer av tidningen Pop. Varje gång jag var på helgvistelse i Stockholm gjorde jag ett besök och till slut var min samling komplett – allt tack vare den galne finnen bakom disken.
    Egentligen är han rätt snäll, den stora galna finnen, om man lär känna honom. Men första gången röt han till åt mig så högt att jag höll på att göra i brallan. Sen brast han ut i ett skrockande skratt och prutade ner mina Pop-tidningar med en tjuga.

Sedan dess har det blivit några besök om året.
    Butiken är som en en gammal vän man måste återse då och då för att hitta balansen i tillvaron. Man vet att man kommer gå därifrån med en hög tidningar man förmodligen aldrig kommer läsa, men som just då fungerar som ljuvligt nikotin för shoppingnerven.
    Man har hittat ett gammalt nummer av Interview med en cool Al Pacino-intervju. Råkat plocka hem en bunt Intrig från tidigt nittiotal. Fått med sig en några föråldrade nummer av Café bara för att man vill ha de där Gradvall-krönikorna.
    Så där har jag hållit på.
    I lördags var jag alltså där igen. Köpte en hög med gamla Residence och hittade i förbifarten ett nummer av Viggo Cavlings gamla konsttidning Beckerell för femton spänn. Och det slog mig – när jag gick mot Götgatan med den där kilotunga påsen – att jag börjar hitta tillbaks nu. Till självaste anledningen att jag ville hålla på med det här yrket från början.
    Det är magasinen jag älskat all along.

Det finns något eftertänksamt med ett riktigt bra magasin. Samtidigt som det kan vara förbannat häftigt. Ett bra nummer av ens favorittidning kan ha ett lika stort samlarvärde som någonsin ens favoritplatta eller favoritfilm.
    För mig är magasinet det ultimata sättet att avnjuta en bra text och en bra bild. Av alla medieformer kommer jag alltid tillbaks till just magasinen. Just därför har jag så förbannat svårt att göra mig av med dem. De ligger i högar, överallt i lägenheten och gör en flytt till ett bärmässigt helvete.
    När jag i tunnelbanan på väg hem från söder ser en massa frasiga Metro utslängda över vagnsgolvet blir kontrasten odiskutabelt tydlig:
    Mina favoritmagasin är som små unika konstverk. Dagstidningarna är hafsverk i jämförelse.

tisdag, november 22, 2005

Offentlighetsprincipen

Innan bloggen upplevde sin omåttliga hype, dog en smärtsam död och återuppstod i vardaglig lunk – allt under ett halvår 2005 – så fanns Brillo.
    Brillo kallar sig ”ditt popkulturella andningshål” och består av en anonym copy/paste-skriven mailtråd av Stockholms mer namnkunniga creddskribenter.
    I början av november kunde man läsa en diskussion där någon av skribenterna luftar framtida krönikeidéer:
    “Krönikeidéer före jul... närmast: hur mycket alla LJUGER, dagligen, hela tiden, i journalistbranschen. ‘Lunch idag? Nej, jag... sitter i slutlämning.’”

Nu har den kommit, Kjell Häglunds krönika i Journalisten:
    “Oavsett om det är luncher som måste tackas nej till, pressfrukostar man inte vill gå på, möten som bör avstyras, kan det ske med ursäkten ‘vi sitter i slutlämning.’”

Journalistikens svar på offentlighetsprincipen har just uppstått: Följ tankegången från dess födsel rakt in i den färdiga krönikan!

måndag, november 21, 2005

Ekerö, en morgon i november



Vet inte om det är den stundande vintern som gör en lite mer blödig, men morgnar som den här kan få den mest hårdnackade att börja prettoblogga.

lördag, november 19, 2005

Helikopterfilmade samtal är grejen

En Spy Game med innehåll.
    Ungefär så kände jag när jag klev ut från biograf Astoria igår kväll. Jag och J hade sett The Constant Gardener, och vi hade båda Spy Game i tankarna när vi med nöjda flin vandrade nerför Nybrogatan.

Min favvoregissör Tony Scott är på många sätt en banbrytande visuell mästare. I Spy Game gav han liv åt icke-västerländska miljöer som berlinmurens Östtyskland och åttiotalets sönderbombade Beirut. Men som den gamle reklamare han är – med rötterna i Bruckheimers åttiotal – får hans filmer aldrig ett riktigt socialt patos. Trots att hans Enemy of the state och Man on Fire båda anknyter till samhällsaktuella ämnen.
    När Guds Stad-regissören Fernano Meirelles nu filmatiserar The Constant Gardener placerar han biobesökaren mitt i ett HIV-drabbat tredje världen. Läkemedelsindustrin står under hård attack och med John le Carrés roman i grunden levererar han en gastkramande politisk smocka.
    Vilken tur att Tony Scott har varit där innan och visat vägen.
    Stämningsmässigt och visuellt har Meirelles framgångsrikt lånat Scotts sätt att skildra mänskliga katastrofzoner. Med skakig kamera får vi se gultonade afrikanska marknader varvat med isiga Londonbilder. De till och med lånade Spy Games filmmusik i trailern.
    I slutet av filmen finns en scen som är en direkt rip-off – eller parafras? – på Tony Scotts självaste signum:
    Ett helikopterfilmat samtal.
    Ralph Fiennes är i sluttampen på sin jakt efter svaren på varför hans hustru Rachel Weitz har blivit mördad. Han står ute på en afrikansk stäpp och har just blivit varnad en sista gång: han kommer dö om han söker sanningen. Scenens avslutas med att kameran ur fågelperspektiv filmar hur Fiennes, ensam kvar börjar gå mot bilen. Hur kan man bättre skildra upptakten till filmens klimax?
    I varenda Tony Scott-film jag kan minnas finns det återgivet ett helikopterfilmat samtal. I Spy Game var han till och med tvungen att betala $50 000 ur egen ficka för att få placera Robert Redford och Brad Bitt på ett tak i Berlin för att sedan låta en helikopter snurra ovanför och filma hela scenen. När filmbolaget väl såg resultatet fick han pengarna tillbaks.

Politiska thrillers med mellanöstern- eller tredjevärldenprägel verkar vara grejen i Hollywood just nu. Inom en snar framtid kommer vi se Matt Damon och George Clooney i oljethrillern Syriana. En film som – om man får tolka trailern – verkar vara samma blandning av internationellt politiskt maktspel och exotiska actionmiljöer.
    Vi får se om den lyckas toppa min upplevelse av The Constant Gardener igår kväll. Jag och J var överens redan innan vi öppnat dörrarna till Riche:
    En av årets bästa filmer.

* * *

Apropå film: gnällspiken Johan Croneman har skrivit en av sina få upplyftande recensioner på år och dar – om baseballfilmen Bad News Bears – och visar bortom den sedvanliga svärtan att han faktiskt har en av sveriges skarpaste pennor.

måndag, november 14, 2005

Journalistiken kräver sin entreprenör

Mentaliteten var slående när jag började min journalistutbildning.
    Vart jag än vände mig fick jag samma vibbar. Från samtal med mer eller mindre avlägsna journalistbekanta via mörka branschskildringar i media till den nervösa stämningen bland mina klasskamrater. Budskapet låg och pyrde under ytan:
    Journalist är väl ändå inget framtidsyrke?
    Papperstidningen går mot sin oundvikliga död. DN rapporterar om en branch utan skrupler. Och alla ska vi jobba i en tillvaro av utlasningar, obetald övertid och alkoholmissbruk.
    Att byta karriär var tydligen ingen enkel sak.

Någon vecka efter jag börjat min utbildning hade jag en barrunda med min gamla kollega D. Vi satt på Matkultur på Erstagatan och diskuterade journalistvärlden.
    – Inom journalistiken är det den som är mest entreprenör som vinner, sa han och visade att han var en god consigliere även utanför byråväggarna.
    I ett blogginlägg av journalisten Andreas Ekström fick jag tesen bekräftad. Han tog i en mening effektivt död på myten om att det är svårt att få jobb som duktig journalist i Sverige:
    ”Om man inte i detta extremt utvecklade och tidningsutspottande medielandskap kan hitta en enda publikation som på frilansbasis eller mer permanent vill anlita en – vad kan det då bero på?”

Själv hade jag ett mycket lovande möte på en centralt belägen tidningsredaktion i förra veckan. Jag fick från en gammal skribentidol höra de ovärderliga orden: ”du skriver skitbra”.
    Förutom en självförtroendeboost av rang fick jag också bekräftat det motto jag haft i tankarna ända sedan jag tog beslutet att lämna byråvärlden för en skrivande karriär:
    ”Kan andra så kan jag”
    Ett motto som min entreprenörssjäl snabbt kompletterar:
    ”Kan andra så kan jag, och jävligt mycket bättre därtill.”

lördag, november 12, 2005

Dekadensen breder ut sig

Umeå för en vecka sedan.
    Förfriskad går jag med näst yngsta brorsan till Norrlandsoperan. En klubb vid namn Community huserar i den stora öppna baren i foajén. Det dånar nittiotalsindie och stället är fullproppat redan klockan elva. Jag hälsar på en del gamla kompisar, tjabalägetdetvarlängesenliksom, men mest är det okända ansikten. Yngre ansikten.
    Får den där märkliga känslan igen, av en förändrad barndomsstad.
    Man blir positivt överaskad. Att ett sånt Debaser-koncept skulle kunna gå hem i Umeå, med det gensvaret, vore otänkbart på ens egen tid. I alla fall som ett återkommande inslag.
    Minglet växer. Bartendern, som ser ut att vara fjorton år gammal, har svårt att blanda en sexa White Russian. Det blir sex centiliter av vodkan och tre av Kaluhan. Jag och brorsan står och catchar upp. En vimmelfotograf skjuter av mot oss. Vi konstaterar att flickorna i Umeå är söta men de saknar förmågan att lyfta fram det. En blygsamhet i looken gör ingen glad.
    Vi fortsätter kvällen. En gammal bekant kommer fram till mig. Vi pratar om vad vi gör nuförtiden. Jag ser ut över lokalen och frågar hur det är med tjejerna.
    Han svarar: ”Det är inte så att man inte vill knulla, men jag har ju inte stånd nu.”
    Dekadensen breder ut sig. Det finns inga skyddade miljöer, inga oskuldsfulla män, inga hämmade sexbegär. Inte ens i Umeå.
    Innan kvällen är slut råkar jag lämna ut min mailadress till en söt tjej som absolut ”måste veta hur det kommer gå för mig”.
    Morgonen därpå har jag inget minne av hennes namn.

fredag, november 11, 2005

Det här med hösten

”Till skillnad från de flesta stockholmare, blir hon glad när höstmörkret faller och kylan smyger på”
    Så skriver DN På stan om min gamla bekanta, Jennie Abrahamsson, apropå hennes norrländska härkomst. Det där populära vemodet vi har därifrån.
    Jag har alltid hatat hösten.
    Just för att uppväxten i Umeå lagt ett suicidalt muller över hela tillvaron när den kommer. Eftersom man vet att det är början på den långa hårda vintern.
    Det är en vanlig fördom man möter, att jag skulle vara bättre rustad för kylan och vintern just för att jag kommer från Norrland.
    Tvärtom.
    En av de många anledningarna till att flytta till Stockholm var att klimatet var lite bättre. Om än lite. Det är varmare här. Det är mindre snö. Man kan promenera på Skeppsholmen en söndag i oktober utan att behöva oroa sig för att rimfrosten ska slå till och första snön singla ner från himlen som ett tecken på även detta års mini-harmageddon.
    Det är en myt att Stockholms kyla skulle vara värre på grund av att den är ”råare”. Kom igen. Allt som spelar roll är var den lilla pinnen stannar på termometern.
    Egentligen borde man ju göra som min yngsta och äldsta brorsa. Bo i LA. Ständig sol. En pool på baksidan. I tävlingen flest-soltimmar-innan-man-dör-vinner kommer de stå högst på prispallen.
    Tillsvidare nöjer jag mig med att vara en av ”de flesta stockholmare”.

torsdag, november 10, 2005

Riche är grejen

Får en armbåge i ryggen och min nyköpta öl skvätter över handen. Torkar av den och försöker titta ut över lokalen. Trängseln är stimmig, svettig och tjock. Musiken dånar. Det är varmt med jackan på. Klockan är strax efter ett.
    Jag är på Riche med J och det är helt underbart.

Utelivets roll i tillvaron är under ständig debatt. Mammor vill att man ska dra ner på det. Rådande normer om livscykler talar för att det någon gång kommer ta slut. Någon gång ska man ju skaffa tjej och börja med de där hemmakvällarna, eller hur?
    Den finns latent i mig, känslan av att det som händer i livet, just i detta nu, bara är en övergångsfas till något som komma skall. En ständig väntan på det där avgörande ögonblicket.
    Vad det nu är.

Isbitarna klirrar i klaset. Ljudnivån gör det stundals svårt att föra ett samtal. Två vackra tjejer jag minns från förra sommaren går förbi. En programledare står och hänger över en flicka som ser ut att kunna vara hans dotter. På Birger Jarlsgatans trottoar utanför växer kön.

Mina förväntningar på Stockholm var enorma när jag flyttade hit. Utelivet och krogarna. Kombinerat med mediajobbet och kläderna. Självaste livsstilen.
    Stockholmsnatten var som en enorm godisaffär för en nybliven singel. Jag sprang rakt in i det. Upptäckte allt. Levde allt.
    Så fortsatte det. Innan man visste ordet av hade något som till en början var en intensiv rebound blivit vardag. Och det är då ifrågasättandet kommer. Hur länge ska det pågå, detta ambulerande korståg genom Stockholms nattliv. Är det inte slutlarvat snart?
    Frågan förblir obesvarad. För sen kommer lördagkvällen igen. Och magneten Stureplan ökar i styrka. Och man vet att Lilla baren på Riche håller på att fyllas med stimm och trängsel.
    Och man inser att det är rätt fint ändå. Att oavsett vad som händer i livet – tjejer som kommer och går, jobb som påbörjas och avslutas – så kommer jag och J stå där. På Riche en sen lördagkväll.
    Och bara ha så jävla roligt.