torsdag, december 29, 2005

Family business

– Det var ju kul att få vara på Berns, sa Björn Sandström.
     Trots att repliken levererades med ett ironiskt leende var det svårt att inte se hur nöjd han var.
     För en dryg vecka sedan träffade jag Björn och Inger Sandström för Västerbottens Kurirens räkning. Sedan två år tillbaka har de givit ut sin son David Sandströms soloplattor, en verksamhet som tagit dem via den oberoende skivbolagsvärldens snåriga skog till Stockholms finaste salonger.
     Artikeln blev trivsam julaftonsläsning över ett uppslag på nöjessidorna. Men eftersom VK inte lagt ut den på internet publicerar jag den här istället.
     God läsning och god fortsättning!

* * *

Skivbolaget som drivs av morsan och farsan


För tio år sedan var de eldsjälar inom Umeås dåvarande hardcore-scen. Idag driver de eget skivbolag som ger ut sonens musik. David Sandströms föräldrar Inger och Björn är Umeås musiklivs mest passionerade doldisar.

Han jobbar som teknikutvecklare. Hon är dagmamma. De bor i en lägenhet på Teg i Umeå. På håll kan Inger och Björn Sandström se ut att vara vilket medelålders par som helst.
     Men skenet bedrar.
     På kvällarna förvandlas ett rum i deras lägenhet från myshörna för dagbarnen till kontor för ett oberoende skivbolag. Namnet säger allt. Mofab Teg, som står för Morsan Farsan AB, är skapat för att ge ut sonen David Sandströms soloskivor.
     – Vi ger David en möjlighet att tjäna pengar på det han är duktig på, säger Björn om det något ovanliga familjeföretaget.
     Och skivbolagets enda artist saknar knappast erfarenhet. Efter att David Sandström turnérat världen över med det legendariska hardcorebandet Refused har han släppt musik med kollektivet Text samt spelat in en temaplatta om sin morfar. Men det var när solokarriären tog fart – med den mer publiktillvända rock han blivit kritikerrosad för det senaste året – som Mofab Teg kom in i bilden.
     Bakgrunden är Davids illvilja att släppa sin musik på ett större skivbolag samt föräldrarnas erfarenheter av skivbolagsbranschen under nittiotalet.
     – Vi blev besvikna på skivbolagens organisation under Refused-tiden, säger Inger och Björn fyller snabbt i:
     – Det fanns ingen affärsmässighet. Skivbolagen agerande som barn!
     – Vi upptäckte att det var så många andra som for med förtjänsterna och att artisten knappt fick någonting, säger Inger.
     De samlade erfarenheterna från Davids tid med Refused gjorde att de vågade ta steget att starta ett eget skivbolag. Något som bland annat resulterat i ovanliga metoder.
     – Vi har haft en annan affärsidé än vad som är normalt i branschen, säger Björn. Vanligtvis ska folk ha betalt för det artisten har gjort tidigare. Det tycker jag är oschysst. Våra distributions- och bokningsbolag får bara betalt efter vad de gör och inget annat. Det stack först i ögonen på dem, men vi har fått igenom det kraftigt.
     Även skivbolagets avtal med artisten skiljer sig från normen.
     – Vårt enda vinstintresse är att David ska kunna leva på det har gör. När vi får tillbaks de pengar vi satsat går allt till honom, säger Inger.
     Björn avfärdar snabbt frågan om de inte är rädda att det ska uppfattas som lite konstig att föräldrarna går in för att se till att sonen får ge ut sin musik.
     – Det finns säkert folk som inte tycker vi är kloka, men det bryr vi oss inte om. Det hade varit omöjligt att göra detta om inte David var den artist han redan var.
     – Vi har snarare fått beröm för att vi gör något bra, säger Inger.
     Inger och Björn Sandströms ideella engagemang sträcker sig långt tidigare än Mofab Teg. De har alltid varit intresserade av ungdomsfrågor och redan 1990 blev Inger utnämd till Årets Västerbottning för sitt arbete med Föräldrar på Stan. En titel som även David Sandström är nominerad till i år.
     Under nittiotalet var de välkända eldsjälar inom den rådade hardcore-scenen och var en drivande kraft bakom flera konserter och festivaler. De har hjälpt ett otal umeåband med de replokaler som huserar bara ett kvarter från deras lägenhet. I tio års tid har kända och okända band använt replokalerna och än idag nyttjar ett tiotal band lokalerna regelbundet.
     Man kan undra hur de orkar med allt ideellt engagemang, men Ingers entusiasm talar för sig själv.
     – Det är en glädje hela tiden, säger hon.
     Framtiden för skivbolaget innefattar lanseringar i USA och Europa och de är inte främmande för att utöka verksamheten med andra artister.
     – Går det bra och det rullar in pengar kan vi tänka oss det, säger Björn. I Umeå finns det otroligt duktiga ungdomar, men vi måste nog få en stabilare ekonomisk grund först.
     Trots att verksamheten ännu inte riktigt går runt så kan man lita på att vi får se mer av Mofab Teg i framtiden.
     – Ska det bli något gjort måste man göra det själv, säger Björn. Den devisen har jag levt efter hela mitt liv.

(Publicerad i Västerbottens Kuriren, 24 december 2005)

onsdag, december 28, 2005

Slackerismen lever än

Ibland blir det bara så tydligt.
     Generationskyftorna. Skilladerna mellan våra föräldrars sätt att tackla tradition och uppförande mot för hur vi idag hanterar en anstormande högtid med slappast tänkbara handslag.
     Nyårsafton närmar sig. Och ingen har styrt upp en endaste fest. Inte ett endaste litet arrangemang. Ens en liten middag. Faktiskt knappt en lokal att befinna sig.
     När våra mammor och pappor var i samma ålder var de småbarnsföräldrar och familjeförsörjare och hade säkerligen redan i god tid planerat sina nyårsaftnar.
     Kontrasten blir omedelbart tydlig när jag och J nu degar bort en onsdag, först på kafé, sen hemma i tevesoffan, utan att kunna enas om hur vi ska lösa nyårsaftonsfrågan. Hur kommer det sig att vuxna människor som föräras fasta anställningar, höga löner, bostadsrätter och budgetansvar inte har förmåga att styra upp ett kontinuerligt nyårsfirande? Vi vet ju att det blir nyårsafton i år också.
     Fast å andra sidan.
     När vi förra året ringde runt i bekantskapskretserna och håvade in det ena gänget efter det andra tills vi var arton pers som satt runt ett långbord och smaskade på ett mustigt knytkalas innan ytterligare en tio-tolv pers kom förbi på tolvslaget så utmynnade det hela i en orgie i umgänge och billig champagne.
     En omedelbar succé!
     Så det går det alltså om man vill. Vilket jag tror är självaste nyckelfrasen i detta resonemang.
     Om man vill.
     Vår generation är lika mycket en hårt arbetande skara karriärister som en hoper obeskrivliga latmaskar. Vi växlar mellan dessa två lägen – kanske inte för att de kompletterar varandra så bra – utan för att vi kan. Vi har resurserna, alltså tiden och pengarna och barnlösheten, att göra precis det ena eller det andra.
     Om, när och hur vi vill.
     Så när nyårsaftonen nu närmar sig med långsamma myrsteg mellan fikasessioner på stan och dvd-kaskader hemma i soffan så anas ingen märkbar stress. Det ordnar sig säkert.
     Men vi kan knappast skylla på våra föräldrar om det går åt helvete.

tisdag, december 27, 2005

Existensberättigande

Jag har gjort det i sex år nu.
     Skrivit dagbok regelbundet. Som av ett skriande behov att sortera tankarna och få fingrarna att röra på sig har en sisådär hundra sidor om året rasslat ner i mer eller mindre desperat öppnade word-dokument.
     Jag började således inte blogga för att jag behövde skriva.
     Jag började blogga för att jag behövde bli läst.
     När jag i våras bestämde mig för att säga upp mig från det företag jag jobbat på i fem år för att inleda en efterlängtad skribentkarriär såg jag ingen anledning till att INTE skaffa mig en blogg.
     Jag behövde ett ansikte utåt. En plattform att visa upp mig på. En ställföreträdande portfolio. En plats att mejsla fram mitt eget varumärke, om man så vill. Därför har jag bara haft ett enda kriterie på de inlägg jag lagt upp här:
     Att det skulle vara bra texter.
     Ibland har jag lyckats, ibland inte. Men det jag inte har gjort är att använda mig av bloggen som ett utlopp för avmätta vardagsskildringar av typen:
     ”2 juni 2005. Promenerar runt i city, kollar lite kläder, bokar en klipptid hos M på Nybrogatan, går till gymet och tränar en timme eller två. Lyssnar på Lundell i iPoden, jävla Lundell-period igen.”
     Det har jag min dagbok till.
     Bloggen är något annat. Men i ärlighetens namn har jag flera gånger tvivlat på dess existensberättigande. Varför skriver jag här när jag skriver så mycket bättre på andra ställen? Jag har min dagbok för det dagliga. Jag jobbar med ett skönlitterärt projekt jag helst talar tyst om. Jag skriver texter i skolan, på jobbet och numer även i dagspressen. Så varför en blogg? Jag har alltid kommit fram till samma slutsats:
     För att bli läst.
     Och ibland får man belöningar. Som när jag landade min högst önskade praktikplats i februari på grund av mina formuleringar på den här sidan. Som när den gode Kristian Ekenberg länkar till en lite och . Som när besökarantalet gick upp från 30 besökare om dagen till drygt 40 under november och december.
     Jeez. Vet inte riktigt vad jag vill säga med den här texten.
     Jag tror jag söker något. Något som gör bloggen till mer än ett komplement till mina andra skriverier. En gnista till en ny typ av texter på den här sidan. En typ av texter som tillåts vara mer än bara bra texter. Som tillåts leva fritt, springa i en helt galen riktning och ta mig någon annanstans. För det är ju det jag vill. Det är det jag håller på med.
     Tar mig någon annanstans.
     Ända sedan jag började med mina dagboksanteckningar för sex år sedan har jag alltid delat in anteckningarna i olika perioder. Varje gång jag skönjer en förändring i livet packar jag ihop den senaste tidens anteckningar i ett dokument, skriver ur dem och sätter in dem i en pärm. Vanligtvis med fyra månaders-intervaller. Som kapitel i ens liv.
     Ett nytt år är oftast slutet på ett kapitel och början på ett nytt.
     Jag hoppas att det blir det även för bloggen.

fredag, december 23, 2005

På rätt väg

Jag kan bara inte låta bli.
     Det handlar om Umeå. Detta Umeå. Mitt gamla Umeå som blivit mitt nya Umeå som jag förälskat mig i så djupt det senaste året.
     Det är dagen innan julafton. Det är en ljuvlig utsikt när jag promenerar över bron in mot stan för att… ja, ni vet, åtgärda de sista bestyren. Dimma över isen, milda molnkreationer över himlen, snedställd sol och krispklar vy över skraporna på andra sidan.
     Vet inte riktigt när det hände, men under de senaste två åren så känns det som jag fått fler vänner i den här stan än vad jag hade när jag bodde här. Kanske har det bara med julrushen att göra, eller att jag är här så sällan och umgänget blir mer intensivt.
     Men en dag som denna, dagen innan julafton, så blixtrar vänskaperna till.
     Via sms i mobilen. Annandagen? Vart? Ska? Du?
     Via kamratliga ihopstötningar på stan, där man suckar besvärat och gemensamt och säger att ”bara två klappar till”. Som om julhandeln kom som en överaskning i år också. Men efter sucken skrattar man ändå åt något norrländskt skämt och valsar vidare i julstimmet.
     Och på Press Stop i ena gallerian går jag in i den lokale popstjärnan som i panik måste köpa extra klappar åt mostern han inte räknat med. Men det enda han lyckas med är att bränna stim-pengarna på dvd-dokumentärer om den där författaren och senaste återutgivningen på Modernista åt sig själv. Och vi kramas ett god jul och valsar vidare i julstimmet.
     Och jag tar en fika på Schmäck – för tredje gången den här veckan – med ännu en kompis man inte lyckats träffa tillräckligt mycket under hösten. Och man sitter och hänger slött och konverserar löst om teve-serierna man laddat ner från BitTorrent-programmet man just upptäckt.
     Och personalen hejar igenkännande. Och chevre-mackan är utsökt. Och ännu en vän kommer förbi med sin fru och man hejar och ja, självklart ska vi ses innan jag åker ner igen.
     Och när man i sista timmen av julhandeln shoppar lös den sista kompletterande julklappen till gudsonen och promenerar hemåt över bron och ser de ljusa molnen sträcka sig som bomull över den mörka midvinterhimlen och känner sig livgivande utsövd och nedvarvad av de senaste dygnens maratontittning av Lost – ja, då vet man att man är på rätt väg.
     Jag kunde inte låta bli.

onsdag, december 21, 2005

Mind my confusion

Det har varit en förvirrad höst. Jag är inte mycket för känslomässiga utspel egentligen. Men det har varit en förvirrad höst.
     Så pass förvirrad att när jag kommer upp till Umeå är det som att komma hem. Trots den bitande kylan lägger sig lugnet lika tryggt som gatljusen i mörkret på andra sidan Umeälven.
     Jag tar en fika på Schmäck.
     Och det känns som om hela Umeå välkomnar mig med en varm kram. Kaffet är starkt och gott. Det vimlar av inflyttade studenter med Cheap Monday-jeans. Vid chockladbaren stöter man på gamla vänner från förr. Nån bor kvar, nån bor i Stockholm och pluggar reklam, nån har en blogg.
     S kommer förbi, vi kramas, bestämmer att ses, sen försvinner han igen.
     Sätter mig ner med D. Jag berättar att det varit en förvirrad höst.
     Han säger att han fascineras av andra människors förvirring. Eftersom han själv har gjort en konstform av sin egen förvirring. Han säger att han ibland inte tror sig tycka någonting alls. Att han ibland inte tror sig ha någonting alls att säga.
     Jag nickar instämmande.
     Så känns det.
     Det är mitt problem.
     Att jag tagit ett beslut om att skriva, men att jag plötsligt, mitt i all virrvarr av förändring, inte har en aning om vad jag ska skriva om.
     Han säger att det är så det måste vara. Det händer inget i texten hos folk som vet exakt vad de tycker. Det måste finnas ett element av att utforska något. Leta efter det man inte trodde man letade efter.
     Här har jag packat ihop mina blogginlägg under hösten i små snärtiga formuleringar och snygga avslut. Utan att låta det hända något.
     Är detta ett försök att sammanfatta året? Nja. Mer ett sätt att blow off some steam.
     Skrev en artikel idag. Ni kommer snart få läsa den.
     Kanske kommer ni också få se mer av Umeå.
     Det kommer jag.

lördag, december 17, 2005

Trettio plus trettio

Trettiotusen i avgångslön. Plus trettiotusen i frilansarvode.
     När Fredrik Strage tog anställning på DN På Stan hade han bara ett krav: att han skulle få tusen kronor mer i lön än sin chef Viggo Cavling. Det fick han. Det blev trettiotvå tusen i månaden. När han sedan sade upp sig, långt tidigare än kontraktet sträckte sig, fick han ett avgångsvederlag på nästan ett års månadslöner. Månaden efter att han sagt upp sig började han dock fakturera frilansarvode till DN på 40 000 i månaden. Motsvarande en månadslön på trettio.
     En svindlande ekvation.
     Drygt trettiotusen i avgångslön. Plus trettiotusen i frilansarvode.

Allt detta återberättades på Resumébaren i torsdags när chefredaktör Viggo Cavling intervjuade sin gamle anställde Fredrik Strage angående den nya boken Fans.
     Det var en rätt lugn tillställning. Mediastimmigt. Reklamsnubbar i lufsiga skägg. Marknadstjejer i stövar upp till knäna. Vitt vin.
     Det är egentligen konstigt att jag inte tagit mig iväg tidigare. När jag jobbade på byrå pratade vi hela tiden om att vi måste iväg på såna branschmingel, flexa med visitkort och networka.
     Det hände aldrig.
     Istället var jag där nu, som student, med helt andra mål i min agenda.

Jag hade tänkt skriva något om förebilder. Min consiglere D har nämligen upprört klagat på att jag refererat alltför positivt till vissa äldre journalister på den här sidan. Han kan mycket väl ha rätt i det. Och jag har länge tänkt att jag kanske – en gång för alla – borde göra upp med alla de där tidningen Pop-skribenterna som inspirerat mig till det här yrket.
     Men jag kommer inte på något smart att säga. Jag står ju där, på Resumébaren och lyssnar till hur Viggo Cavling intervjuar Fredrik Strage och inser att förebilderna är svåra att undvika.
     Istället ekar den där dealen Strage fick med DN i skallen.
     Strage berättade nöjt att han med pengarna lyckades lägga en handpenning på sin bostadsrätt på Östermalm och tog möjligheten att – just det – skriva sin bok Fans.
     Some guys. Vilka förutsättningar!
     Jag hade tänkt skriva något om förebilder. Istället blev det något om avundsjuka.

måndag, december 12, 2005

Med arbete fyller vi tomheten

”Arbeit macht frei!”
     Så brukade min gamla kollega T utbrista på kontoret ibland – speciellt under de mest övertidsansträngda perioderna på året. Frihet genom arbete. Jag insåg inte innebörden av uttrycket förän jag – just det – slutade jobba!

Marken är porös och opålitlig under fötterna på den aspirerande skribenten. Tiden och friheten byts snabbt ut mot en latent karriärsmässig stress. Den fasta anställningens trygghet och gemenskap lyser med sin frånvaro.
     Det finns mål, men de kan ibland vara otydliga.
     Och endast den väldigt naive lutar sig mot sin utbildning när man ska bygga karriär – i alla fall i den här branschen.
     Man får agera på flera plan. Suga åt sig det man kan av folkhögskolans ojämna kunskapsbank. Försöka njuta av möjligheten att kunna skriva det rent självförverkligande. Och göra sitt bästa för att jobba in de där extra julklapps- och Richebesökpengarna.
     Men vad gör man när marken blir alltför porös och alltför opålitlig?
     Vad gör man när självförtroendet och framtidsoptimismen inte räcker till? När söndagkvällen kommer och en oväntad scen ur Vita Huset klämmer åt en alltför ömtålig nerv. När man sitter hemma på golvet framför teven och gråter livet ur sig och undrar fan fan fan – varför mår jag så här?

En god vän till mig berättade att han lyckats dämpa sin värsta höstdepression med shopping. Det lät visserligen som ett bra recept men den möjligheten har man inte riktigt som student.
     Man får jobba istället.
     Man får strunta i att natten varit sömnlös av existensiella bryderier och ge tillvarons bråddjupa mörker långfingret. Man får faktiskt ta sig i kragen, kliva upp på morgonen och ge sig iväg.
     Det hjälper. Som inget annat.
     Idag fick jag sålt min första artikel till en av landets nöjesredaktioner. Entreprenören segrade – hade jag inte skickat iväg de där ansökningarna hade det aldrig hänt. Beskedet kom som en tidig julklapp mitt i mörka decembermåndagen.
     Och jag kom att tänka på något som A sa för ett tag sedan, när han stod efter jobbet någonstans vid Bryant Park med mobilen mot örat och mig i andra änden:
     – Man ska ta besluten i de där goda stunderna, luta sig mot den känslan och sen bara köra på.
     Frihet genom arbete.
     Och när man arbetat klart kan man alltid uppdatera bloggen.

torsdag, december 08, 2005

Mer av mig

Mitt journalistiska track record är inte omfattande.
     Räknar man bort de två numrena av mitt fanzine Flare, ett par krönikor i tidningen Glöd som jag helst vill glömma samt någon enstaka artikel uppslängd på webben återstår egentligen bara… den här bloggen!
     (Kom igen, jag var faktiskt VD ett tag.)
     Men det börjar sakteliga bli ändring.
     Klickar man här och bläddrar fram till sidan åtta kan man läsa en intervju jag gjorde i förra veckan.
     Lokaljournalistik är nog inte grejen, men att intervjua människor är bland det roligaste man kan göra i denna värld.

måndag, december 05, 2005

Före och efter Joan Didion

Det är märkligt hur snabbt det går att ta in en ny företeelse i sin världsbild. Och hur avgörande det kan vara.
     Ta din favoritartist/författare/regissör. Jämför livet innan du första gången upplevde ett verk av denne favorit med livet efter.
     Inte samma sak.
     Allting har ett före och ett efter. Palme-mordet. Elfte september. Quentin Tarantino.
     När tidningen Pop på nittiotalet oavbrutet tjatade om att musikhistorien ständigt måste skrivas om tror jag de menade något åt det hållet.
     Det kan hela tiden dyka upp något nytt – eller gammalt för den delen – som ställer allt på ända. Som reviderar ens syn på tillvaron. Eller bara kompletterar den på ett sätt som gör det omöjligt gå tillbaks till hur det var innan.

Även mindre omvälvande – men väl bildande – exempel kan appliceras på tesen.
     För några månader sedan hade jag ingen aning om vem Joan Didion var. Men ett inslag i SVTs bokmagasin Babel introducerade mig snabbt för den amerikanske författaren och journalisten.
     Helt plötsligt är Joan Didion en självklarhet. Hennes historia. Vad hon åstadkommit. Att hennes senaste bok The Year Of Magical Thinking handlar om sorgen efter hennes makes bortgång.
     Lika självklart känns det när jag hittar en lång Gradvall-signerad intervju med kvinnan i Kulturhusets kundtidning (även i Sydsvenskan).
     Det var längesedan jag läste något så inspirerat av Jan Gradvall. Inspirererat på det där fanzine-sättet. Befriat från stilistiska klacksparkar. Bara en kärleksförklaring och ett långt samtal med en idol som säger saker som:
     ”Att skriva handlar om att fokusera. När du fokuserar på något kommer du in i en rytm. Du ser var allt material du kommit över passar in och var det inte gör det. Att behålla den sortens fokus är det allra svåraste med att skriva. Alla avbrott förstör det.”
     Resultatet är en alldeles lysande fråga/svar-text. Tidningen Sex borde vara avundsjuk.
     Jag vet att jag är det.

söndag, december 04, 2005

Estetiken vinner

Läser Peter Kadhammars skildring av Irak-kriget i Vägen till Bagdad.
     Skolarbete. Recension skall skrivas. Omdömen rasslar i mitt inre. Bra skildrat… kriget nyanseras… vass penna… öga för detaljer…
     Till slut kommer på mig själv med att tänka: Berörs jag av det här? Bryr jag mig – egentligen?

Martin Gelin skrev ett bra inlägg om krigsestetik efter att ha sett Sam Mendes nya film Jarhead.
     “Jag minns när jag var tolv och gick upp mitt i natten för att titta på CNNs sändningar från Irak – jag tyckte att det var läskigt och hemskt och vidrigt med alla bomber, men jag tyckte också att det var det coolaste jag sett, de där gröna ljusen som svischade fram i nattluften som fyrverkerier från en annan planet.”

Kriget blir till populärkultur. Den skicklige krigskorrespondenten gör eländet till nervkittlande prosa. Till slut har man väl fjärmat sig från verkligheten så pass att till och med nyhetsinslagen på teve förvandlas till scener ur ens favoritavsnitt av Vita Huset.
     När är det dags att börja oroa sig?