Rädslan för allvar sänker bröderna Herngren

Det mesta är som man önskat sig i bröderna Felix och Måns Herngrens nya skiljsmässokomedi Varannan vecka. Skådespeleriet är på topp, igenkänningshumorn sitter som en smäck och för första gången i detta trollhättefierade filmland kan man på allvar tala om någonting som liknar Stockholmsporr på film.
     Som jag väntat på den typen av nischade stockholmsbilder. Det är en fröjd att se Felix Herngren och Cecilia Frode ligga på Långholmens strand med Erlanderhuset och Västerbron som ljuvlig bakgrundsfond. Man tar in de mörka och varma sommarkvällsbilderna från Stureplan med ett leende och Sofo-kvarteren skildras med kärleksfull exakthet.
     Så långt är allt väl.
     Det som gör att filmen inte når ända fram, det som håller den från att vara riktigt bra, är det ängsliga berättandet. Storyn liksom trippar fram genom alldeles för korthuggna scener som aldrig tycks få vila någonstans. Den allvarliga tematiken bryter aldrig igenom utan skojas effektivt bort av allt för skämtpepprade scener.
     I Varannan vecka anar man en helt ny dimension i brödernas arbete. En potential att faktiskt kunna berätta en historia med ett större allvar, bortom de obligatoriska reklamfilmsinslagen (känns inte de lite väl mycket Yrrol vid det här laget?) och den utmejslade situationskomiken.
     Jag har en känsla av att filmen skulle bli så mycket bättre, skämten så mycket kraftfullare, om de vågade spela vissa scener rakt av, utan att krydda dem med något snärtigt komiskt inslag.
     Man tänker inte helt osökt på hur amerikansk komedi utvecklats de senaste åren. Med filmer som Anchorman, Wedding Crashers och senast 40 year old virgin visar jänkarna att man kan leverera sjukast tänkbara humor och ändå sy ihop en historia som faktiskt håller de där två timmarna.
     Lösningen: allvar.
     Jag skrattade mig dubbelvikt av 40 year old virgin, men det som fick mig att hänga med hela rullen igenom var den realistiskt skildrade kärleksrelationen mellan Steve Carell och Catherine Keener.
     Hade bröderna Herngren tagit lärdom av detta hade Varannan vecka kunnat tangera Killinggängets Fyra nyanser av brunt som bästa svenska film på 2000-talet.

Nattlivsbacklash

I en fin livsstilsskildring skriver Anna Hellsten på sin blogg:

“Jag såg alltid utgående av den där sorten – förfest med ingen eller dålig mat och ännu sämre sprit – som ett slags investering, något instrumentellt, något man bara skulle behöva göra ett tag, under en period i livet då man letade efter sånt där man brukar leta efter när man är tjugotvå: sina bästa vänner, ett sammanhang, kärlek. Det var därför man gick ut, tänkte jag.”

Jag har länge misstänkt att det finns en stor skara människor som haft denna syn på utelivet.
     Jag märkte ju hur vissa människor försvann efter den där första överpeppade perioden när man just passerat tjugoårsstrecket. Hur vissa såg den där utelivsperioden som just det – en period. En övergående fas. Några år av lekstuga, lite dejtande, lite onenightstandande och sen; hitta den rätta. Börja ta sig själv på allvar. Växa upp.
     Jag har själv gjort sådana försök. Då och då har man tänkt att hemmaliv är grejen. Man har ringt morsan för att få några fina recept på trevliga maträtter. Bjudit hem några vänner på middag. Läst böcker. Tagit det lugnt.
     Men.
     Till slut kommer ändå återfallet. Och man inser att man inte är en av de där övergångsfasmänniskorna. Man inser att man faktiskt älskar det där utelivet, att identitets- och partnersökandet bara var ena sidan av myntet.
     Och, ja, man står där på Riche igen och tänker – precis som Anna tänker efter en lugn samtalskväll hemma i soffan – att man ”aldrig varit så lycklig som nu”.

* * *
Apropå uteliv och dess våndor – läs den ambulerande Ronnie Sandahls kryssningsskildring. Smärtsam igenkänningshumor.

Bloggen är nya sängvägen

Det hade kunnat uppfattas som en riktigt sylvass dolk i sidan när min klasskompis över ett trevligt catch-up-samtal efter julen kommenterade den här sidan med orden:
     – Jävla skrytblogg!
     Men jag tog det som en komplimang.
     Kanske för att jag i ur och skur sedan jag började plugga ivrigt förespråkat bloggformatet som marknadsföringsverktyg för den okände skribenten. Om det uppfattas som självhävdelse – mission accomplished!
     Och för mig har det faktiskt funkat. Praktikplats och frilansjobb har trillat in med de här skriverierna som enda referensram.
     Men det finns ju fler exempel. Kulturreportrarna på Diagnos ägnade ju halva förra året åt att blogga upp sina mediaidoler i brygga. De stal formen från sina förebilder, skrev en namedroppingblogg ur underdogperspektiv och lyckades på så sätt, mycket imponerande, flytta fram sina positioner i mediastockholm.
     Björn af Kleen outade sin metod i en krönika på Bloggportalen i somras och strax därpå försvann han bakom ett rökmoln och lämnade bloggen åt sitt ouppdaterade öde. Sedan dess har han knipit år sig redaktörsposter på både tidningen Sex och Rodeo.
     Bloggen som den nya sängvägen, liksom.
     You gotta love it.
     Men att använda bloggen som ett medel för ett mål väcker också frågor. Skulle jag ha den här sidan om jag hade min fasta krönikeplats, den där redaktörstjänsten och liksom, mitt imperium?
     När jag ägnade mig åt fanzineverksamhet under gymnasietiden (kommer ett retrospektiv inom kort) ville jag inget hellre än att få göra just det, producera tidning, fast med större budget. På riktigt.
     Bloggen och fanzinet delar ju den oantastliga fördelen att man har all makt själv. Men ofrånkomligen måste man nog se på den som något slags komplement.
     Man kan bara vara underdog så länge.
     Men än är inte måttet rågat. Om det är någon historia som löpt som en röd tråd genom dessa inlägg sedan jag startade den här bloggen, så är det möjligtvis den om en snubbe som bestämt sig för att bygga en ny karriär baserat på sitt skrivande.
     Och den historien har ännu inte sett sitt slut.

King of expectation 2

Vi hade ett internt nyhetsbrev på min förra arbetsplats där jag varje vecka brukade skicka med ett känt citat innan säljresultaten, projektlistorna och informationen om semesterdagar.
     Vet inte om det höjde arbetsmoralen nämnvärt, men folk brukade i alla fall tissla om det vid kaffebryggaren.
     Jag har en lite löjlig fetisch för citat.
     Och söker man på den här sidan på förväntan får man en del roliga träffar.

“Achievement is largely the product of steadily raising one's levels of aspiration and expectation.”
Jack Nicklaus (1940 - ), 'My Story'

“Oft expectation fails, and most oft where most it promises; and oft it hits where hope is coldest; and despair most sits”
William Shakespeare (1564 - 1616)"

“We never live; we are always in the expectation of living.“
Voltaire (1694 - 1778)

För övrigt är förväntan, apropå en diskussion om dramaturgin i en av våra största teveserier just nu, precis vad Lost går ut på.
     Även om jag uppskattade stora delar av serien när jag maratonsåg den i julas är jag beredd att hålla med Häglund - det var något med dessa ständigt ouppföljda cliffhangers som inte riktigt lirade.
     Oft expectation fails...

Nypremiär!

Det här med bloggande visade sig bli rätt givande. Med en ständigt stigande besökarskara den senaste tiden (upp emot 150 om dagen!) och en nyfunnen gnista behövdes en uppgradering.
     En ny design (tack till Stockholm Design för hjälpen) och en utlovad fortsatt tät periodicitet.
     Mycket nöje!

King of expectation

De mest kittlande, mest spännande, ögonblicken i livet bygger helt och hållet på förväntan.
     De första stegen in i en flickas sovrum. Det där breaket i din favoritlåt just innan refrängen. Stunden när Universal-loggan snurrar in över bioduken och man vet att man – potentiellt – har två timmars magisk filmnjutning framför sig.
     Ni fattar.

”Jag önskar att jag kunde leva på att bara skriva de första trettio sidorna i filmmanus, för det är där allt det roliga finns. Filmer är bäst när de handlar om förväntan.”
     Så sa David Koepp, Hollywoods bäst betalde manusförfattare med Spider-Man, Carlitos Way och Jurassic Park på meritlistan, till tidningen Premiere i somras. Det var apropå manuset till Världarnas Krig, en film som mycket riktigt är bäst den första halvtimmen.
     Koepp fattar.

“Life is largely a matter of expectation” sa poeten Horace några år innan Jesu födelse.
     Om två veckor kommer jag sitta på en innerstadsredaktion och försöka hjälpa vårt mest välgjorda magasin under en fyra veckor lång praktikperiod.
     Förväntan. Sånt man tänker på.
     Och försöker fatta.

Reclaim the city 10/10

Det kanske var lite övermaga att ägna tio inlägg på raken åt ohämmad stockholmsromantik.
     Men jag ville se om det gick.
     Jag antar att man kan se det som något slags nyårslöfte. Jag ville ta tillbaks min stad igen. Efter mitt första halvår utanför tullarna började saknaden kicka in. Och jag var tvungen att återupptäcka Stockholm.
     Reclaima staden.
     Ett tag där kändes det som om jag förlorat den. Jag hade någon vag idé i höstas om att allt skulle vara helt nytt. Att en ny livssituation också innebar att man gav upp den gamla. Totalt.
     Det är väl så det är. Man vänder blad och hoppas att svärtan från det tidigare uppslaget ska försvinna. Att det nya bladet ska vara helt vitt och fläckfritt. Att en helt ny tid ska uppenbara sig.
     Det är självklart inte så enkelt.
     Man är summan av alltihop. Inte bara vart man är på väg, utan också vart man varit.
     Den sista bilden av Stockholm jag lämnar efter mig är från alla de gånger man satt sig på flygbussen ute på Arlanda. Man åker den där trekvartslånga färden in mot stan och processar intrycken från det ställe man just lämnat. Ibland är det Umeå, ibland är det USA. Och när man passerar Norrtull och åker in i Vasastan och ser sekelskifteskåkarna sträcka sig utanför fönstret så är det bara en enda tanke som åker genom huvudet.
     Den är vacker. Den lyder:
     Jag är hemma.

Stockholm moments 9/10

Stureplan en lördagkväll

Framåt midnatt händer något.
     En hel stads längtan efter nattliv söker tillfredställelse på ett och samma ställe. Alla samlas de här. Från de ostadiga herrarna i kostymer, via de moderiktiga mediamänniskorna till de unga flickorna som stapplar fram i tighta jeans nerstoppade i högklackade stövlar.
     Och det svajjar som ingen annanstans.
     Säga vad man vill om tidningen Stureplan, men när de kallar det lilla torget med svampen för Sveriges nav är jag någonstans beredd att hålla med. Kanske inte bokstavligen, mer som en önsketanke för att bekräfta ens egen vilja att faktiskt befinna sig där – i Sveriges nav.
     Under två års tid jobbade jag på reklamkontor i kvarteren kring Stureplan. Sedan dess jag har alltid återvänt, för att kolla butiker, gå på bio, hänga på caféer. Men det mest upphöjda ögonblicket är det då man just klivit ur taxin på Birger Jarlsgatan en sen lördagkväll.
     En känsla som bäst beskrivs som den renaste form av förväntan.

Stockholm moments 8/10

Ritorno

Det är ingen slump att fotot på mig här till höger är taget på Ritorno. Inget ställe i Stockholm, varken kafé eller bar, har jag återkommit till så många gånger som just detta fik på Odengatan – vars italienska namn dessutom betyder retur.
     Långt innan jag flyttade hit var detta ställe mytiskt – som sinnebilden av det klassiskt kitchiga Stockholm. Ingen annanstans känns den typiska inredningen – spegelväggar, mahognybord och kristallkronor – mer tidlös och trygg. Ingen annanstans ekar frånvaron av cigarettröken högre.
     Oftast är det jag och J som sitter genom lördag- och söndageftermiddagarna och sörplar påtår efter påtår, slött summerandes veckan eller tyst bläddrandes genom senaste Nöjesguiden.
     På den tiden man led igenom helgerna i ett bakfullt töcken, ångesttyngd av det jobblass man kvällen innan förträngt på någon av Stureplans barer, behövde man bara höja blicken för att söka lite tröst.
     En tavla, föreställande en bagare som konstaterar:
     ”Det är degen som är mödan värd”

Stockholm moments 7/10

Götgatspuckeln

Jag ska inte använda prefixet ”riktig”, men man känner sig som en stockholmare när man befinner sig på en plats i staden och inser att man varit där förut, för längesen, under helt andra omständigheter.
     En känsla av att ha vuxit med staden.
     Allra mest känner jag så i kvarteren kring götgatspuckeln. Mitt allra första Stockholm. För ganska exakt tio år sedan genomförde jag en storögd prao hos min bror på tidningen ETC, som då huserade i ruffigt inredda kontorslokaler ovanför O'learys på Götgatan 11. Två veckor som gav mig en smak för mediastockholm som aldrig gick ur.
     Det har runnit en hel del vatten genom Slussen sedan dess. Götgatan har förvandlats från ett skitigt och högtrafikerat tillhåll för gitarrverkstäder och second hand-butiker till en chic och moderiktig shoppinggata.
     Staden förändras. Och jag med den.
     För tio år sedan skulle jag säkert muttra något kvasi-kommunistiskt om den creddfyllda kommersialiseringen av söder. Idag skulle jag aldrig ens tänka tanken att kritisera den. Inte med en så fin kaffebar som Sosta. Eller en så praktisk galleria som Bruno. Eller bara det faktum att denna bit av Götgatan numer är en gågata.
     Det är tvärtom ett växande storstadsstockholm i sitt esse.

Stockholm moments 6/10

Gatstumpen utanför biografen Grand



Det är ögonblicket efteråt som avgör.
     Ljuset har tänts, eftertexterna rullar bort och folk mummlar ut ur salongen med sina första spontana omdömen. Själv kliver jag ut på gatan sist av alla och försöker in i det längsta dra ut på känslan jag fått av filmen. Man vill att det ska sjunka in, att upplevelsen ska landa, innan man dissekerar den med snärtigt formulerade åsikter.
     Jag går nästan uteslutande på bio ensam.
     Inte sällan stöter jag på höjda ögonbryn och ifrågasättande kommentarer om varför i hela friden jag ägnar mig åt en sådan utelämnande aktivitet. Gå på bio utan sällskap? Man skulle lika gärna kunna tatuera in en "ensam ung man söker"-annons i pannan.
     Men det inget med självspäk att göra.
     Det handlar om ett smått fanatiskt intresse. Och att hitta det ultimata sättet att uppleva det på.
     Grand på Sveavägen har bäst förutsättningar. Inte bara för sin smakfullt inredda foajé, de nyrenoverade komfortabla salongerna och de, för biobesöket så viktiga, fräscha toaletterna. Det handlar om miljön utanför biografen.
     Till skillnad från de stora bioplatserna i Stockholm – Hötorget, Kungsgatan, Medborgarplatsen – erbjuder gatstumpen utanför Grand precis rätt mått av anonym stadsbild och tillräcklig folktomhet för att man ska kunna förlänga sin bioupplevelse till fulländning.
     Att man tio minuter senare scrollar maniskt i mobilens telefonbok är en helt annan historia.

Stockholm moments 5/10

Utsikten från Katarinavägen



Trots att den har ett nästan banalt turistigt skimmer över sig så försvinner aldrig den storartade känslan av att stå högst uppe på Katarinavägen en sommarkväll och titta ut över Stockholm.
     När jag precis flyttat hit var denna plats allena valuta för bostadsrättspengarna. Gröna Lund. Skeppsholmen. Gamla Stan. Kaknästornet. Kyrktornen. Hötorgskraporna. Grand Hotel. Slussen. Att titta ut över den panoramautsikten och känna att man är en del av alltihop är en sällsynt ynnest.
     En riktigt sen och folktom sommarkväll är detta dessutom stans allra bästa hångelplats. En gång stod jag här med armarna om en person jag trodde var en äkta själsfrände.
     Vi har tappat kontakten. Men utsikten finns kvar.

(Tack till J för fina fotot!)

Stockholm moments 4/10

Kändisspotting

Vi fnyser föraktfullt åt Stureplan.se:s bildorgier. Klickar in på Viggo Cavlings namedroppingblogg med vänsterhanden och läser med halvt öga. Skakar nonchalant på huvudet så fort någon visar tillstymmelse till kändiskåthet.
     Vi tror vi är så coola.
     Man vill ju liksom inte vara någon Hänt Extra-människa.
     Sanningen är väl den att det aldrig försvunnit. Sinnet för kändisspotting man skaffade sig redan som tioåring och stockholmsbesökens mesta höjdpunkt inträffade när man på väg till Buttericks såg någon Varuhuset-skådis passera på Drottninggatan.
     Jag skulle givetvis aldrig erkänna det, men jag kan än idag få den känslan. När jag ser sveriges bäst betalde VD Lars-Johan Jarnheimer kliva ut från Pontus in The Greenhouse på Österlånggatan. När jag ser Ulf Lundell bränna förbi i sin SUV i julvimlet på Regeringsgatan. När jag ser Pernilla August cykla över Stortorget i Gamla Stan en sliten höstdag.
     Känslan av att vara i närheten av storhet, är så Stockholm.

Stockholm moments 3/10

Rörstrandsesplanaden

Ett av mina absolut bästa Stockholms-fakta är att Odengatan en gång var tänkt att döpas till Rörstrandsesplanaden.
     Smaka på den.
     Rörstrandsesplanaden – ordet rinner som dyr konjak genom munnen.
     Namnet hade passat utmärkt på den halva av Odengatan som sträcker sig från St Eriksplan till Odenplan. Ett stycke asfalt som är den mest esplanadiga av stockholmsgator. En lätt sluttande allé, med nyrenoverade Vasaparken på på ena sidan och en radda av skivaffärer och antikhandlare på den andra. För att inte glömma det k-märktaktiga favoritkaféet Ritorno nästan högst uppe vid Dalagatan.
     Och det tämliga trafiklugnet på denna snutt av Odengatan gör detta till en ovanligt fredad zon i innerstadsstockholm.
     Här promenerade jag nästan varje lördageftermiddag under de tre år jag bodde i Vasastan. Om våren, med solen i ögonen, kunde man inte önska sig en bättre start på helgen.

Stockholm moments 2/10

Gallerian, Hamngatan



Det börjar i Press Stop-butiken som ligger längst in och längst ner. Därifrån tar man sig förbi en gigantisk men bortglömd H&M-butik och en märkligt cyberaktig italiensk bistro och åker sen uppför rulltrappan.
     Man sätter sitt senaste nummer av tidningen Sex under armen.
     Tar ett djupt andetag.
     Och sedan går man genom den stora gallerian med snabba målmedvetna steg i riktning mot Hamngatan.
     I senaste Nöjesguiden skriver Daniel Sparr att Stockholm blir bättre just för att vi som bor här anstränger oss så mycket – i vårt lillebrorskomplex till världens metropoler – för att det ska vara en storstad.
     Om jag ska anstränga mig skulle jag säga att Gallerian är Stockholms Beverly Center. Eller vilket valfritt amerikanskt mall som helst. En till synes ändlös hangar av shoppinghysteri, komplett med synliga etager, food courts och skrikande barnfamiljer.
     Det är ett ställe man aldrig för sitt liv skulle erkänna att man identifierar sig med, men som avger en otvivelaktig känsla av storstad.
     Och den känslan är ovärderlig.

Stockholm moments 1/10

En fredag på World News Café



Det är en lyx man har som student, att kunna slösa bort en fredageftermiddag med att bara lunka omkring inne i stan. Gå gatorna. Göra affärerna. Bränna jul-presentkortet på biografen.
     Den perfekta avslutningen hittar man på World News Café. Kulturhusets nya tidningsosande kaffebar – mitt emellan teaterbaren och läsesalen och en våning ovanför de schackspelande farbröderna utanför hissarna i foajén.
     Här kan man sitta och sörpla på upplevelsen från matinébesöket av Sam Mendes lysande krigsfilm Jarhead, samtidigt som man njuter av den mest stockholmska av utsikter.
     Hötorgsskraporna reser sig som gigantiska dominobrickor utanför fönstret. Nere på plattan härjar stressen. Stadsljusen lägger sitt skimmer över ögonblicket. Klockan är halv sex, mitt emellan vardag och helg.
     Och det är även här jag tänker idén, att försöka fånga just dessa ögonblick. Dessa platser och skarvar i storstadstillvaron som är självaste anledningarna till att man bor i den här stan. En serie kärleksförklaringar till en stad man vill ska vara så mycket, och ibland faktiskt är det också.
     Det här var första delen.

Januari väntar

Trots alla fina tankar, alla summeringar av det gamla året som lett fram till förnumstiga insikter om det nya, trots den behjärtansvärda framtidstro som infinner sig i det svajjande tillståndet vid tolvslaget på nyårsafton och som kanske till och med leder fram till ett och annat nyårslöfte, så förblir januari en ickemånad.
     Ett vakuum.
     Det gamla året lämnades inte så långt bakom en som man hoppades. Den där behjärtansvärda framtidstron var kanske inte mycket mer än en alkoholmarinerad och sentimental förhoppning bländad av spektakulära fyrverkerier. Och det enda man lyckas klämma fram ur den egna motivationsbanken är ett halvdjupt andetag. Man går ut i kylan. Tillbaks till uppgiften.
     Det är väl dags nu.
     Väl.
     Inte som sommaren. Som faktiskt, mitt i dess solbrända ”it’s all happening”-mentalitet, skänker en viss känsla av avbrott. Av bortdomning. Av eftertanke. Eftersom vi i Sverige tar sommaren som en belöning efter den långa hårda vintern lever vi ut så mycket vi bara kan. Spelar över hela registret. Så att man när hösten kommer kan kamma till sig, nyktra till sig, suga in magen, trycka ut bröstet och vråla av hela sitt väsen så att det ekar ända in i mörkaste november.
     Det är dags nu!!!
     Sommaren är det egentliga nyåret.
     Men nu är det vinter. Och man får ta i så gott det går. Och anstränger man sig tillräckligt kan man faktiskt uppleva en och annan fin stund under de första stapplande dagarna på året. Som en solig dag man lyckas fånga innan mörkret faller. En vidsträckt promenad genom ett sprakande vinterlandskap som faktiskt upplevs som pur livselixir. Som rycker en ur soffliggandet och tunnelseendet och möjliggör det där djupa friska andetaget som krävdes för att skaka liv i ens motivation.
     Det är dags nu, säger man lugnt till sig själv och inser att det är ingen idé att höja rösten.
     I ett vakuum kan ändå ingen höra dig skrika.

Den nya verklighetsflykten

Det är nästan så att man skäms.
     Om det är något som sammanfattar den senare halvan av mitt 2005, så är det mitt tevetittande. Ett tevetittande som inte ens är ett tevetittande. Det handlar om lånade dvd-boxar och nedladdade complete seasons av mina favoritteveserier, så ibland sker tittningen inte ens på teven utan på en powerbook på magen i soffliggande läge.
     Jag har drabbats av tevemanin. Och de senaste två veckorna har det gått fullständigt överstyr.
     Mitt livs första jullov sedan gymnasiet har avlöpt i en nästan haschsuddig tillvaro bestående av en och en halv säsong Lost och Vita Husets hela säsong fem. Lägg till en och annan film och man vill inte ens tänka på hur många timmar det blir till slut.
     Jag förbannar den artikel där jag första gången läste om distributionsprogrammet BitTorrent.

Man undrar hur de gör, de där riktiga tevemanikerna. De som inte bara tycks hänga med i de allra senaste serierna innan de knappt lämnat tevebolagens sändningsmaster, utan även breder ut sin tevemani i välskrivna och insatta bloggar över nätet. Som Conan the Librarian och 43 minuter. Till exempel.
     Vi pratar liksom inte timmar här. Vi pratar om dagar, veckor, kanske till och med månader i effektiv tevetittartid.
     Jag minns en Rockystrip i något av de tidiga samlingsalbumen. Det var ett av de där slackerdjuren som målade upp sin bild av drömtillvaron. Den bestod av att dag ut och dag in inte göra något annat än att konsumera populärkultur.
     Man kan undra om inte de anonyma bloggarna egentligen är några slags pappa-betalar-brats som inte passar in på stureplanskrogarna. Förvuxna tonåringar med obegränsad månadspeng som inte har annat än överflöd av tid till att sitta hemma och titta på teve hela dagarna.

För låt oss vara ärliga, tevemanin är inget socialt tillstånd. Och det finns nog en anledning till att de allra skarpaste tevebloggarna är anonyma.
     Vi snackar samma resonemang som säger att folk som använder biobesök som ett sätt att dejta egentligen inte vet hur man umgås med människor.
     Tevemanin är den nya alkoholismen, den nya speldjävulen och… ja, den nya verklighetsflyken. Den tar vid där filmen slutar. Älskar du dina karaktärer är det bara att fortsätta. Vi ser en hel generation växa upp till mantrat ”Bara ett avsnitt till… bara ett avsnitt till.”
     Det kommer krävas en helt ny typ av AA-möten och psykiatriker för att behandla denna åkomma.
     För just som jag tänker att jag ska ta mig ur träsket innan jag själv startar en teveblogg och som en ren överlevnadshandling plockar upp telefonen för att ringa första bästa vän och kanske föreslå, jag vet inte, något så pass verklighetsförankrat som en fika, så plingar datorn till.
     Första säsongen av Prison Break har precis landat på min hårddisk.