tisdag, februari 28, 2006

Politik i fiktion och historik



Det är mycket av svensk politik nu. Från gårdagens premiäravsnitt av Kronprinsessan via mejlbombandet från S-högkvarteret till 20-årsdagen av Palmes död.
     Socialdemokrati på flera nivåer: i fiktionen, på löpsedlarna och i det kollektiva minnet.
     Kronprinsessan var självklart inte den svenska motsvarigheten till The Contender man hoppats på. Eller hoppats… såna förväntningar på svenskt tevedrama har man ju egentligen inte. Man har referenser, det är så man ser svenskt drama: som kopior av de stora verken i USA. Det som får en att gilla eller inte gilla är hur fina Stockholmsbilder man får på köpet. Kronprinsessan håller genomgående hög nivå på Stockholmporren.

DN intervjuar en hoper 20-åringar som föddes samma dag som Palme sköts på Sveavägen. De är födda i det post-palme-land som fick Lundell att skriva sin senaste romantrilogi. För dem var Palme bara en man som talade bra, var omtyckt av alla (även om en av de intervjuade säger att ”det kanske beror på sättet han dog.”) och någon som hela tiden överskuggar deras födelsedagar.
     En historisk gubbe. Jag känner igen mig i det. Vi åttiotalister fick liksom aldrig smaka på världen innan Palme dog. Vi har bara hört att det ska vara annorlunda. Kanske bättre?
     När Anna Lindh höggs ner på NK för två och halvt år sedan var det visserligen en fruktansvärd tragedi, men någonstans hade man ändå känslan av att det är sånt som händer. Redan från barnsben fick vi ju veta att ledare kunde mördas i det här landet. Ändå är det det jag tänker på mest nu. Anna Lindhs död.
     Så här skrev jag i min dagbok den 11 september 2003:

Vaknade i morse, jetlaggad efter San Francisco, tolv timmars sömn, suddig i uppfattningen, slår på TV:n och ser en gråtfärdig statsminister konstatera att hon dött. Jag känner mig delaktig, som en medborgare, mitt i världen…
     Idag på lunchen köpte jag och B varsin ros i utanför Systembolaget i gången mellan Mäster Samuelsgatan och NK, gick in till Filippa K-butiken där hon huggits ner och lade våra små kondoleansblommor på bordet mitt i butiken. Två vättskrämda butiksbiträden stod i ett hörn som om de inte visste vad det skulle göra. Och vad skulle de göra? Sälja kläder?
     Jag kan liksom inte riktigt underbygga den här känslan med något sakligt argument, det känns bara som de jävlarna försöker ta något ifrån oss. Det här är vår värld, vi har rätt att ha vackra, smarta, internationella och moderna ledare, som dessutom är kvinnor. Förbannat också.


Kronprinsessan på SVT var visserligen ett halvspännande drama om politisk sexism med produktplaceringar av Liza Marklund-böcker. Men med Anna Lindh färskt i minnet kändes det onödigt blekt. När ska vi få ett svenskt drama som faktiskt handlar om Sverige och svensk politik? När ska vi få se något som sammanfattar den uppenbart kollektiva känsla som tycks genomsyra landet i dessa palmedagar?
     En svår uppgift kanske. Tror inte om jag skulle klara av det själv.

måndag, februari 27, 2006

Om en objektifierande värld



A kom med en resväska av odimensionerad tyngd för en veckovistelse. Vilket snabbt fick sin förklaring när han plockade fram välkomstpresenten: det senaste kilotunga numret av Vanity Fair. Ni vet, Tom Fords omdiskuterade Hollywoodnummer.
     Och visst. Anna Hellsten har mer än rätt när hon skriver att numret är ett exempel på ”mäns gapande beundran för andra män som har modet att totalobjektifiera kvinnor”. Men för en som närt en Sienna Miller-fetish sedan en tid tillbaks har det varit svårt att under helgen inte fälla kommentarer på elitlistenivå om just det uppslaget.
     Vilket fått mig att grunna.
     Klipp till Riche. Klockan halv två, sen lördagkväll. A som inte varit i Sverige på två och ett halv år – än mindre gått ut i Stockholm sedan Carmen-dagarna – får en inblick i Stockholmsnatten. Får känna på blickarna. För det är det Riche en lördagkväll handlar om. Blickar. Nyfikna. Hungriga. Den inre domstolen som snabbt klubbar igenom det ena kvicka omdömet efter den andra.
     Vacker… för bohemisk… vilka ögon! … för gammal… för gammal men ändå vacker… på tok för ung… jeez vilken urringning…
     Och så vidare.
     Man är aldrig så objektifierande som då. Och givetvis är man själv lika mycket objekt i andras ögon.
     Kanske är det inte objektifieringen som är problemet. Det är, som Anna Hellsten skriver, totalobjektifieringen som får marsnumret av Vanity Fair att fritt falla. Tom Ford skötte det helt enkelt för dåligt. Jag är inte säker på att jag skulle avfärda det hela om sexismen projicerats lika hårt på såväl männen som kvinnorna. Sex, som var det Ford ville uttrycka, handlar ju till stor del om objektifiering. Det har jag egentligen inget emot.
     Men precis som de nattliga blickarna på Riche så hoppas man ju ändå att det ska finnas något mer. Att man stunden efter att ha objektifierat eller objektifierats ska få se och visa lite av insidan. Det där bakom. Man måste ta det steget för att ursäkta sin ytlighet. Man måste tänka lite längre, göra saker med lite mer finess och insikt. Tom Ford missar det och slutsatsen blir ett enkelt konstaterande:
     Modedesigners är inga lysande magasinredaktörer.
     Och vips har jag blivit en av alla bloggare som kommenterar senaste numret av Vanity Fair. Mediemässigt värre!

torsdag, februari 23, 2006

Frid



Vi återkommer ständigt till det, jag och A. Det där uttrycket vi myntade en sen maj-kväll för sex år sedan. Jag hade spenderat några dagar i Stockholm. Bott i hans lägenhet i Näsby Park. Vi hade väl gjort alla dumheterna vi brukade göra. Som kedjeröka på Carmen, rumbla runt på popkonserter och ja… ha allmänna livsdiskussioner.
     Det var en sån ålder. Man hade livsdiskussioner. Man behövde väl det eftersom livet knappt hade börjat.
     Klockan var fyra på morgonen. Kanske ännu senare. Solen var på väg att gå upp. Han hade packat väskan och vi stod och väntade vid busshållplatsen nedanför lägenheten.
     – Vi står inför något stort.
     Jag kommer inte ihåg vem som sa det, men jag tror det var han.
     – Vi står inför något stort.
     En enkel replik. Sen hoppade han på bussen och åkte till USA.

Känner mig fridfull just nu. Säkert av flera anledningar. Som att livet är rätt spännande. Med ständigt nya utsikter. Nya människor. Nya uppdrag. Och bara det faktum att det börjar bli lite ljusare på eftermiddagarna.
     Men mest för att A kommer imorgon. En slags lugnet-före-stormen-frid. Han flyger in från New York för skänka kusinerna i Stockholm en veckas audiens. Ni vet vad som kommer hända. Ni vet ju hur det är när man träffar en nära vän man inte sett på väldigt väldigt länge.
     Man har livsdiskussioner. Man har larviga diskussioner. Man pratar om känslor. Man pratar om sex. Man pratar om hur misslyckad man är. Man pratar om hur förträfflig man är. Man skryter som bara den. Och ju mer man pratar desto mer återkommer man till känslan av evig vänskap och någon gång under kvällen kommer man avlägga ett fullt menande ”vi står inför något stort”.
     Och innan man går och beställer mer öl fäller man en tarvlig kommentar om den fula snubben som sitter på andra sidan baren.

Det är skönt att vara fridfull. Man slipper liksom bli indignerad över att en halv mediasfär moralpanikar över några e-mails.
     Om någon skulle banda de samtal jag kommer ha under min kommande helg, transkribera dem och infoga citaten i en moralmanisk debattartikel så skulle jag sannolikt också ha svårt att korrigera tillbaks bilden av mig själv som en rätt hygglig kille.
     Men som tur är får man tala fritt i det här landet.
     Både moralmanikerna och vi andra.

tisdag, februari 21, 2006

Håller Viggo på att tappa greppet?

Det var en tagen Viggo Cavling som blev uppläxad av den härligt självsäkre Kattis Ahlström på Resumébaren torsdags.
     – De skriver elaka kommentarer på min hemsida, hur ska jag göra för att bli mer folklig? undrade Viggo på sin sedvanliga falsett.
     – Du kan ju sluta upp med att skrika så där hela tiden, svarade Kattis.
     Publiken brast ut i ett gapskratt. Ett gapskratt som efteråt kändes oanat hånfullt. Som om Kattis avslöjade en kejsare utan kläder. Äntligen kan vi skratta åt honom, inte bara med, liksom.
     Viggo själv tittade bara ner i golvet.
     Man undrade vad han tänkte på.
     Jag har alltid gillat Viggo. Från hans Gondolen-romantik som redaktör för DN På Stan till hans vurmande för den kommersiella yttrandefriheten som chef för Resumé.
     Jag sympatiserar med skribenter som ger av sig själva, som inte värjer för det personliga, även om det utlämnar mindre smickrande sidor. Viggo har precis rätt sorts trusting mentality som krävs för den typen av egojournalistik. Han räds inte att dundra genom branschens stängda dörrar i sina orädda ledare, för att i nästa stund berätta vinstint skvaller från Riche i sin dagbok. Blam! Rakt på!
     Som om han lämnar ett Viggo Cavling-format hål i väggen efter sig.
     Men frågan är om det börjar gå överstyr?
     Att han över huvud taget börjar prata om sin kritik talar för att den har börjat komma åt honom. När han häromsistens skrev ett bittert dagboksinlägg om kollegor som blir författare var det svårt att inte ana allvaret bakom hans ständiga ironi.
     Dessutom skriver han påtagligt sämre nuförtiden. Han slarvar med formuleringarna och i hans senaste ledare om Fichtelius-affären raljerar han som aldrig förr. Han kallar Göran Person för både president och kung och Fichtelius för hovnarr och hovskildrare och det känns som om han pratar snarare än skriver. Hans eventuella pondus känns allt mer utspädd.
     Man undrar om det finns en gräns för hur mycket Viggo det kan vara i Viggos arbete. När blir det för mycket Riche och för lite substans? Kan rent ut vara så att chefredaktörandet innehåller så mycket minglande, prisutdelande och moderatande att det späder ut det journalistiska arbetet?
     På Resumébaren i torsdags var intervjun med Kattis Ahlström som vanligt lika mycket Viggo som intervjuobjekt. Vilket Kattis mycket träffsäkert påpekade:
     – Du kanske måste lära dig lyssna på folk! sa hon.
     Det ligger något i det.

måndag, februari 20, 2006

Om ensamheten i att hänga med



Januari 2005. Vita Husets femte säsong har precis brakat igång på SVT. Jed Bartlets dotter Zoey är kidnappad, John Goodman har tagit över som tillförordnad president och framtiden för västra vingen är mer osäker än någonsin. De första gastkramande avsnitten sågs med oavbruten gåshud och fingrarna på sms-knappen.
     Jag och kollegan tittade tillsammans, trots att vi satt i olika lägenheter, i Vasastan och på Kungholmen. Och så fort avsnittet nådde en höjdpunkt i dramatiken eller när det bara fälldes en extra stark replik drog vi iväg sms-hälsningar till varandra.
     ”Manlig vänskap” skrev jag efter ett darrande möte när Leo McGarry förklarar Toby Ziegler att han kommer bli en bra pappa.
     ”Du läste mina tankar” svarade min kollega.

Ett år senare. Jag träffar min kollega över ett möte på mitt före detta kontor.
     – Såg du Vita Huset igår? frågar han.
     – Vilket avsnitt? undrar jag.
     – Det när Leo får en hjärtattack på Camp David!
     – Det laddade jag ner och såg jag i julas.
     Diskussionen dör. En av gemenskapens utgångspunkter är skadad i grunden.

Men vadå? Det spelar ju ingen roll, försöker man tänka. Anledningen till att man hoppat på BitTorrent-tåget är ju för att slippa ligga flera år efter i sina favoritserier. Helt plötsligt har möjligheten uppenbarats att kolla Vita Huset i nära nog samma stund som vilken amerikansk tittare som helst.
     Det hela ger förstås en känsla av exklusivitet. Av att hänga med.
     Man tänker att man nu har möjlighet att kunna teve-bonda i kommentartrådarna hos på Weird Science och 43 minuter. Dessa bloggproffs som alltjämt ligger i tevevärldens framkant.
     Från dem har jag fått tipset om den överaskande bra serien In Justice med en underbart cynisk Kyle MacLachlan i huvudrollen. Efter att ha toktankat och sträckkollat mig en bra bit in i serien upptäcker jag glatt att både Weird Science och 43 minuter har måndagstexter om serien. Äntligen får jag utlopp för det som varit ett mänskligt behov sedan Hylands dagar – att omgås kring sitt tevetittande!
     Men icke.
     De är givetvis långt före mig i tittandet. Och istället för gemenskap får jag bara avgörande detaljer ur kommande avsnitt avslöjade för mig. Och jag inser att jag är förlorat mig i ett slags tevetittandes twilight zone – jag är före mina vänner men långt efter tevebloggarna. Utvecklingen går framåt, information släpps lös, teveunderhållningen är öppen för alla. Men själv är jag ensam och utelämnad med en laptop överhettad av nedladdade avi-filer.
     I ett sista desperat försök att hitta samkväm i nedladdningssfären ringer jag en av mina få Torrent-nedladdande vänner för att övertala honom att börja titta på In Justice. Men det är fruktlöst.
     Han är fullt upptagen med att kolla ikapp The Wire.
     Och jag som trodde syftet med kultur var att föra människor närmare varandra.

söndag, februari 19, 2006

Hälsotecken

Jag har aldrig känt mig så uppslukad av bloggen som de senaste veckorna. På grund av en oanat populär text om något så trivialt som en ensam textrad har antalet länkningar hit ökat, det är fler kommentarer än någonsin och besökssiffrorna skjuter i höjden – häromdagen uppe i för mig hutlösa 471 besökare!
     Jag har till och med varit på något som skulle kunna klassificeras som – gud förbjude – bloggmingel.
     Och jag märker hur det händer något. Helt plötsligt känner jag av de susningar som går genom denna digitala subkultur. Helt plötsligt anar jag att jag har blivit en liten del av den. Det är lika stimulerande för egot som det börjar bli oroväckande… internt!
     Man blir nästan sjösjuk.
     Därför är det befriande att läsa självaste überbloggaren himself, författaren och grundaren av Bloggportalen Sigge Eklunds inlägg i torsdags:
     ”Ännu en extremt kreativ dag för den svenska bloggsfären. Tryggt skyddade bakom sina skärmar suger man av varandra i en självgod 69.”
     Jag har förstått att det som föranledde detta utspel är någon slags kvasidebatt om… jag vet inte riktigt… men, sköna killar? Är det kontroversiellt? Oavsett vilket är inlägget ett hälsotecken. Det behövs mer polemik bland de tongivande bloggarna. Det räcker helt enkelt inte med att bara vänta på nästa bloggkritiska krönika av Kjell Häglund.

onsdag, februari 15, 2006

Dags att döda förebilderna!



Det är dags nu. Det svider, men det måste göras. Jag har lidit länge nog. Burit på dessa idealbilder som den hjärtesörjande bär på den kärlek som sedan länge gått förlorad.
     Det är dags att döda förebilderna.
     I begynnelsen var mörker, sedan skapade Gud tidningen Pop och utifrån den skapade jag fanzinet Flare. Min journalistiska grundplåt formades av ohämmad jag-journalistik och prisbelönad tidskriftsdesign. Jag försökte göra allt mina förebilder gjorde. Långa djuplodande intervjuer med svårmodiga rockband. Finslipad paginering och rubriksättning. Snodde typsnitt och texttonalitet rakt av. Och till andra numret gjorde jag en tio sidor lång intervju med Andres Lokko himself.
     Tio sidor! Min tidningen Pop-fetisch nådde inga gränser!
     Det säger sig självt att jag trodde mig vilja gå i de Gradvallska, Stragska och Lokkska fotspåren när jag väl satte igång min journalistiska bana förra året.
     Nu vet jag bättre.
     Det tog ett tag att komma till insikt. Ni ska veta vilket helvete det varit att göra upp med denna drömbild av skribenttillvaron. Till slut insåg jag att jag inte gjorde musikfanzine för att jag var intresserad av musik. Jag gjorde musikfanzine för att jag var intresserad av att göra tidning.
     När jag tänker tillbaks på många av de fina reportagen som jag läste i tidningen Pop kan jag fortfarande utantill rabbla vissa artister; vilka plattor de släppte, vilken inverkan de fick på den populärkulturella debatten. Jag kan recitera krönikor av Lokko, Gradvall och Häglund näst intill ordagrant. Jag minns artisterna och artiklarna.
     Men jag har ingen aning om hur musiken låter.
     Numer får jag panik varje gång tänker på vilken kulturkonsumtion som ligger bakom dessa herrars alster. Jag får panik varje gång jag tänker på en tillvaro av konstant tyckmyckna krönikor och oavbrutet idisslande av populärkulturella referenser. Jag känner en stilla krypande ångest över att behöva följa varje skivsläpp, varje teveserie och varje välformulerad anglosaxisk krönikör.
     Jag vet inte om ni bryr er, men för mig är det ett stort statement: jag orkar bara inte gå den vägen!
     Det finns ju dessutom de som gör det bättre. Som redan sträcker sig efter staffettpinnen med elegans och kunskap. Martin Gelin är på god väg, men jag sätter mina slantar på att Kristian Ekenberg är en värdig arvtagare till Jan Gradvall om, säg, fem-sex år. Rolig, kunnig och på senare tid enormt bloggproduktiv. Jag säger: godspeed och lycka till!
     Är det okej om jag passar? Bra.
     Minns en mycket bra Gradvall-text om Bono från i somras där han inleder med ett citat av Henrik Schyffert: ”Världen består av två slags människor. De som går framför och gör något, och de som går bakom och kommenterar.”
     Är det för mycket begärt att få slippa vara den som går bakom och kommenterar? Inte! Bra.
     För jag har ingen lust att måla in mig i ett hörn där man sitter likt Anna Hellsten med skribentburnout och bara är ”förfärligt trött på att formulera somliga synpunkter och förhålla mig till andras.”
     Det finns en annan väg att gå, jag känner det på mig. Egentligen vill jag ju bara skriva mina grejer, göra lite tidning, träffa roliga människor, njuta av häftiga upplevelser, se bra filmer och känna hur allt bara smälter ihop till ett fantastiskt och underbart härligt liv.
     Låter det naivt? Okej då, jag får jobba på det ett tag till.
     Återkommer.

PS: Det splittrade Lokko-uppslaget kommer från Flare Fanzine #2 (Notera de ensamma raderna i andra spalten!). Jag har tidigare lovat ett retrospektiv och snart kommer det: alla artiklar som nedladdningsbara PDF:er. Håll ut! DS

tisdag, februari 14, 2006

Uppdraget

Efter intervjun i förra veckan går jag och intervjuobjektet ut på Mariabergets klippkant, stannar upp en stund och tittar ut över den stockholmsmagnifika utsikten:
     Centralstationen och Stadshuset sticker upp på andra sidan Riddarfjärden, långt ut till höger, bortom Gamla Stan och Slussen, anas Skeppsholmen och Strömmens utlopp mot skärgården och till vänster spänner Västerbron sin båge mellan Kungsholmen och Hornstull. Allt är givetvis täckt av snörusk och dis.
     Jag tänker att detta är anledningen till att man vill skriva. Det här är grejen! Att träffa en ny människa, höra denna nya människa berätta om sitt liv under två timmar för att därefter anta utmaningen att försöka skildra detta tvärsnitt av mänsklig erfarenhet på mindre än 4 000 tecken.
     Det är ett uppdrag så gott som något.
     Att man sedan får upptäcka en förbisedd del av staden är ju bara en bonus. En liten vardagsupplevelse att lägga till sina Stockholm moments.
     Jag och intervjuobjektet vänder oss om i snömodden och börjar gå tillbaks mot Mariatorget – eller ”Paris” som han kallar det. Jag undviker att påpeka att Birkastan är Stockholms riktiga Paris.
     Och Mariaberget är väl Notting Hill?

måndag, februari 13, 2006

Sigur Rós letar sig in



Andres Lokko hade kanske rätt i att vi förr eller senare skulle gömma våra OK Computer-plattor på vinden när han skrev den där legendariska ledaren i tidningen Pop som fick halva prenumerantstocken att fly fältet. Jag kommer i alla fall inte ihåg sist jag lyssnade på den, men helt klart är att Radioheads ande vilar över vår Coldplay-marinerade tid.
     Jag hittade några mp3:er på min hårddisk. Vet inte riktigt när eller hur de hamnade där – nuförtiden flyger ju musik omkring i tillvaron likt pollen på en försommaräng, fram och tillbaks mellan våra iPods och bärbara macar. Men plötsligt fanns där hela isländska Sigur Rós backkatalog i min iPod. Minns svagt en koperingssession hemma i Umeå i julas, men är inte säker.
     Slinter med tummen och slår igång deras Takk.
     Och kan inte sluta lyssna.
     Det hugger tag någonstans långt där inne, i ett rum i bröstkorgen där precis denna typ av strömlinjeformat melankoliska stråkorgieindiemangel bodde för tio år sedan.
     Sigur Rós tycks ha tagit denna genre till sin yttersta spets. Skalat bort de direkta popspåren och bestämt sig för att bara behålla de där sista fem minutrarna på valfri Kent-platta. Ni vet, det stora avslutande manglet. Det sista minutrarna när bandet lämnat låtarna bakom sig och bara ligger kvar och trycker på det där bultande hjärtat med hårdbankade trummor, plinkande pianon, slammriga gitarrer och sist men inte minst – stråkmattan ovanpå alltihop.
     Poppojkarna och popflickorna står paralyzerade, tårarna darrar på den kajalprydda ögonfransen.
     Herregud, jag trodde jag hade vuxit ifrån det här. Vuxit ifrån dessa ömkliga gitarrmän med gnällspiksfalsett som inte kan annat än att skapa tjocka kompakta stråkblaffade ljudfiltar att krypa in under när verkligheten blir för jobbig. I flykt från världen, i flykt från tjejen, i behov av värme.
     Men just nu kan jag inte motstå det.
     Jag vill väl egentligen inte veta varför, men ni får ursäkta mig medan jag drar mig undan och försvinner in i mitt tonårshjärta.

söndag, februari 12, 2006

Ett Hollywoodproffs levererar



Det var ett för honom rätt förutsägbart uttalande. I Svt-dokumentären Det stora svenska filmäventyret i fredags började Roy Anderson plötsligt skandera om amerikaniseringen av det filmiska historieberättandet. Han vred sig i en besvärad min och sa: ”Fusk fusk fusk – det är så mycket fusk i filmhantverket!”
     Säga vad man vill om det, men man kan knappast anklaga Steven Spielberg för att fuska med hantverket. I hans nya München – historiedramat om den israeliska lönnmördargrupp som härjade i efterdyningarna av terrordåden under OS 1972 – säkrar han sin position som hollywoods tryggaste regissör.
     Medan Martin Gelin sitter i biofåtöljen och väntar på att ”nu, snart, blir det mästerverket, snart kommer allt bli så jävla bra” så lutar jag mig alltid tillbaks när jag ser en Spielberg-rulle. Det kanske inte är magiskt. Det kanske inte är revolutionerande. Men Spielberg har en så sjukligt hög lägstanivå och hans filmiska handlag är alltid så obevekligt proffsigt att man bara tackar och tar emot varje gång han levererar en ny blockbusterburgare. München är inget undantag.
     Guldstjärna kanten för Eric Banas och Daniel Craigs übercoola solglasögon – Spy Game-klass!

onsdag, februari 08, 2006

Jeans – detta aber!



Det har pågått i veckor nu, nästan dubbla månader, detta jeansletande. Ett ständigt botaniserande, ett par gånger i veckan, på hyllorna i butikerna med expediterna man knappt vågar fråga om råd.
     Jag har stått i provrummen, kollat passformer och tvättar, modeller och märken. Jag har köpt på öppet köp och lämnat tillbaks. Provat nya, köpt och lämnat tillbaks. Om och om igen.
     Utan resultat.
     Att det i detta jeansmarinerade land, detta denimens tidevarv, ska vara så förbannat svårt att hitta ett par som sitter som de ska. Med en tvätt som varken är för slätstruken eller för extrem. Är det bara jag eller har vi så totalt missat skogen för alla träden att vi inte inser att jeans också ska gå att bära!?
     Grejen med jeans är ju att de måste vara hundraprocentiga om vi överhuvudtaget ska ta dem på oss. Vi kan nöja oss med 95 procent, möjligtvis 90. Men går man under det – och det är hemskt lätt att göra när man står i butiken och bara vill ha det där jeansproblemet ur världen – så är det kört.
     Ingen bär ett par jeans som känns 75-procentinga. Ingen bär ett par jeans som bara är ”okej”. Vi bär våra jeans som en del av vår identitet, som en del av oss själva, som ett extra lager hud över låren.
     Jag hade ett par favoriter en gång. Nudie hette de, med suffixet ”Slim Jim”. De var tighta och snygga, satt som en badsmäck över rumpan. Jag bar de där jeansen som den sista droppen vatten. Om så harmageddon skulle komma imorgon ville jag inte synas i något annat än just den perfekta passformen.
     Jag älskade de jeansen till döds.
     Bokstavligen.
     De nöttes sönder, liksom frättes sönder, tyget tunnades ut tråd för tråd tills det bara var blixtlåset kvar. Om någon skulle fråga mig om ett par jeans bara kan försvinna – likt John Spencer frågar Nicolas Cage i slutet av The Rock: ”Can a body vaporize?” – skulle jag kunna svara ett sanningsenligt och rungande: ”Ja!”
     Jeans kan försvinna, och det gör de också. Men det är inte de där billiga skitjeansen från H&M som försvinner. Det är dyrjeansen från Solo-butiken eller Åhléns Citys plan tre. Jag har ägt flera par Nudie Slim Jim genom åren och de har alla gått samma öde till mötes.
     Vaporized!
     Slår vad om att billighetsjeansen från McGordon har tio gånger så lång levnadstid som någonsin de svenskdesignade Nudie-rören.
     Men så är de också de de enda jeans jag burit som varit hundraprocentiga. De enda jeans jag riktigt älskat. Och trots att jag dyrt och heligt lovade mig själv efter förra parets molekylära försvinnande att aldrig röra ett par näckbraller igen så kan jag bara inte stå emot.
     Jag skiter i om det är textreklam.
     Imorgon köper jag dem.

tisdag, februari 07, 2006

Att komma hem ska vara en tidningsredaktion



Jag hamnar mitt i slutlämningsveckan vilket känns ungefär som att kliva in i ett stilla rådande kaos på förmiddagen. Chefredaktören kommer ut från sitt rum med rynkor i pannan och sidplaneringen i händerna och vidhåller att detta är ”the final cut”. AD:n behöver hjälp med bildtexterna så jag sätter mig framför InDesign i en halvtimme innan redaktionschefen rycker undan mig och säger att jag får skriva det där reportaget som ska vara över fyra uppslag i mitten av tidningen.
     Utskrivna layouter hänger över väggarna och mitt bland espressokopparna och alla de samtal jag måste ringa eftersom inget av mina tre intervjuobjekt vill svara idag så infinner sig en slags deja vu-känsla.
     Jag tänker på alla de sena kvällar under gymnasiet då jag och Samuel satt uppe med kallnat te och överpeppad kreativitet och gjorde fanzine på en gammal tungrodd PowerMac. På alla de gånger vi idiotkorrläste texterna minst tre gånger och hade långa diskussioner om radavståndet på brödtexten och hur många bilder som skulle vara på varje uppslag.
     Jag älskade att göra tidning då och jag älskar att göra tidning nu.
     På eftermiddagen lugnar det ner sig något då förmiddagens kaos omvandlas till konkret produktion och alla sitter hukade framför sina skärmar i lugn och skön tidningsro.
     Klockan fem är första dagen på min praktik över. Jag går hemåt med ett löjligt leende över läpparna.
     Behöver jag ens nämna hur skönt det är att sitta inne i stan igen?

måndag, februari 06, 2006

Söderbergs förlorade kärlek



Alla som någon gång burit på den känslan borde kunna identifiera sig. Att se sitt livs stora kärlek gå forlorad, det är vad Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken handlar om.
     Kanske Sveriges bästa roman någonsin.
     Det är således med särskild klump i bröstet jag läser Kurt Mälarstedts porträtt av Maria von Platen i gårdagens DN Söndag (tyvärr ej på nätet). Hon var förebilden till karaktären Lydia Stille i Den allvarsamma leken och den kvinna som Söderberg hade svårast att glömma.

Mälarstedts text, som är ett utdrag ur en kommande bok om om Maria von Platen, är en historia om en feministisk rebell.
     En kvinna som i slutet på artonhundratalet skiljde sig från sin 26 år äldre man för att söka friheten i storstaden. En kvinna som förutom Söderberg även hade relationer med ett flertal författare, både äldre och yngre, i det tidiga 1900-talets Stockholm.
     Så här beskriver hon sig själv i ett brev:
     ”Jag har lefvat ett långt lif, jag har lärt af lifvet och blifvit så ytterligt själfständig. (…) Jag vet inte, men jag kan nog inte tillhöra en man som ett ting, så som jag sett andra kvinnor göra – säkert lyckligt för dem – och jag behöfver både frihet och ensamhet.”

De fragment av brev och dokumentation som Mälarstedt baserar sin text på lägger en kuslig metastämning över Söderbergs roman. Och jag tänker på hur de flesta författare jag fastnat för har ett starkt drag av självbiografi i sitt arbete. Författare som utifrån egna erfarenheter skapat egna världar i sina böcker.
     Verkligheten är svår. Böcker är konkreta.
     Sån är min syn på litteraturen och den bekräftas onekligen av Mälarstedts text. Det är något i skarven mellan fiktion och verklighet som är så trösterik, för att inte säga skvallerkittlande!
     När jag intervjuade musikern Magnus Björklund för mitt fanzine Flare för sex år sedan levererade han följande citat:
     ”Det är väl så med all kreativitet, att man vill att det ska finnas något mer. En mer spännande tillvaro.”
     Söderberg sa det bättre och sannare:
     ”Man vill inte vara den man är. Man vill vara den man inbillar sig att man är.”

* * *

Jag har tidigare skrivit om Hjalmar Söderberg här.

söndag, februari 05, 2006

Den ensamma raden

I min serie navelskådande fetischer har vi idag kommit fram till kapitlet stilistiska verktyg. Jag har en förmåga att vilja överdosera på ”den ensamma raden” när jag skriver. Ni vet den där korta lilla textraden man använder sig av när man verkligen vill förstärka en poäng i sin text.
     Som den här.
     Jag obsessar på den ensamma raden så till den milda grad att ibland när jag skriver ett första utkast av en text så blir det bara en massa ensamma rader staplade på varandra. Som om varje ord, varje liten mening i texten slåss om uppmärksamheten för att få vara den viktigaste och mest betydelsefulla i hela textstycket. Till slut ser allting ut som en inköpslista och man får suckandes kill-your-darling-puzzla ihop eländet tills det liknar något som ser ut som en riktig text.
     Och jag tänker följande:
     Skrivande är lika mycket en formfråga som en innehållsfråga. Och då menar jag inte bara form som i hur man formulerar sitt innehåll, utan hur texten bokstavligen ser ut. Vilken form den har när man tittar på den i sin helhet. Alltså tittar på den, inte läser.
     En utskriven textsida ska ha en väl avvägd disponering för att kunna läsas på bästa sätt. Till exempel ser en sida med många styckeindelningar mer tillgänglig ut än en utan stycken. Men det handlar också om hur de långa styckena lirar mot varandra och var man placerar sina ensamma rader. Textmassans mängd och disposition kan avgöra slutresultatet lika mycket som hur välformulerad man är.
     Det var egentligen allt jag hade att säga.
     Eller föresten:
     Ronnie Sandahl, min nya favoritskribent, är en nutida mästare på att skriva ”ensamma rad”-krönikor.
     Visserligen i Per Bjurmans och Mats Olssons fotspår.
     Men ändå.
     En mästare.
     Nu är jag klar.
     Nej föresten:
     Ensamma radens mest ultimata användningsområde är då man har möjligheten att lägga en kort, slagkraftig ensam rad precis i slutet av sin text. En ensam rad där innebörden gärna får leverera en slutknorr på det resonemang man just fört, eller bara på ett stilfullt sätt återknyta till en historia man berättade i början. Eller till och med passa på att tala emot det resonemang man just fört. En sån sista ensam rad kan avgöra huruvuda en text blir bra eller dålig.
     Men jag skiter i det den här gången.

onsdag, februari 01, 2006

Kritiken sänker upplevelsen


Jag stod med händerna nerkörda i diskhon och telefonen inklämd mot axeln kvällen efter jag skrivit inlägget nedan. Det var J på andra sidan luren, vi snackade oss igenom våra helger, varpå jag drar en lång harang om söndagens biobesök på Astoria Kungsgatan och bröderna Herngrens fantastiskt roliga Stockholmsfilm.
     Fantastiskt roliga...
     Jag kände omedelbart hur illa min spontana muntliga redogörelse rimmade med den finurligt nerskrivna recensionen nedan. Jag har flera gånger tidigare brottats med det dilemmat – att kritikens stora problem, det som ibland skjuter dess existens i sank, är dess självaste innebörd. Kritik som i att hitta fel.
     På medialektionerna får vi veta att konflikter har högt nyhetsvärde och självklart är en text som upprör bättre än den som tas emot med instämmande nickar.
     Men ändå.
     Kanske är det som stör mest att båda uttalandena stämmer – texten nedan och den muntliga redogörelsen vid diskhon. Frågan är bara vilken del av upplevelsen som väger tyngst? Den skrivna, teoretiska, där man skruvar på sig i väntan på att bröderna Herngren ska göra ett mästerverk. Eller den muntliga, där man skrattar sig igenom Stockholmshumorn och som med nöje kan delges till bästa polaren.
     Svårt val va?
     Hur tydlig kan bilden av det anala journalisttyckandet bli?
     Det kanske är onödigt att hålla på att såga på den gren man försöker klättra ut på, men känns som frågor som förtjänar ställas.
     Någon beskaffad journalist/medmänniska som kan hjälpa till att reda i trådarna?