Faces of Umeå

Om ni befinner er i Umeå och vill veta vad den senaste tidens suddiga inlägg om björkarnas stad resulterade i – plocka åt er nya gratistidningen Faces of Umeå. I den finns intervjuer med sju Umeåmusiker som gjorts av undertecknad.
     Från vänster: Sara Almgren från The Vicious, David Sandström, Thomas Hedlund från The Perishers, Daniel Berglund från Isolation Years, Peder Stenberg från Deportees, Jennie Asplund från Sahara Hotnights och Lena Karlsson från Komeda.
     Faces of Umeå ges ut av klädbutiken Flott och produceras av reklambyrån Serif. Den hittas i Up2-gallerian och på lite andra ställen.
     Efter lite rimlig tid tänkte jag även lägga ut texterna här.

En björn som sover

Det är som det är när man är många bröder och halva skaran bor i Kalifornien – man pratar inte så ofta. Det blir mest skvaller via mail och nödvändigt informationsutbyte sker via morsan. Men när jag för ovanlighetens skull fick min äldre på tråden häromdagen öppnade han genast med att fråga:
     – Du är inte rädd att MPAA ska komma och ta dig?
     – Ursäkta?
     Han syftade på mitt indiskreta bloggande om att tanka hem teveserier via BitTorrent.
     – Men det är ju bara teve-serier, försökte jag. Det är väl film och musik som är minerad mark?
     – Så låter det inte här i alla fall.

Men så låter det här, tänkte jag. Jag minns ju ett Kjell Häglund-signerat reportage i Residence för en tid sedan där han konstaterade att det ”finns inga tevebolag eller upphovsrättsorganisationer som bryr sig det minsta om att folk laddar ner teve.”
     Sen insåg jag att det reportaget skrevs för två år sedan. Nu tycks inställningen vara annorlunda. För bara någon vecka sedan påpekade Jan Gradvall i en krönika att tusentals svenskar följer Sopranos ”genom att illegalt ladda ned från nätet”.
     Jag var tvungen att kolla upp om det stämde, det som brorsan påpekade. Finns det verkligen någon som bryr sig om tevenedladdningen?
     Och japp. Mycket riktigt. En snabb googling visade att Motion Picture Association of America, MPAA, skickade ut en pressrelease redan i maj förra året där de klargjorde att även fildelare som sprider teveserier är måltavlor för deras rigorösa lobbyarbete.

“Every television series depends on other markets-syndication, international sales – to earn back the enormous investment required to produce the comedies and dramas we all enjoy and those markets are substantially hurt when that content is stolen. (...) Protecting the television industry is essential.” – via Slyck.

Men i Sverige tycks inte debatten om upphovsrätt vad gäller teveprogram ha nått särskilt långt. Den svenska lobbyorganisationen Antipiratbyrån talar nästan uteslutande om film och datorspel på sin hemsida. Endast långt ner på FAQ-sidan hittar man en rad om teveprogram:

“Får jag ladda ner tv-program som en privatperson lagt ut på Internet om de redan visats på tv? Nej, om de nedladdade tv-programmen lagts ut på Internet utan tillstånd från rättighetshavarna så är det olagligt att kopiera.”

Detta beror såklart på att nedladdningen av svenska teve-serier tycks vara marginell, allt att döma av tillgången på befintliga Torrent-siter.
     Och däri ligger ju också det stora problem som nedladdningen innebär för tevebranschen. Att ladda hem teve-serier handlar inte i första hand (tror jag) om att undslippa kostnader för dyrbara dvd-boxar – det handlar om behovet att se amerikanska teveserier när de verkligen kommer. Istället för att vänta på att de ska sändas månader eller år försenade i svensk teve. Detta är den nöt som tevevärlden måste lösa internationellt innan en vettig legal lösning för tevetittande kan ersätta BitTorrent.
     Den svenska teve-torrent-debatten är uppenbarligen en björn som sover. Själv har jag inget behov av att väcka den – i skrivande stund står två avsnitt av Big Love på nedladdning bakom word-fönstret – men jag kommer följa utvecklingen med intresse.
     Och det här inlägget, som blev sjukt mycket längre än det var tänkt, kom sig mest för att stilla min egen nyfikenhet.
     Tjena brorsan! Vi hörs snart!

Allt genast!

Den senaste veckans dagar i centrifugen har påmint mig om tiden då man jobbade på riktigt. När man drev byrå och fakturerade och ledde måndagsmöten och hade ångest inför budgeten och nästa månads löneutbetalning.
     Jag minns att man då och då, mitt i all den jobbhysterin, brukade unna sig lite onödig shopping på lunchrasten. Med huvudet kokande av projektdeadlines slank man in på någon klädbutik eller bokaffär och shoppade loss i femton minuters välförtjänt verklighetsflykt.
     I veckan gjorde jag det igen. Och glömde bort det.
     Det var inte förän jag hade levererat sista texten i söndags och tagit tunnelbanan in till Medborgarplatsen och sett Matchpoint på Biopalatset som jag kom ihåg det. Jag hade ju köpt Closer på dvd mitt emellan två av intervjuerna uppe i Umeå.
     Ett väldigt lyckat sammanträffande. Jag såg genast framför mig hur Matchpoint och Closer kommer bli en skön double-feature framöver. Två filmer med känslomässigt störda rikingar och konstnärswannabes som svassar omkring i Londons vackra teater- och konstgallerimiljöer. Sex och svek och sagornas två vackra änglar i händelsernas mitt. Natalie Portman i den ena. Scarlett Johansson i den andra. Den förstnämda vann. Den sistnämnda förlorade.
     Det här var första gången jag över huvud taget fattat en Woody Allen-film. Och jag ryser fortfarande när tänker på Scarlett Johanssons alkosuddiga skådespeleri i filmens inledande flirtscener.
     Hur är det nu man säger... jo, mästerligt!

Något helt annat: för att väga upp mina tidigare sågningar av en viss chefredaktör ber jag er klicka här och se Viggo Cavling förklara för JMK:s elever att deras skola borde läggas ner.
     Jag tyckte det var fruktansvärt roligt. Och bra. Märk särskilt tjejen i början som stolt förklarar hur många år hon ägnar åt studierna för att sedan konstatera:
     – Sen blir jag en helt färdig journalist!
     Häpp! Kan man bli en ”helt färdig journalist”? Vad gör man när man är ”helt färdig”? Låter som något man vill vara på sin dödsbädd. Och dessutom: jag hade ingen aning om att det fanns en särskilt ”praktisk” journalistkurs på JMK. Som dessutom är något slags tillval! När är journalistik inte praktisk? Och vad gör man de första två åren?
     Akademiker är ett släkte jag sent kommer förstå mig på. Kanske för att jag aldrig kunnat acceptera tanken på att det måste vara en transportsträcka innan man får göra grejen.
     Jag vill göra grejen här och nu. Genast!
     Har jag sagt att jag hatar att stå i kö också?

Må alla problem vara små

Är fortfarande uppe i en rusartad skrivarorgie. Lyckades skjuta på fredagmorgonens deadline. Vi skickar till tryck på söndag eftermiddag. Tre av sju porträtt är skrivna.
     Att skriva 35 000 tecken Umeåmusikertexter på under en vecka känns ungefär som en uppspeedad fanzine-process. Ett journalistiskt Jack Bauer-uppdrag. Och ett smakprov på en kommande frilanstillvaro kanske. Att först kasta sig på flygplan och hetsgöra intervjuer för att sedan lufsa omkring hemma i lägenheten mellan lunchlådor i köket och powerbooken på högvarv.
     Äsch, jag romantiserar igen. Sitter uppe och nattbloggar för att hitta ljus i jobbmörkret.

Som tur är räddar den gode Torrent i nöden. Att kolla ikapp säsong 5 av 24 är bra avkoppling mellan skrivvarven. Och när nya avsnitt står på nedladdning kan man passa på att klämma premiäravsnittet av The Unit man nyfiket tankade hem efter att ha läst den här och den här texten.
     Åhh, inledningen var fantastisk. Dennis Haysbert i turban och gråsprängt skägg i något exotiskt terroristland. I min sönderjobbade trötthet hängde jag knappt med i hälften av storyn men njöt ändå av mametska replikskiften och en bra skådisuppställning. Min initiala reaktion (eller kanske förhoppning) är att The Unit är den perfekta länken mellan Vita Huset och 24. Ett rappt dialogtempo, sköna manliga nickar och de där larger-than-life-uppdragen huvudpersonerna tycks uträtta.
     Egentligen skriver jag nog detta mest för att få droppa den sköna repliken som kom någonstans i början av avsnittet:
     ”May all your troubles be small ones, son.”
     Känns som något man vill ens far ska säga när man flyttar hemifrån.
     Jag har svårt att bedöma hur skadad jag är som säger så.

Umeå in my head

Jag har hela Umeå i mitt huvud. Det känns nästan så. Under de tre senaste dagarna jag har gjort sju intervjuer som alla orerats ner i min iPod-mikrofon och ligger och bränner på hårddisken. Osorterade. Obearbetade. Oskrivna.
     Det kanske var lite naivt att tro att detta skulle göras i en handvänding. Samuel ringde i torsdags, jag hoppade på planet i fredags och… here I am! Med huvudet fullt av Umeå och tiden som min fiende.
     På torsdag ska det vara klart. Denna gratistidning finansierad av klädbutiken.
     Men ändå.
     Umeå är vackert när det våras. Hon välkomnade mig med värmen i fredagskväll. Fyra plus i mörkret, tö och vattenspeglade gatljus. Jag och Samuel, åter i gemensam kreativitet. Efter sex år.
     Och sen alla intervjupersoner. Denna grädda av norrländska musiker. Vissa vänner, vissa bekanta, vissa inte. Som alla sa intressanta saker. Om att bo i Umeå. Om tillvaron som musiker. Om sig själva. Men det ligger osorterat och oskrivet och bränner på hårdisken.
     Man bangar ju inte på en utmaning,
     Men detta inlägg är slöseri med bokstäver.
     Nu måste jag skriva.

(Bild från i somras.)

Jag minns punkspelningarna

Jag minns punkspelningarna hemma i Umeå. Jag minns kretsen som flockades kring hardcorescenens självutnämnda centralpersoner. Jag minns hur man ville in.
     Och jag minns modet: ett par rejält nedslitna jeans, vildvuxet skägg, skitiga jackor och upprivna Converse All Star.
     Svunna tider!
     Eller vänta nu. Backa bandet. Pausa bilden. Zooma in. Studera noga. Har det verkligen hänt så mycket?
     En onsdagkväll på Riche i all enkelhet med lillbrorsan ekar déjà vu-likt. Stockholms största jeanskonnässör glider förbi i exakt den slitna converseuniformen. Ett gäng musiker från stadens rockband med det Las Vegas-klingande namnet flockas i baren. Folk minglar runt omkring.
     De vill in.
     Och man tror man färdas långt. Man tror man utvecklas, flyttar bort, tar sig framåt, avancerar, nya revir, hittar bästa baren, hänger runt de coolare människorna. Man tror och tror.
     Istället är det samma mode, samma miljöer och samma slags människor. Bara lite andra omständigheter.
     Det är både lite pinsamt och lite trösterikt på samma gång.

Och med den övergången illustrerar jag det faktum att jag åker till Umeå ikväll. Jag ska intervjua sju lokala musikprofiler och återförenas i ett tidningsprojekt med min gamle kompanjon tillika fanzinemakare Samuel.
     Déjà vu var namnet.

Barhäng är det nya gala

Viggo Viggo Viggo…
     (Upprepade huvudskak.)
     Det är visserligen behjärtansvärt att Resumé bestämt sig för att hajpa tidskriftsbranschen genom att dela ut pris till bästa tidningar och förlag. Jag gillar tidskrifter, det är bra att de uppmärksammas. Men att kalla gårdagkvällens utdelning på Berns för ”gala” måste vara årets overstatement.
     Jag menar jisses!
     Att ta 250 spänn i inträde för ett glas vin, några snittar och en halvtimmes kaos till prisutdelning måste vara något slags skämt.
     Det hela gick fel från start. Viggo avslöjade första vinnaren i förtid, utan att kalla upp den tänkta prisutdelaren, innan motiveringen lästs upp och med en ömsom skruvande på sig och ömsom skrattande publik som resultat. Att han sedan tappade talförmågan totalt och tafatt räckte över micken till Martin Jönsson (som visserligen räddade situationen bra) var ingen lysande uppvisning i moderatorproffessionalism. Resterande utdelning fortsatte i samma tramsbabbelanda och med samma trigger happy-nivå på powerpointpresenterandet.
     Kom igen nu! Lite förberedelser kan man väl begära? Lite finess på saker och ting?
     Att Viggo i sin dagbok kallar eländet för ”det bästa arrangemanget vi har gjort hittills” säger något om hur djup medieflockens interna damm kan vara ibland.
     Fast å andra sidan. Det kanske inte var kvällen i sig det var fel på. Det var nog bara inbjudningskortet som borde korrats om till följande programförklaring:
     Årets gala: ett helt vanligt barhäng!

Meningen med film

Från en avi-fil som var rippad från en dvd som av allt att döma varit en kopia ämnad för Oscarsjuryn såg jag alltså Syriana i helgen. Och det bästa omdömet kom direkt efteråt.
     Jag ville genast se om den.
     Det var nog det hårt packade manuset som gjorde det. Syrianas story är liksom större än sitt egen manus. Fem-sex parallellberättelser där ingen egentligen får det huvudsakliga utrymmet. Och i likhet med till exempel Batman Begins har Syriana det lyxiga plusset i kanten att den är överpepprad med bra skådisar. Vi snackar birollsproffsen Christopher Plummer, Tim Blake Nelson och framför allt mästerliga Jeffrey Wright.
     Jeez, jag vill se den igen bara av att skriva detta!
     Sen det här med politiska thrillers, som ju är grejen just nu i och med det här dotcom-miljonär goes världssamvete-fenomenet. För mig är Syriana mer en dramatisk triumf än en ideologisk.
     Det som gjorde att jag såg fram emot den så mycket var dess uppenbara likheter med min favoritcoolaste film Spy Game. Skakiga bilder från Beirut, världspolitik som står på spel och CIA-agenter som blir utsålda av sina chefer i de kyliga högkvartersmiljöerna i Langley.
     Det är svårt att hitta bättre ingredienser för dramatik.
     Även Pacino-favoriten Insider hade en inledning från något arabiskt land som ekar i skallen när jag ser Syriana.
     Egentigen känns det lite perverst att man peppar så mycket på dessa konfliktdrabbade miljöer man uppenbart inte skulle vilja sätta sin fot i själv. Men jag tror det har att göra med spionens lika delar världstillvända som vardagsfrånvända tillvaro. Det finns två saker som lockar: det otvivelaktiga spänningsmomentet och känslan av att göra något viktigt.
     I två timmar kan man få drömma sig bort och önska sig en liknande tillvaro till sig själv.
     För mig är det självaste meningen med film.
     Och angående den illegala nedladdningen: jag såg faktiskt den lysande Capote på Grands matinéförställning i lördags.
     Så jag är inte helt high chaparall. Ännu.

Globalisering, någon?

Ni vet hur det är. Man har sett fram emot den där filmen så sjukt mycket. Ända sen man såg första trailern första gången på Apples hemsida. Man följer suddiga rykten på spekulativa bloggar, synar noggrant bilderna på Premieres preview-sidor och tittar på trailern igen. Och igen. Och igen.
     Man kan bara inte vänta!
     Man bröstar upp förväntningarna, föreställer sig filmens vidunderlighet, hur den kommer blåsa sönder en totalt. Man undviker recensionerna, vill ha en upplevelse ostörd av svenska kritiker. Man vill avnjuta den uppmärksamt och koncentrerat. Som den första kyssen på den pirriga dejten.
     Så premiären närmar sig – den svenska alltså – och man börjar ställa in munnen på måltiden. Synka kalendern med bioprogrammet. Och kanske, som häromsistens, frågar man polaren om han ska haka på. Vill han följa med på denna efterlängtade biosmäll?
     – Nej, jag har redan laddat hem den.
     – Ursäkta?
     – Ja, jag har den på hårddisken, vill du ha den? Den var rätt så…
     – Men SLUTA DÅ!

Klipp till soffan. Tre dagar senare. Med bioprogrammet i ena näven och datormusen i den andra kommer kvalet. Ut i kylan, in till stan, in i biografen?
     Eller samma film, ett klick bort?

Det finns givetvis en diskussion om upphovsrätt här någonstans, men jag lämnar den därhän. Det är mycket mer intressant att prata om vad som händer med sättet vi konsumerar vår populärkultur på. Själv fortsätter jag att förbluffas och förvirras av den nya teknik som gett upphov till de här och här nya situationerna.
     Det som igår ansågs vara turordningens exklusivitet – att se en biofilm innan den kommer på dvd – är idag bara något en hel generation nedladdare rycker på axlarna åt. Vem sörjer över Röda Kvarn, liksom?
     För trots alla nya möjligheter som nedladdningen ger oss – i helgen såg jag till exempel Oscarsgalan på avi-fil eftersom andrahandslägenheten jag bor i inte erbjuder Kanal 5 – så återkommer jag ständigt till den skavande känslan av att det inte har satt sig ännu.
     Att det bara är början.
     Att vi ännu inte fått de nya strukturer av den nya tekniken som vi, möjligtvis, behöver för att kunna förhålla oss till konsumerandet. Alltså en ny struktur som ersätter den gamla. Kanske fiskar jag efter något som inte kommer hända. Kanske kommer den aldrig att sätta sig, denna… vad ska vi kalla det… populärkulturens globalisering?
     Helt klart är att jag kände mig lite smutsig när jag till slut såg den där efterlängtade filmen, långt ifrån biomörkrets avskärmade solitud, hemma i tevesoffan, ensam med en powerbook på magen.
     Men den var bra i alla fall.
     Tänkte snacka mer om den imorgon.

“Otur är förlorarens ursäkt”

Istället för min hafstext om Jonas Åkerlund och romantiserade Stockholmsmiljöer, läs den här hjärtskärande historien.

“Jag avskyr min situation och har gjort det i flera år. Jag jobbar med saker jag aldrig har velat och inte nu vill jobba med. (…) Jag vill verkligen ha ett annat liv och jag har jobbat hårt för att kunna få det men lyckades aldrig att nå fram. (…) Var det otur att det inte gick att ta längre? Inte ett dugg. Otur är den sämsta ursäkten man kan ha för att inte ha lyckats åstadkomma det man ville. Otur är förlorarens ursäkt.”

Billy Rimgard är en av våra mest flitiga musikskribenter och kulturarbetare. Han har startat tidningar, varit en enormt produktiv recensent och, vad jag förstått, skrivit både musik och romanutkast. Men aldrig lyckats nå ända fram.
     Är han bitter? Nej.
     Är han klarsynt? Ja.
     För en som just påbörjat sin skribentkarriär är detta svidande läsning och en påminnelse om att de ledord jag så ofta återkommer till kanske inte är hela sanningen: Att kontinuitet är nyckeln till framgång. Att arbete är nyckeln till framgång.
     Man måste helt enkelt vara bra också.
     Både på att arbeta och att sätta sitt arbete i rätt sammanhang.

Upplevelsen och upptäckten

Det var med en viss inre motvilja jag gick med på att besöka A Jonas Åkerlund Experience på Dansmuseet igår kväll. Jag fick höra att det krävdes tre timmar av ens dyrbara onsdagkväll för att utställningen skulle komma till sin rätt. Och bara tanken på att utsätta sig för Åkerlunds epilepsiframkallande bilder i mer än en musikvideos medellängd kändes utmattande.
     Men jag gick ändå.
     Vilket såklart berodde mer på att kvällen var ett kärt återseende med en kultiverad väninna än något annat. Ett sånt där vad har du haft för dig de senaste fyra månaderna-häng. Smicker och skryt. Skratt och skvaller. Passande när man försöker lida sig igenom vinterns slutspurt, då man anar ljuset om morgnarna men kylan fortfarande biter hårt när man traskar genom stockholmsgatornas snögyttja.
     Utställningen var såklart galet hysterisk. Sex scenograferade rum månglade ut en orgie av intryck från Åkerlunds 20-åriga karriär. Vi snackar tjugofyra bilder i sekunden, där alla bilder olika. Flimmrande storstäder, kolalinor som snörvlas upp, strippor och dekadens. Samma estetik oavsett reklamfilm, musikvideo eller konstnärligt dokumentärt.
     Madonnas Ray of light-video upphöjd i… tja, 20 år.
     Men någonstans under de två timmar som omärkbart passerade nere i Dansmuseets mörka källare så försvann också min initiala skepsism. Och ersattes av en krypande känsla av att Åkerlund faktiskt är en av våra största bildkonstnärer.
     Det är förstås knepigt när själva uttrycket är en del av det problem det försöker skildra. Åkerlunds bilder är lika kritiska till ett droginfekterat, utseendefixerat och budskapspepprat samhälle som de är en bidragande orsak till det. Om detta kan man diskutera. Men hans berättande är så konsekvent genomfört att det är omöjligt att avfärda.
     Han säger något. Även om det är svårt att urskilja med tjugofyra bilder i sekunden, alla hysteriska, alla flimmrande, alla olika.

Återseendet fortsatte på Il Tempo på Högbergsgatan, en restaurang jag ofattbart nog aldrig besökt tidigare. Ett kvarter in från Götgatspuckeln är det en av Stockholms mest klassiska huvudstadsmiljöer.
     Ända sedan mina föräldrar gav mig en Il Tempo-tändsticksask för tio år sedan (jag har en rätt omfattande asksamling vid det här laget) har stället varit smått mytiskt. Och när jag såg krogen figurera i en av inledningsscenerna till Varannan vecka för någon månad sedan påmindes jag om hur pinsamt förbiseende jag varit. När den stockholmska restaurangvärlden dokumenteras i nutida feelgoodfilm och jag inte besökt en av krogarna är det dags att ta tag i saken.
     Och vilken miljö sen!
     En mörk italienare med en rejäl bardisk och ett hav av middagsbord med tända ljus och vita dukar. Glashyllorna fulla av grappa. Skarsgård den äldre i baren. Man kände direkt att det var ett ställe som kommer sittas in på mången vin- och prathäng i framtiden.
     Den snygga tapeten är enligt utsago en replika av väggen i det som var Frank Sinatras favorithak i New York. Och bara den detaljen hade gjort min kväll.
     Men den klår inte smicker och skryt och ett kärt återseende.

En magasinnörds bekännelser

På en stark andraplats i Stockholms begagnade tidningsvärld kommer Seriegrossisten på Upplandsgatan.
     Här trängs snoriga kids i jakt på senaste samlarkorten, seriekonnossörer med vintageutgåvor av American Splendor under armen och så jag, bläddrandes i magasinbackarna under pocketväggen.
     Butiken är långt ifrån lika välsorterad som Serieslussen på St Paulsgatan (som jag skrev om här), men det går alltid att hitta senaste numret av Café för halva priset och spridda skurar av svenska, engelska och amerikanska magasin.
     Decembernumret av GQ för en tjuga, Les Enfants Terribles New York-nummer för femton spänn och så bästa fyndet – som fick Stockholmsromantikern i mig att tugga fradga av upphetsning – den vältypograferade Blick, som ges ut av Stockholm Stadsmuseum.
     Visserligen plågsamt torrt akademikerspråk, men jag kan bara inte värja mig från rubriker som Det var vid Slussen jag började fotografera, följt av en svartvit serie Slussenbilder av Gunnar Smoliansky från 1952.
     Jag menar, jeez, fotografiet i inlägget här nedan är taget vid Slussen.
     Det handlar om tillhörighet, antar jag. Jag tar varje chans att lära mig mer om staden. Av samma anledning som fick mig att maniskt memorera innerstans alla gatunamn när jag just flyttat hit.
     Hej, här är jag, en nästan riktig Stockholmare!
     I Blick kryddas textreklamen för muséets forskarsal av en intervju med Martin ”Stockholmsmaestro” Stugart och ett tiotal sidor redogör för Per Anders Fogelströms donerade samling av Stockholmania.
     Jag slutade hamstra vinylskivor när jag var fjorton, CD-skivan övergav jag med iPoden och sedan dess har jag trott mig stå över hela samlarkulturen. Men icke! Begagnade magasin och Stockholmskuriosa fyller nördkvoten med råge.

Lördagens magasinvandring fortsatte till Södermalm, men Serieslussen på St Paulsgatan hade hunnit stänga när jag kom förbi strax efter klockan fyra. Vanligtvis brukar de hålla öppet betydligt längre om helgerna. Kanske förklaras de lyckta dörrarna av den bittra lapp som hängde i entréfönstret:
     ”Inga inköp – tack biltullar!”

Eldprovet

Jo, praktiken förlöpte såklart snabbare än någon hinner säga ”polskt tryckeri”. Och med tanke på att A kom som ett yrväder och försvann som en avlöning innan vi ens kom i stämning för att skandera ”vi står inför något stort” så har den senaste veckan varit minst sagt omtumlande.
     Så man spottas ut i fredagskvällens vad ska jag göra nu med samma utarbetade känsla i kroppen, samma hårda ringar under ögonen, som under tiden på webbyrån. Men nu, för första gången på mycket länge, med den där ljuvligt nöjda känslan i kroppen.
     Utarbetad, visst. Men lycklig över att ha åstadkommit något. Att ha levererat. Att för första gången ha fått visa vad mitt skrivande går för i en professionell miljö.
     Och det går. Rätt bra om jag får säga det själv.

Det finns självklart tusen andra detaljer som snurrar i huvudet. Allehanda redaktionsporr. Slutlämningseufori. Att känna fingrarna rassla över tangentbordet. Se layoutskisserna ta form. Känna sig delaktig.
     Och jag försöker komma på några sköna iaktagelser, något hett insiderstoff att droppa från magasinvärlden. Men jag kommer inte på något mer spännande än att magasinredaktörer gillar att prata nostalgiskt om sin tid på lokalblaskans sportredaktion. Och om ”tandy” – något slags urmoderlig version av faxen, om jag förstod saken rätt.
     Dessutom är det rätt folktomt på tidningsförlag under sportlovsveckan.
     Den mest givade upptäckten är dock att magasinet sätter storyn framför allt.
     Det gillar jag.
     Jag vill berätta historier. Inte så mycket mer.

Tankar om en framtida frilanstillvaro bränner genom skallen och hela tiden detta ifrågasättande av vad jag egentligen vill göra. Den ständiga utgångspunkten blir också min slutsats:
     Jag vill skriva.
     Kan det få vara så enkelt?
     Så länge jag har mitt namn under texten och inte någon blöjlogotyp är jag hyfsat nöjd.

Bloggens syfte står också under ständig granskning. Vad ska jag ha den till? Inget bra svar där heller. Så jag tänkte pröva något nytt. Något mer spontant, mer skissartat, mer… bloggartat?
     Som det här.
     Vi får se vart det leder.

Praktiken är över. Eldprovet avklarat. Nästa måndag är jag tillbaks på redaktionen som löntagande inhoppad resurs. Ja, det tar sig. Sannerligen.
     Mars har det hunnit bli också. Om en månad kommer våren.
     Då är Stockholm vackert!