fredag, april 28, 2006

Premiär för Citatbloggen!



Inspirerad av Olle Lidboms illegala bildblogg och Johan Miderbergs Saker som inspirerar har jag startat Citatbloggen. Lösryckta fragment, insiktsfulla, roliga och inspirerande saker. Min scrapbook.
     Till Citatbloggen.
     Citatet ovan är från Christer Strömholm, via Miderberg.

torsdag, april 27, 2006

Långfingret åt konventionerna



Okej, så jag tog ett beslut om förändring. En strid ström av frilansuppdrag och en allt mer sviktande motivation gör att jag hoppar av min utbildning en månad i förtid. Och det känns underbart befriande. Men också – med bakrund av min närmast sjukliga vilja att avsluta saker jag påbörjat – som ett nederlag.
     Jag är en drop-out!
     Men på en av mina sista bussresor ut till folkhögskolan kom jag att tänka på något en intervjuperson sa härom veckan. Jag hade ringt upp den legendariska glasformgivaren Ingegerd Råman för en liten grej i Residence. Hon berättade om sin tid på Johansfors Glasbruk i början av sjuttiotalet. Hennes hyperenkla grundformer och glas-genom-glas-produkter passade inte tidens krav på ”färg och jippon”.
     Så hon sa upp sig.
     – Har man tagit ett sånt steg kan man göra det flera gånger i livet, sa hon. Man lär känna sin egen gräns. Jag blev otroligt stark.
     Utan att jämföra mig själv med Råman – eller mitt högst marginella beslut med hennes integritetsdanande uppbrott – så kände jag igen mig i det hon sa.
     För det var ändå förvånansvärt lätt att ta mitt beslut. Och det kändes lika skönt efteråt som när jag förra året sa upp mig från det tämligen välbetalda chefsjobb jag hade på webbyrån jag jobbade på.
     Har man tagit ett sånt steg kan man göra det flera gånger.
     Så sant.
     Men – likt Robert DeNiro säger till Al Pacino i den där klassiska kaffe-scenen i Heat – there is a flipside to that coin.
     För när man väl lärt sig att höja långfingret åt omvärldens konventioner inser man att det finns en kick i det också. En förändringens natural high. Och jag tänker med viss skräck att det säkerligen finns en psykoanalytisk kategorisering av människor som ständigt bryter upp, ständigt väljer nya vägar så fort de gamla inte funkar som man hoppats.
     Detta är inte menat som självkritik. Mer som en sansad reflektion i en stund då jag helst vill skutta iväg med det där långfingret uppsträckt i vårluften och ett ”fuck you, jag går min egen väg”-smile över läpparna.
     Nu kan jag satsa helhjärtat på de frilansjobb som trillat in på sistone. Nu kan jag jobba full-speed på den nya frilanstillvaron jag tjatat om så mycket den senaste tiden.
     Vi tar det igen: ”Genom hela mitt liv har jag rent instinktivt övergett allt som inte legat för mig.”
     Så levde Graham Greene, säkerligen på gott och ont.
     Mest på gott tror jag.

onsdag, april 26, 2006

Vackert och nyttigt

Veckans citat – Anna Hellsten om sin tid som musikskribent:
     ”Det handlade nog – för min del åtminstone – i hög grad om musikens oerhörda förmåga att trösta och stärka och hjälpa en klara av en natt till, och jag vet att både det och det som kommer efter nästa kommatecken låter som just de värsta jävla sortens soulklyschor man till varje pris bör undvika, men alla de där skivorna och rösterna och texterna, (å gud alla dessa texter!), var under en period nästan det viktigaste jag hade, näst efter cigaretterna (jag har slutat med dom också) och telefonen.”
     Anna flyttade nyss till ny blogg och verkar fått en nytändning. Hon är en av mina absoluta favoritskribenter, med en fenomenal förmåga att vara stiligt självdistanserad utan att tumma på det stora allvaret.
     Fabulous!

Mer länkning: The notorious Redaktörn har på sistone – bland annat apropå min text här – skrivit intressant och tankeväckande om journalistikens villkor som marknadsföringsverktyg. Läs här och följ sedan tråden genom hela bloggen.
     ”När det gäller kundtidningar funkar det inte att hålla på och smyga in ‘dolda reklambudskap’ i texterna. Det blir helt enkelt dåliga tidningar som ingen vill läsa och därmed dålig marknadsföring för uppdragsgivarna. I en bra kundtidning är avsändaren ingen hemlighet, läsaren vet vad avsändaren vill och det blir en slags överenskommelse om hur relationen avsändare-läsare ser ut. Den relationen kan vara betydligt luddigare i vanlig press.”

Till sist: egentligen är det konstigt att man är så bloggproduktiv när vädret är så insmickrade som nu. Men så har det alltid varit. Kreativiteten kommer med ljuset. När man med solen i ögonen upplevt årets första pappmuggskaffe på Dramaten-trappan vill man inget annat än sätta fingrarna i tangentbordet.
     Imorgon blir det uppbrott och nya tider på bloggen!

tisdag, april 25, 2006

Welcome to Viceroy



När jag var i Los Angeles senast drack vi välkomstdrinken här. När mina föräldrar var över härom månaden tog mina bröder hit morsan på samkväm på bakgårdens patio. Och när Christopher Moltisanti och Little Carmine åker till Los Angeles för att övertyga Ben Kingsley om att spela huvudrollen i deras galna filmprojekt – ”The Ring meets The Godfather" – i senaste avsnittet av Sopranos, var checkar de in?
     Jo, på Viceroy såklart.
     Detta Santa Monica-belägna hotell med den hollywoodska baren som är så populär om helgerna att bara hotellgästerna och gästlistemänniskorna kommer in.
     Jeez vad man längtar till sommaren! Då ska jag och J sitta här och sörpla drinkar med mina två bröder och höra dem berätta om vilka nya storstudio-kunder de landat i sin blomstrande movie poster- verksamhet.
     Life will be sweet.

/Skrytbloggen

måndag, april 24, 2006

Stark comeback för Rob Lowe



Jag har haft fingret på bloggtangenten fler än en gång medan jag följt Vita Husets säsong 7. De senaste avsnitten – de sista i hela serien – har levererats med mästerlig glans och vi har fått den ena publikfriande godisbiten efter den andra.
     Så nu kan jag inte hålla mig längre.
     Och det är här du ska sluta läsa om du inte vill veta vad som hänt i säsong 7.

Jag jublade inombords när Josh och Donna äntligen gav efter för långvarig och undertryckt kärlek och skänkte serien ett suddigt happily ever after-skimmer.
     Jag rös av spänning under dubbelavsnitten som skildade valdagen då Jimmy Smits presidentkanditat Matt Santos vann över Alan Aldas dito Arnold Vinick.
     Jag grät andäktigt när Leo McGarry dog i en lika meningslös hjärtattack som verklighetens John Spencer drabbades av i julas. Jag grät, som skådespelarna grät, inte bara för karaktären vi lärt känna under sju år, utan för den riktiga tragedin.
     Och i avsnitt 18 – som skildrade begravningen av Leo McGarry – fick vi i inzoomningarna på kyrkbänkarna se hela seriens karaktärer återförenas. Alla var där. Sällan sedda regulars som Charlie Young, Will Bailey och Toby Ziegler. Gamla trotjänare som Amy Gardner, Joey Lucas och Ainsley Hayes. Vicepresidenterna Bob Russell och John Hoynes. Hela syskonskaran Bartlet. Och så Danny Concannon, som givetvis och äntligen fått inleda en relation med CJ Cregg.

Men det största återseendet kom i dagens avsnitt (måndagar är ju den officiella Vita Huset-dagen för oss som tankar hem de USA-sända avsnitten).
     I de inledande scenerna ser vi hur Josh färdas i en taxi någonstans i Kalifornien, utbränd efter den avslutade valkampanjen. Han letar sig upp på ett flådigt advokatkontor, stormar in i ett pågående möte och stirrar på killen som sitter med ryggen mot kameran.
     Det är Sam Seaborn!
     – I thought you’d never call, säger Sam till Josh som om ingenting har hänt.
     Märk min rodnad när jag erkänner det – jag skrek högt för mig själv hemma teve-soffan.
     Det har tisslats om Rob Lowes återtåg länge och när han väl kliver in är det som om serien vill ge oss tittare en guldklocka för lång och trogen tjänst. Det är en tröst för alla oss som tyckte favoritkaraktären Toby Ziegler skrevs ur serien på en skandalöst och skamfullt sätt.
     Sam kliver in i seriens fyra sista avsnitt för att axla rollen som den blivande presidentens deputy chief of staff och jag älskar hur serien oförtrutet driver handlingen vidare, trots att den snart ska lägga ner. De lägger upp dramat i en hög volly för att kunna smasha ut den i det kommande presidentskapet – den delen av historien vi aldrig kommer få se.
     Om tre veckor går ett av de största – om inte det allra största – teve-dramerna någonsin i graven.
     Det kommer bli en vacker avslutning, var så säkra.

söndag, april 23, 2006

En ladies man talar ut



Det var en riktig high school-rökare som introducerade oss för Leonard Cohen.
     Christian Slaters outsiderkaraktär i Pump up the Volume hanterar ensamheten och besvikelsen på vuxenvärlden genom att sända piratradio från sin källare. Under pseudonymen Happy Harry Hardon onanerar han ut i etern, skänker hopp åt den desillusionerade ungdomen och börjar varje program med att spela introt till Leonard Cohens Everybody Knows.
     En mer fördjupad Cohen-fascination följde. Det var på den tiden jag och A skrev Kerouac-inspirerade brev till varandra, läste Herman Hesse och målade upp scenarior för en post-gymnasial framtid. Cohen förkroppsligade både drömmen om dekadent storstadsliv och insiktsfull kontemplation. Här var killen som sjungit rakt ut ur sjuttiotalets New York med textrader som ”I remember you well in the Chelsea Hotel / giving me head on the unmade bed”. Men det var också killen som under nittiotalet lämnade alltihop, sa upp sina ägodelar och levde som zen-munk i fem år.
     Han hade genomskådat skiten.
     Men så kom han tillbaks. Och jag glömmer aldrig Anne Liebowitz-fotografiet i Vanity Fairs musiknummer 2001. Där sitter Cohen djupt nedsjunken i en pösig fåtölj med ögonlocken stängda, cigaretten mellan fingrarna och några oupphängda tavlor på golvet bakom honom. Det var som om han just flyttat hem igen och inte riktigt packat upp ännu, inte riktigt släppt tankarna från klostret.
     – I found that things became a lot easier when I no longer expected to win. You abandon your master piece and you sink in to the real master piece.
     Så kommenterar han tiden som munk i trailern till den nya dokumentären I’m Your Man. Efter Martin Scorseses Dylan-dokumentär No Direction Home och Jonathan Demmes Neil Young-film Heart of Gold har det nu blivit dags att föreviga Leonard Cohens bråddjupa stämma på vita duken.
     I trailern kallar han även sitt omsusade rykte som kvinnokarl för ett skämt:
     – It caused me to laugh bitterly through the ten thousand nights I spent alone, säger han med den åldrande ensamvargens tunga patos.
     Man blir inte lite peppad.

torsdag, april 20, 2006

Det som ligger för mig



Det satt en man på en pub i London en gång och skanderade utan att skämmas:
     – Embrace the clichés!
     Det var A som hörde det sägas. Jag tänker på det ibland när man nått en ny insikt om sina egna tillkortakommanden. När man hämmad av sina begränsningar inte kommer så långt som man velat. När man – just det – känner sig som en kliché, som en parodi på sig själv. Det är bara att stanna upp, se till det som är ens eget och fortsätta i upptrampade spår.
     Embrace the clichés!
     Det kan handla om något så enkelt som ens musiksmak. Herregud, den utvecklas ju inte! Och? Fortsätt istället. Gräv djupare där du står. Lyssna mer på gubbrock och gnällig singer/songwriter.
     Låt Damien Rice gå på repeat hela dagarna! (Det har han gjort.)
     Läste ett citat nyss:
     ”Genom hela mitt liv har jag rent instinktivt övergett allt som inte legat för mig”
     Det var Graham Greene som sa det. Funderar på att ta ett halvdrastiskt beslut om förändring baserat på det citatet. Flummigt va?

tisdag, april 18, 2006

Journalistiken – en metod



Någon sa att våren var fyra veckor försenad. Aprilvädret erbjuder futtiga plusgrader, Rosendals trädgårdar har senarelagt säsongsöppningen och själv är jag kvar i Umeå, jobbar från mina föräldrars lägenhet på elfte våningen och ser ut över en kusligt vinterlikt landskap.
     Herregud – det är ju snart maj!

I lokaltidningen läser jag en ny aggressiv nöjeskrönikör (tyvärr inte på nätet) som kommenterar tidningen Faces of Umeå, vars texter jag skrev härom månaden.
     ”I tidningen, som är ett samarbete mellan en lokal klädbutik och en reklambyrå, porträtteras sju lokala musikprofiler. Intervjuerna i sig är välskrivna, men dess innehåll hämmas kraftigt av konceptet. Mötet mellan marknadsföring, journalistik och torrt rockmode bakbinder innehållet och helhetsintrycket blir mest förvirrande.”
     Andreas Terner, som VK:s krönikör heter, är en ny bekantskap för mig. Han har ett jävla driv i texten men hans motiv är lite suddiga.
     Jag fattar inte vad det är han saknar.
     Terner lyfter fram det lokala fanzinet Hjort som ett alternativ och en god förmedlare av ”Umeå som allsidig nöjesstad”. Jag känner inte till Hjort men den är sannolikt en helt annan typ av tidning än Faces of Umeå.
     Faces of Umeå ges ut av klädbutiken Flott och är givetvis i första hand ett marknadsföringsverktyg. Den är också en unik möjlighet att porträttera ett antal Umeåmusiker på ett sätt som knappt någon gör idag. Men det finns inget innehåll i den som varken ”bakbinds” eller ”hämmas” – helt enkelt för att det inte finns några uttalade ambitioner den inte uppfyller. Tidningen hade inte funnits om det inte vore för klädbutiken.
     Journalistik kan användas i många syften och bloggaren Redaktörn poängterade detta bra för en tid sedan:
     “För mig är journalistik mera metod än vetenskap med egenvärde. Det är ett sätt att berätta något. Det kan göras bra eller dåligt, intressant eller ointressant. Underhållande eller trist.”
     Personligen har jag inget problem med att använda journalistiken i marknadsföringssyfte. Och det är knappast någon nyhet att många av Sveriges frilansjournalister hankar sig fram i kundtidningsvärlden. Men man ska se upp med blanda ihop olika typer av journalistiska produkter. En kundtidning har helt uppenbart andra mål och syften än ett musikfanzine.
     Andreas Terner missar detta och försöker göra ett äpple till ett päron.
     Det resonemanget flyger inte.

Apropå gränslandet mellan journalistik och marknadsföring:
     Claes Britton – reklambyråägaren och journalisten bakom insomnade magasinet Stockholm New – bloggar sedan en tid tillbaka. När han nyligen skrev om den svenska kalkonfilmen Kill your darlings började jag genast sakna hans vassa penna i mer redaktionella sammanhang.
     “Frågorna hopade sig där i biomörkret: Varför tycker folk att det är så kul och coolt med film? Är hemligheten bakom roadmovies att locations är gratis i öknen? Var fanns rollistans John Savage? Vem är jag? Vad gör jag här? Shouldn't we save the rainforrest? Can anybody please rape me? Do something..?”

måndag, april 17, 2006

En story är en story är en story



Jag har börjat läsa igen. Litteratur alltså. Efter att de senaste månaderna fullständigt begravt mig i torrentnedladdning och teveserietittande och blivit bortskrämd från böckernas värld av skolans obligatoriska läsning av reportageböcker om feminism och krig och lasermän (inget fel med det, pallar bara inte att bli påtvingad läsning, återigen, skolan…) så har jag äntligen självmant öppnat en pocket.
     Självklart blev det något filmrelaterat.
     Tod Williams The Door in the Floor är en film jag bara inte kunnat lämna ifrån mig. Tänker på den ständigt – miljöerna, Jeff Bridges författarkaraktär och den ödesmättade kärlekshistorien. Men eftersom den bara är en tredjedels filmatisering av John Irvnings roman Änka i ett år tänkte jag ta reda på vad som hände sen. Storyn fortsätter ju i Irvings sista 300 sidor av boken.
     Hade egentligen ingen aning om huruvida Irving var min typ av författare eller inte. Och nu, 238 sidor in, har jag ännu inte bestämt mig för om han är det. Men med Williams film ständigt i minnet är det tydligt att det är skillnad på en bra story och en bra berättad story. Ja, jag vet, att jämföra filmen med boken är väl som att dansa till arkitektur men det intressanta med att läsa Irvings bok är att jag redan gillar storyn, vilket gör att man kan stå ut med hans lite präktiga och återberättande skrivstil.
     Jessica Gedin var inne på det i senaste numret av Odd at Large, att det är skillnad på att ha en bra historia och att kunna skriva den på ett vettigt sätt. Nu säger jag inte att Irving är någon undermålig författare – jag menar, killen är ju en world wide bestseller och you gotta love that – men för mig är han mer kompetent historiemakare än fängslande skribent. Det finns ju fängslande skribenter som inte kan ett skit om historieberättande. Ta Per Hagmans senaste, en vacker roman, personlig, innerlig, formulerad till fulländning, men storyn lyser med sin frånvaro.
     Tänker också på att bra historier är som egna väsen, oavsett vem som berättar dem – författaren eller den adapterande filmregissören. De sätter sig i maggropen, de ligger och skvalpar i bakhuvudet och man bär dem med sig långt efter man lärt känna dem. Tänker mig att det var så urbefolkningarna förde sina historier vidare muntligt framför lägerelden. Endast de bästa historierna, de man orkade bära med sig, var de som förtjänade att berättas vidare.
     Eller som David Sandström sjöng på senaste plattan:
     ”It's not just what you choose to tell me / it's not just what you choose to withhold / and it's not just what looks good on paper / it's how the story feels while it is being told”
     Det är hursomhelst välgörande för den egna skrivmotoriken att ta in lite skönlitteratur. Men man missar givetvis upplevelsen av att se Jeff Bridges leverera iskalla repliker som:
     ”For a child, doing it doggishly must seem particularly animalistic.”

Bilden: John Irving övervakar Williams arbete under inspelningen av The Door in the Floor.

lördag, april 15, 2006

Påskrester och New York, baby



Jag hade tänkte skriva om en massa saker den här veckan. Jag har påbörjat blogginlägg, skrivit utkast i datorn, anteckningar i blocket på tunnelbanan.
     Men inget har blivit klart.

Jag hade tänkt skriva om film. Om att jag den senaste tiden tagit in vårens högkonjunktur av biofilmer utan att vare sig diskutera dem särskilt mycket eller fundera på snajsiga formuleringar att lägga ut på bloggen.
     Jag hade tänkt skriva om att mitt sätt att konsumera film till mestadels handlar om flykt. Om att kliva in i en annan värld. Om att drömma sig bort, om man så vill. Mer upplevelse en teori.
     Jag hade tänkt skriva att jag föredrar en god skildring framför ett tydligt budskap. Att mina favoritfilmer, de jag ständigt återkommer till, oftast handlar om en viss stämning, ett visst tonläge, en viss karaktär jag identifierar mig med. Att de handlar mer om en god berättad historia, ett väl avvägt manus, än om vad filmskaparen vill säga. Och att jag gillar att bli underhållen.
     Och jag hade tänkt skriva att jag av dessa anledningar njöt jag till fullo av Spike Lees Inside man för några helger sedan. För att det var sån blixtrande underhållning, ett sånt välpacketerat manus, en film man rakt igenom ser med ett leende på läpparna.
     Och att jag av dessa anledningar också njöt jag av Ang Lees (dubbel Lee där) Brokeback Mountain. För Heath Ledgers smärtsamt återhållna karaktärsskildring. Och det där livslånga ödet av en alldeles särskild typ av olycklig kärlek.

Jag hade tänkt skriva om att associationskonsumera sin film.
     Ni vet, när man precis har kollat den där gamla Pacino-filmen och bestämmer sig för att kolla upp Sean Penn lite grundligare eftersom han spelade ena birollen. Och sen sitter man där efter fyra Penn-rullar och eftersom den sista var regisserad av David Fincher så man tänker att, äh, vafan, varför inte klämma Fight Club en gång till. Och från den kan man antingen ta Norton-spåret eller Pitt-spåret men oftast blir det Pitt-spåret vilket gör att man kolla Spy Game en gång till vilket får en att landa i Tony Scott-filmografin och rätt var det är har det gått två månader sedan man satt där med den första Pacino-rullen. Men ni fattar ju, det finns inget slut och ingen början.
     Och det blev heller inget blogginlägg.
     Men det var en fin diskussion om skådisar på Sigges blogg häromdagen.

Jag hade tänkt skriva om skillnaderna mellan den andrahandslägenhet jag bor i nu och den bostadsrätt jag bodde i för ett år sedan.
     Om hur bostadsrätten var så förbannat stel, där alla tidningar, alla böcker, alla DVD:er var undangömda i smart förvaring. Och om hur jag då inte ens hade ett skrivbord, en riktig skrivplats.
     Och om hur jag idag, i andrahandstvåan (utanför tullarna), har både skrivbord och ständigt växande högar med tidskrifter, böcker, skivor, brända DVD-filmer och urdruckna espressokoppar i en – som jag vill se det – enda kreativ röra.
     Och om hur jag faktiskt tar vissa steg framåt, mot en annan tillvaro.

Jag hade tänkt skriva något om den nya gratistidningsboomen, men Extra Allt tog hand om det.

Jag hade tänkte skriva om när jag stod nere vid Lilla Essingens strand i tisdags kväll och såg ljusen från Gröndal och Långholmen spegla sig i det mörka lugna vattnet och upplevde ännu ett sånt där Stockholm moment.

Allt detta hade jag tänkt skriva om, gräva djupare i, formulera mig kring för att sedan komma fram till något.
     Men inget har blivit klart.
     För det är ju vår. Och på våren njuter man av ljusare kvällar, umgänge med vänner, nya frilansuppdrag och tankar på framtiden. Man planerar sommaren, bokar resa till USA, ringer brorsan och säger att man kommer till Los Angeles en vecka i juni och ringer A och säger att man kommer till New York veckan därpå. Och när påsken kommer sätter man sig på planet upp till Umeå och när allt detta virrvarr får fäste i hjärnan tänker man att när livet kryper närmre känns bloggen allt mer avlägsen.

(Foto: J)

måndag, april 10, 2006

Stan – you gotta love it

De sa på morgonnyheterna att det snöat imorse men jag märkte aldrig av det. Sov för länge antar jag och se där… redan en självdisciplin att bemästra om man ska klara av att jobba hemifrån framöver.
     Tog en businesslunch på Stortorget i Gamla Stan med min gamle chef och mentor. Men vi pratade mer om att förverkliga drömmar och att hitta friheten än om copyjobben och timbanken. Han förstår, min gamle mentor, vilket är en lyx såklart. Och ja, det blir ett och annat reklamjobb för att väga upp den kommande frilanstillvaron.
     Jag promenerade över Blasieholmen förbi Berns och Dramaten och aprilmolnen tycktes skingra sig något och jag klippte mig hos M på Nybrogatan och sen gick jag upp på redaktionen och hejade på chefredaktörn och plockade åt mig några CD-skivor jag behövde till mina texter i kommande numret.
      Och på Stureplan sen med mitt Sosta-kaffe i handen och väskan runt axeln och måndagslunken runt omkring mig kände jag det jag känt så många gånger. Det är här jag trivs. Det är här det händer. Det är här jag ska vara.
     Och när jag satt på tunnelbanan hem och åkte över Tranebergsbron och såg solen spricka igenom insåg jag det klart och aldrig så tydligt:
     Jag måste hitta mig en andrahandsetta inne i stan. Så snart som möjligt.
     Någon som har något uppslag?

söndag, april 09, 2006

Stort fanzine-retrospektiv!



Jan Gradvall kallade det ett av de bästa han någonsin läst. Håkan Steen tyckte det var något av det snyggaste och mest välskrivna han sett i genren. Andres Lokko sa att det såg briljant ut.
     Jag talar såklart om Flare.
     Flare är musikfanzinet jag och Samuel Grönlund gjorde under gymnasieåren hemma i Umeå. Som tidigare utlovat publicerar vi nu hela fanzinet som nedladdningsbara PDF-filer och passar samtidigt på att damma av vår gamla domän flare.nu.
     Många minnen kommer upp. Och jag skulle kunna berätta om alla intervjuer vi gjorde, alla fotografier vi tog och det faktum att vi var tidigt ute att skriva om de sedermera hyllade banden The Perishers och Isolation Years. Men tidningen talar för sig själv. Det jag minns bäst är allt arbete vi lade ner på att göra en bra tidning. Det lades lika mycket tid på korr och layout och bildtexter – själva helheten – som på skrivandet och fotandet. Det var som om tidningsmakarkonsten var större än musiken vi skrev om.
     Det säger något om vad jag försöker göra idag.
     Det finns fortfarande några godbitar att ta del av så här sex år senare. De hysteriskt långa Andres Lokko- och bob hund-intervjuerna. Det där magnifika Broder Daniel-fotografiet med de pocketkamerautrustade tonårsflickorna längst framme vid scenen. Och den något ovanliga idén att försöka göra ett ordentligt porträtt av en trummis.
     Det är bara att ladda hem, skriva ut och ägna påskhelgen åt att avnjuta ett stycke svensk fanzine-historia.
     Mycket nöje!

Klicka här för att ladda hem Flare Fanzine 2.




”Man kommer till en punkt där man börjar acceptera att folk läst det jag skrivit och läst det ganska ordentligt. Det är visserligen bara bra. Det är ju bättre att de läser mig än någon annan idiot.” – Andres Lokko.




”Nästan alla våra texter handlar om att det ska startas en reaktion. Att folk ska börja tänka själva.” – Jonas Jonasson, bob hund.




”När man går upp på scenen är man inte sig själv längre. Man lämnar kroppen och blir en annan person rent själsligt.” – Tomas Hallbom, Breach.




”Om artisten har någon respekt för publiken ska han avstå från sex under turnén, så att han kan projicera sexualiteten på publiken” – Ian Svenonius, Make Up.




”Det är väl så med all kreativitet, oavsett om man bor i Umeå eller någon annanstans, att man vill att det ska finnas något mer. En mer spännande tillvaro.” – Magnus Björklund, Cobolt.




Broder Daniel här ovanför, Breach, Make Up och Magnus Björklund är fotade av Samuel Grönlund. Andres Lokko och bob hund är fotade av undertecknad.

Flare Fanzine 2000

fredag, april 07, 2006

Veckans kram



Jo, ni vet, man är uppvuxen med bröder, i en familj med fem män och en mamma. Det tog lång tid innan kramen blev ett obligatoriskt inslag i tillvaron. Och även nu, när man träffas och ger varann den där ryggdunkande, liksom halvt frånvarande kramen, är det som om något inte riktigt står rätt till.
     Kolla i slutet av den här underbara trailern och se två pingviner illustrera detta kramdilemma. Robin Williams röst äger scenen.
     – What’you huggin me for?
     – He told me to.
     – Get away!
     – No, you like it!

     Trevlig helg!

onsdag, april 05, 2006

Om att slippa göra dåliga saker



– Den enda sanna glädjen är den kreativa glädjen.
     Ännu ett sånt där romantiskt uttryck jag och A slängt oss med genom åren. Det är lite fånigt. Det är lite klyschigt. Men ändå väldigt sant.
     Jag tänkte på det när jag gjorde Faces of Umeå-intervjuerna för ett par veckor sedan. Det fanns en sak som var genomgående i nästan alla de där samtalen. De talade ofta om den kreativa processen som självaste anledningen till att de höll på med musik. Flera av dem beskrev inspelningssituationen som den bästa. Så här sa Thomas Hedlund:
     ”Att efter inspelningen åka hem från studion med hörlurarna på och fortsätta bli inspirerad. Det är verkligen fantastiskt. Då är man som mest levande och blir påmind om varför man håller på.”
     Vilket var skrämmande likt Lena Karlssons beskrivning:
     ”Hela processen, när man är i studion, att fortsätta i tankarna på vägen hem, det är härligt när man blir så uppslukad. Det finns så mycket som är dåligt i livet, titta på teve till exempel, det handlar om att slippa göra dåliga saker.”

Det kanske är tydligt med tanke på inlägget nedan, men det här med att plugga var nog aldrig min grej. Jag är mäkta skoltrött just nu. Och jag skulle kunna harva på om själva situationen på folkhögskolan jag går på och om vissa lärares kompetens och om en viss busstur som slukar två timmar av min dag – men det vore inte rättvist.
     Det var helt enkelt inte min grej.
     Och jag tror att ett år räcker. Skribent är väl något man växer in i. Något man skriver sig in i. Inte studerar sig till.
     Jag har bestämt mig. Jag börjar frilansa på heltid om två månader.
     Visst, det dröjer säkert innan allt faller på plats med uppdragsgivarna och enskilda firman och faktureringen och självdisciplinen och godonlyknows, men framför allt vill jag hitta en tillvaro där jag kan återgå till något slags skapandelust. Något slags inspiration. Finna tid åt det egna skrivandet. Bortom skolinstitutioner och niotillfem-ångest.
     Okej, jag tänker inte gå in på allt för djupa prettoresonemang här. Men ibland är det bara så enkelt. Man vill kreera.
     Det är vad jag ska göra.
     Det – och försöka slippa göra dåliga saker.

tisdag, april 04, 2006

Akademiker schmakademiker



Inte för att jag hade planerat att bli uttalad anti-akademiker. Men jag läste den här Gradvall-krönikan och jag tyckte den satte fingret på vad jag tidigare försökte få fram.

”Magasinet Diego har i sitt senaste numret ett reportage där fem av landets sammanlagt 66 000 arbetslösa akademiker porträtteras. En av dem säger: ”Att jag överhuvudtaget valde att studera berodde på att jag såg det som en slags garanti för att få jobb.” (…) Det går alltid att hitta nya sätt att överleva. Grundproblemet ligger kanske just i föreställningen om att ”hitta ett jobb”, som om det vore något statiskt. Framtiden för 66 000 arbetslösa akademiker ligger snarare i att hitta nya sätt att arbeta.”

Jag menar, vem vill vara en av 66 000 arbetslösa akademiker? Hellre är jag en vilt skenande autodidakt med halvkoll på de journalistiska spelreglerna. Men så är jag också uppvuxen med en lång tradition av entreprenörskap.
     Återigen: man vill göra grejen. Här och nu. Genast!