Browns cliffhangers funkar inte på film

Tom Hanks och Audrey Tautou försöker fly från inspelningen av Da Vinci-koden.

Jag läste någonstans att Tom Hanks tackade ja till rollen i Da Vinci-koden utan att ha läst manus. Någon bonding med Ron Howard, tror jag. Och det är ungefär så han spelar rollen. Som om han läst läst manus, ångerfyllt insett att det hela inte kommer hålla och sen suckar sig igenom det två och en halv timme långa pekoralet.
     Jag hoppades verkligen på att kritikerna skulle ha fel den här gången, att hela filmvärlden drabbats av kollektiv nu-ska-vi-dissa-storfilmen-hybris, men efter att ha sett eländet kan jag bara instämma.
     Vilken hög med bullcrap!

Jag har alltid varit övertygad om att bokens framgång går att hitta i Dan Browns dramaturgiska genidrag, snarare än de spekulativa Jesus-låg-med-Maria-Magdalena-teorierna. De kortahuggna kapitlen. Cliffhangers i varje slutrad. Lättläst, rappt och fritt från litterära krusiduller. Ord för massorna!
     Häri ligger problemet med filmatiseringen – Howard tycks ha kört boken rätt i genom manusadapterarprogrammet, utan att varken lägga till eller ta bort något. Styrkorna försvinner. Svagheterna blottläggs.
     Till exempel: Cliffhangers fungerar inte på film. En cliffhanger kräver en paus, ett tidsuppehåll, som mottagaren måste ta sig förbi för att stilla sin nyfikenhet. Det funkar i slutscenerna av ett 24-avsnitt, inte i slutet på en två minuters-scen i en långfilm, vilket är resultatet av att filmen följer bokens korta scener till nära nog punkt och pricka. Spänningen i en film ska väl snarare vara en sakta stigande sådan, något som fördjupar storyn och i samma stund driver den framåt mot dess oundvikliga klimax. Den här filmen landar aldrig.
     Det andra stora problemet är de skissartade karaktärerna. Läser man boken kunde man trots allt jobba med sin egen fantasi – fylla i med mänsklighet, karaktärsdrag – mellan raderna i Dan Browns yxiga och infotunga dialog. Det går inte på film. Det som syns och hörs är vad som finns.
     Och om det inte finns på vita duken går det inte att rädda.
     Enda gångerna det glimtade till var några få ögonblick med Ian McKellen och Paul Bettany. Och när jag nu Imdb:ar filmen för att kolla stavningen på McKellens efternamn ser jag att manusförfattaren Akiva Goldsman även skrev Batman & Robin. Go figure.

Till sist: spänning är väl något slags oundviklig resa in i det okända. Det är möjligt att filmen åtminstone kunde varit lätt upplysande om man inte kunde storyn utan och innan.
     Någon som sett filmen utan att ha läst boken?

Leonard Cohen i stor radiointervju

A ringde från New York och tipsade om den här fantastiska radiointervjun med Leonard Cohen. Bara att höra hans mörka stämma – som han själv medger kommer från »hundreds of whiskies and millions of cigarettes« – är skäl nog att avsätta de 45 minuter som intervjun varar.
     Mest hörvärt är hans recitationer av de egna texterna, många från hans nya poesibok Book of Longing. Men han talar också om sin tid i klostret på nittiotalet, hur han till slut lämnade det för att det var »designed to overthrow the appetite for privacy«. Och det faktum att hans managers svindlade honom på miljontals dollar under tiden i klostret kommenterar han med ett enkelt »some guys have all the luck«.
     Mot slutet av intervjun pratar han om sin fascination för skönhet, att han i hela sitt liv varit »oppressed by the figures of beauty«:
     – You have to be careful about it [now]. It’s inapropriate for an elderly chap to authentically register his feelings, they could really be interpreted [wrong]. You have to get quite covert as you get older. Still you’re just wounded, you stagger and you fall.
     Så talar en åldrande ladies man, indeed. Peppet för den kommande filmen I’m Your Man höjdes just ett snäpp.

Sorkin i varje bildruta, varje replik

För att fylla tomrummet efter att Vita Huset sänt sitt sista avsnitt förra veckan började jag slentriankolla första säsongen på DVD (ja M du ska få tillbaks boxarna snart!). Och det blev med ens kristallklart vilken skillnad det var med skaparen Aaron Sorkin bakom manuset.
     Tempot, dialogen, humorn… det var en jävla spänst!
     Det hela tydliggörs av den här 6-minuters-previewen av Sorkins nya Studio 60 on the Sunset Strip som kommer i USA – och på torrent får man förmoda – till hösten.
     Notera blinkningen till Vita Huset i inledningsscenerna. En Saturday Night Live-aktig komiker gör en klassisk imitation av presidenten. Kort därpå avbryter regissören sketchen i direktsändning och uppmanar tittarna att stänga av. Vågar man gissa på att det är vad Sorkin själv ville göra under Vita Husets slutsäsonger?

Audrey Hepburn är verklighetsförnekartjejens urmoder

Verklighetsförnekartjejen. Ett långt och krångligt namn, jag vet, men jag kommer inte på något bättre. Vi har sett henne i så många filmer, vi har läst om henne i så många böcker. Några av oss har till och med träffat henne.
     Verklighetsförnekartjejen är hon som flytt sin bakgrund. Flytt hålan hon kommer ifrån. Flytt vardagen. Flytt en kärlek. Flytt en sorg. Hon har flytt in i drömmen om något annat. Flytt till en ny stad, en ny relation, in i nattlivet. Flytt till något mer glamoröst än det hon kom ifrån. Något som ser ut att vara större, bättre, vackrare.
     Men hon har flytt. Verklighetsförnekat.
     Vi såg Scarlett Johansson gestalta henne som Nola Rice i Match Point. Vi såg Natalie Portman gestalta henne som Alice i Closer. Men ingen – ingen! – har gestaltat henne så bra som Audrey Hepburn i Breakfast at Tiffany's.

Det var en slump att jag såg den. Jag och J satt på en buss på väg upp till Sundsvall i fredags när den plötsligt dök upp på skärmen. För en ovan bussåkare är det lite svårt att fatta att de nuförtiden visar film på bussar. Det känns så… transkontinentalt! Men den stora fascinationen kom när jag kört in mina iPod-lurar i panelen ovanför mitt huvud och såg filmen rulla igång.
     Den introscenen!
     Jeez… Audrey öppnar dörren för George Peppard (som vi senare känner som Hannibal i The A-Team!) med ögonlappen i pannan och sina öronproppar dinglandes örhängeliknande. Det är mitt på dagen. Men för verklighetsförnekartjejen är det morgon. Audrey släpper in Peppard i lägenheten som är lika bohemisk (katt) som glamourös (divan). Sen följer den mest perfektionistiska man-möter-kvinna-dialog jag någonsin hört. Det är inte bara en Philip Seymour Hoffman-hype, Truman Capote är verkligen ett geni!
     När Audrey förklarar att det enda som kan bota henne när hon mår dåligt är att hoppa in i en taxi och åka till Tiffany’s – »The quietness and the proud look of it; nothing very bad could happen to you there.« – är det som om hon kokar ner en hel popkulturs fascination för storstaden i en enda replik.
     Storstadens anonymitet och ensamhet. Att det alltid finns något vackert runt hörnet, att ha sin favoritplats, sin lilla gatstump man återvänder till och finner tröst i…
     Jag känner minst sagt igen mig.



Det finns så många delar av filmen jag tilltalas av att jag inte vet var jag ska fortsätta. Det dekadenta festandet, karaktärernas inneboende ensamhet (Peppards misslyckade författare-gone-manshora inte minst), den dagen Hepburn och Peppard bestämmer sig för att hela dagen »göra saker de aldrig gjort förut«. True romance.
     Och Audrey själv!
     Att hon är svårslaget vacker är en överflödig kommentar, men hon lyckas med exakthet gestalta verklighetsförnekartjejens lika bohemiska som glamourösa drag. Hon viftar rutinerat med cigarettmunstycket i festminglet, alltid redo att fälla ett utdraget »hello, daaarling!«, för att dagen efter sitta på brandtrappan med huckle och gitarr och sjunga Moon River.
     Och sen, slutscenen såklart. När Hepburn till slut måste göra upp med sitt verklighetsförnekeri och konfronteras av Peppard:
     »You know what's wrong with you, Miss Whoever-you-are? You're chicken, you've got no guts. You're afraid to stick out your chin and say, ›Okay, life's a fact, people do fall in love, people do belong to each other, because that's the only chance anybody's got for real happiness‹.«
     Under den scenen dog jag lite grann inombords.

Om stammiskänslan, grejen och vart grejen tar en

Ahh, Gamla Stan! My old stomping ground. Där allt, fram till för ett år sedan, kretsade kring koffeinstinna sena kvällar på kontoret, fakturaångest och alkoholmarinerad kollegial vänskap.
     Denna vecka har jag varit tillbaks för några brödfödedagar på gamla kontoret.
     Och jag drabbas av igenkänning.
     I den lilla närbutiken på Österlånggatans norra spets – som som drivs av en polsk kvinna och hennes kubanska förmodade man – är min stammisstatus oförändrad. Jag kliver in för att leta billig lunch och möts av ett varmt välkomnande:
     – Hej, Konrad! Är du tillbaks nu?
     Det har gått ett år. Ändå känner de mig vid namn. Kanske för att jag var den som varje morgon klev in och köpte mjölk då det begav sig. Kanske för att jag var den som betalade kredit-fakturan varannan månad. Men ändå. Det har gått ett år.
     Stammiskänslan, you gotta love it!

Jag minns en intervju på teve – det var något år sedan – med den där snubben som är hjärnan bakom Raymond & Maria. Han som spelar bas och skriver alla låtar och har jobbat som manusförfattare på Tre Vänner. Han pratade om »målbilder«. Att ha en tydlig idé om vad man vill göra, som man sedan metodiskt förverkligar. I hans fall var det väl att bilda band och landsplåga vettet ur folk med trallvänlig flicksjungen pop.
     Säga vad man vill om det, men han ville göra grejen. Och gjorde den.
     Men han sa något annat också. Något om att det inte nödvändigtvis måste handla om vad man vill göra utan om vilken slags tillvaro man får om man gör det. Till exempel, föreställer jag mig, kanske man träffar andra (intressantare?) människor och hamnar i andra (intressantare?) sammanhang när man skriver poplåtar istället för manus till ICA-reklamfilmer.
     Alltså: det är skillnad på att göra grejen och vart grejen tar en.

Tillbaks till stammiskänslan – detta eviga inslag i drömmen om storstadslivet.
     Stammiskänslan var en skön biprodukt av mitt förra byråliv och ett ypperligt exempel på skillnaden mellan grejen och var grejen kan ta en. Byrålivet var inte min grej, men jag älskade stammiskänslan runt hörnet. Och frågan är då var jag ska hitta den nu, när min nya frilanstillvaro består av lika delar fragmentariskt hoppande mellan olika kontor runt om i staden som häckande bakom skrivbordet i andrahandstvåan? En väl upparbetad stammiskänsla kräver ju som bekant taktfast kontinuitet och stort tålamod.
     Och stora frågor kräver stor betänketid.

Hej då Vita Huset, välkommen Studio 60

Igår sändes det sista avsnittet någonsin av min absoluta favoritserie Vita Huset. Det blev ett enda långt tårdrypande kramkalas för karaktärerna under avsnittet som utspelar sig under självaste inauguration day. President Santos svär eden och President Barlet vandrar genom maktens korridorer en sista gång.
     Snipp snapp snut…
     Men vänta nu, vem var det som skymtade förbi där under edsvärandet? Jo, Aaron Sorkin själv – seriens skapare och manusförfattare under de dryga tre första säsongerna – gjorde en cameoroll i seriens sista avsnitt.
     Kanske var det en välplanerad PR-kupp som rimmade ihop med den trailer som visades när avsnittet sändes på NBC i söndags. Trailern för Aaron Sorkins nya teveserie Studio 60 on the Sunset Strip. Trailern som börjar med orden:
     »The creator of The West Wing... isn't done yet.«
     Japp, ur askan i elden. I höst har Sorkins nya teve-serie – som är ett bakom kulisserna-drama på en fiktiv teve-show i stil med Saturday Night Live – premiär i USA. Bland rollerna hittar vi flera Vita Huset-regulars så som Bradley »Josh« Whitford, Timothy »Danny« Busfield och Richard »Toby« Schiff. Huvudrollen spelas av en gång Vita Huset-briljerande Matthew Perry.
     Den rollistan, tillsammans med Sorkins Vita Huset-kompis Thomas Schlamme i regissörsstolen, gör att man dreglar tangentbordet blött framför peppade bloggar som den här, som täcker det mesta av nyheter, bilder och skvaller från serien. Och söndagens trailer för Studio 60 kan man hitta här.
     Så det finns ingen anledning att gråta mer. Vita Huset har dött! Länge leve Studio 60 on the Sunset Strip!

Vi är biprodukter av 90-talet

Jag vaknar upp, snubblar zappandes in på Martin Scorseses Dylan-dokumentär på SVT och slöligger kvar i soffan när reprisen av Kobra rullar igång (se deras crappy webbteve här). En bit in intervjuas Oliver Zahm, chefredaktör på tidningen Purple Fashion och inomhusbrukare av både solglasögon och cigarr. Han säger:
     »I början av 90-talet kunde en ny generation ignorera det som hänt på 80-talet. Vi startade något helt nytt. Men i början av 2000-talet kunde ingen ignorera det som hänt i slutet av 90-talet. Allt blev en fortsättning och en förlängning. Allt är så mycket mer kommersiellt idag.«
     Orden återupprepas i mitt huvud när jag stapplar runt i Vasaparken på min söndagspromenad, tidningen under armen, Seven Eleven-latte i handen. Hans uttalande illustrerar så väl den totala brist på riktning jag ständigt tycker mig se, både hos mig själv och i resten av medievärlden.
     Vi kan inte ignorera det som hände på 90-talet.
     Och:
     Allt är så mycket mer kommersiellt idag.
     
God willing, kanske. Jag har inget emot den kommersiella arenan, jag lever och verkar (och trivs) i den. Det är som det ska vara. Men finns det något alternativ? Bör det finnas något alternativ? Jag vet inte. Jag vet bara att de två mest avgörande fenomenen som präglade mig under nittiotalet var tidningen Pop och den (kvasi)-politiska hardcore-scenen i min hemstad Umeå. Två musikrelaterade subkulturer som hade den gemensamma inställningen att det etablerade inte var tillräckligt nog. Musikhistorien skulle ständigt skrivas om och Scanbilarna ständigt brännas ner.
     Idag har vi tidningen Sonic och en oförtruten Dennis Lyxzén som fortsätter leverera klichéer i post-Refused-bandet The (International) Noise Conspiracy. Jag säger inte att jag har något emot någon av de två, men ingen av dem pekar på någon reell förändring. De är två rester från 90-talet, that's all.
     Det mest spännande som händer just nu, och har hänt de senaste åren, har istället handlat om nya format, inte om nytt innehåll. Vi fick bloggen, tackar och bockar, men inget nytt innehåll. Vi fick fler tidskrifter – i Sverige kom Sonic, Bon, Sex, Rodeo, Odd at Large et cetera – men inget nytt innehåll. Vi fick nya välproducerade teve-program, med närmast biografiska djupdykningar i våra favoritkaraktärer. Men inget nytt innehåll.
     Allt är bara större, längre, bredare, mer…
     
Och mitt i denna växande kommersiella mediavärld startar jag min skribentkarriär med en ständigt malande tanke i skallen – en tanke jag kanske inte borde tänka, men som ändå finns där, som en rispa i gommen man inte kan sluta pilla på med tungan: vad finns det för ämne i dessa 90-talets ruiner som är värt att skriva om? Mer än bara för skojs skull (för skoj har jag), mer än bara för att få röra på fingrarna (för det får jag), mer än bara för att tjäna ihop brödfödan (för det gör jag)? Finns det? Vad är det? Vad?
     Jag kanske låter bitter, blasé, cynisk. Kanske uttrycker jag mig luddigt. Men mest av allt är jag förvirrad.
     Någon som känner igen sig?

Jag går på Läckbergs gerillamarknadsföring

Utanför en antikvitetsbutik på Upplandsgatan igår hittade jag ett bokmanus liggande på en gammal trästol. Efter den första initiala sympatichocken för den stackars författare som glömt sitt manuskript på gatan inser jag att det rör sig om gerillamarknadsföring för Camilla Läckbergs nya thriller Olycksfågeln. En stämpel på omslaget proklamerar:
     »Grattis, du är en av få som hittat manuset till Camilla Läckbergs nya kriminalroman Olycksfågeln. Tillhör du en av de 100 första som hör av sig med namn och adress får du ett signerat exemplar av boken helt gratis!«
     Det rör sig om de 50 första sidorna av boken, kittlande uppkopierat med de sista reviderande anteckningarna fortfarande kvar i marginalerna. Som bloggare är det givetvis min plikt att skriva om det. Men efter en snabb titt på författarinnans egen blogg upptäcker jag att jag inte är först. Känslan av att vara utvald och unik försvinner snabbt.
     Och jag inser att det är precis till mig som den streetsmarta kuppen riktar sig.
     Gerillamarknadsföring är PR mot bloggarna.
     Och någonstans just nu sitter en assistent på reklambyrån som hittat på kampanjen och googlar fram min hemsida och flinar lyckligt åt att jag skrivit om deras fyndiga marknadsföring.
     Men det bjuder jag på.
     Förutsatt att förlaget skickar ett signerat ex, såklart!

Jag har aldrig sett en sådan sommar

Jag behöver bara läsa två sidor ur Hjalmar Söderbergs Doktor Glas för att veta att jag kommer älska varenda bokstav av den här boken.
     Jag har läst den en gång förut, typ på högstadiet. Då läste jag den parallellt med Stig Dagermans Bränt Barn och för några månader sedan hittade jag en gammal skoluppsats där jag tydligen jämfört de två. Min slutsats var att Dagerman skrev mer introvert, mer ångestfyllt, vilket jag tror passade min rådande Suede/Kent-personlighet. Om Söderberg tyckte jag inte så mycket. Och idag har jag inget minne av Doktor Glas what so ever.
     Det känns lyxigt.
     För sedan jag drabbades av Den allvarsamma leken för ett år sedan och roades av Förvillelser i höstas håller jag Söderberg som en av mina absoluta favoriter. Och det suger tag rätt hårt när jag nu tar mig an Doktor Glas. Det är något med det där flanöriga. Det lätt insiktssökande men ändå halvt avmätta, ibland lite cyniska, tonläget.
     Och det har såklart att göra med Stockholm.
     Det har väldigt mycket att göra med Stockholm.
     Jag vet inte riktigt om jag borde erkänna det, men jag fick gåshud på tunnelbanan bara av att läsa en sån rad som:  
     »Jag kom ut ur gränderna, ner på Skeppsbron. Månen stod över Skeppsholmen, citrongul i det blå.«
     Försommaren blev genast lite vackrare.

7 porträtt

För ett par månader sedan var jag i Umeå och intervjuade sju eminenta lokalprofiler för gratistidningen Faces of Umeå. Texterna skrevs ihop lite hastigt, lätt hysteriskt, på en vecka. (Vi hann bland annat inte skriva några ingresser, vilket kan motiveras med den fanziniga framtoningen.) Men en del av dem blev rätt fina. Tänkte det kanske vore kul att läsa för er som håller till på sydligare breddgrader.
     Håll till godo!

Peder Stenberg, Deportees
Daniel Berglund, Isolation Years
Sara Almgren, The Vicious
David Sandström
Jennie Asplund, Sahara Hotnights
Lena Karlsson, Komeda
Thomas Hedlund, The Perishers

Faces of Umeå ges ut av klädbutiken Flott och produceras av reklambyrån Serif. Förhoppningsvis kommer ett nytt nummer till hösten.

Actionfilm is the new punkspelning

Det är väl egentligen bara svetten som fattas, även om inte ens den är långt ifrån.
     Att gå och se actionfilm år 2006 är att få sin tinnitus förvärrad med några pipande decibel. Det är att spänna musklerna oavbrutet i två timmar. Det är att kastas ut från lokalen med ett galet flin över läpparna och med ständigt bubblande kommentarer till sin likasinnade kompis.
     Ungefär som hardcore-spelningarna för tio år sedan.
     Mission Impossible III är den nya grindcoren. Ett obevekligt dundande ånglok till uttryck. Efteråt är man så överkörd och utblåst att all intellektuell hjärnverksamhet ligger formpressad längst bak på skallbenets insida.
     Man känner sig ganska exakt som Tom Cruise på bilden ovan.

Att actionfilmer nuförtiden är så till bristningsgränsen spännings- och explosionspackade märks inte minst på all dialog de tvunget klämmer in i varje scen. När det hela tiden är ett nytt hus som ska liansvingas eller en ny bro som ska missilbombas finns ingen tid för mellansnack. Så just när Tompa Cruise ska kasta sig utför ännu ett fritt fall så måste han samtidigt ha ett samtal om sin nya flickvän med Ving Rhames som sitter i kommunikationscentralen intill.
     Ungefär som i Doug Limans Mr and Mrs Smith härom året, när paret Pitt/Jolie under en pang-pang-biljakt på motorvägen frågar ut varandra om hur många älskare de haft. Funkade inte lika bra då som i JJ Abrams Mission Impossible III nu.
     Annars tänker jag mest på den andra Jason Bourne-filmen, The Bourne Supremacy. Samma snabba upplägg i inledningsscenerna. Och sen: full fart till ända fram till sluttexterna.
     Genrefilm har aldrig varit tydligare.




Jo, jag vet att det varit ebb här på bloggen den sista tiden. Har som vanligt skrivit utkast, små anteckningar, diverse formuleringar, men egentligen inte känt att jag haft nåt att säga. Och då ska man inte säga nåt, tycker jag.
     Men okej, bara för kronologins skull:

Jag var i Sandhamn förra helgen. Promenerade runt i det gamla fiskesamhället och längs stränderna på öns norra udde. Kändes passande när jag samtidigt höll på att läsa ut John Irvings Änka i ett år (ja, jag är en slow reader). Sandhamn är ju ändå något av Stockholms The Hamptons. Legendarisk tillflyktsort från storstaden. Fest för de rika och brattiga om somrarna.
     Och även om det inte uppstod något Pripps Blå-moment i det blåsiga vädret förra söndagen kändes det ändå skönt att ha besökt ön för en självutnämnd stockholmsromantiker som undertecknad.

What else… jag har jobbat. Upplevde vårens första varma dag (i torsdags var det väl) i kvarteren runt Stureplan. Kunde inte ha invigt försommaren på en bättre plats. Det är något med Östermalmsdamernas sätt att flexa sina vulgostora märkesbrillor, något med kostymmännens sätt att lämna rocken på kontoret, de blonderade brudarnas sätt att blotta anklarna i sina små vita puttinuttskor.
     Eller så är det bara att Grev Turegatan ser så blomstrande ut när alla uteserveringarna trängs utanför Sturegallerian under lunchen.
     Storstad, you know...

Och till sist: Jag prisar Seven Elevens nya kaffesortiment!
     När vädret med stort V kommer är kaffe till för att gås omkring med. Då är det tacksamt med fin-fin lågprislatte tillgängligt i varje gathörn. Inte värdig Sosta eller Mellqvist, men klår utan tvekan de hafs-gjorda lattebaljorna på Waynes och Roberts Coffee.
     Over and out.