Dag tio: regnväder, gröna oliver och Empire State Building

Just när vi ätit klart på den lilla restaurangen på Prince Street i Soho – där de unga och vackra, de oamerikanskt smala, de oamerikanskt modemedvetna, de förmodligen helt oamerikanska människorna, går förbi – så börjar regnet ösa ner.
     Det fullkomligt brakar. Åska och blixtnedslag anas bort åt New Jersey till. Det rinner nerför taxibilarnas fönster. Och marken smattrar av stora klasar av regndroppar.
     Vi sitter kvar och sippar Hazel Nut-kaffe och vitt vin tills kusten tycks vara hyfsad klar. Det är den inte och vi regnbombas hela vägen till tobaksbutiken bortåt Tribeca där A hittar svenskt snus som gick ut i mars. Vi köper Nat Sherman-cigaretter och tar tunnelbanan up-town.



På Columbus Circle, precis i det syd-västra hörnet av Central Park, ligger ett stort halvexklusivt köpcentrum. Entrén är gigantisk och inglasad, Louvren-style. Grannen heter Trump Tower.Vi lallar runt ett tag innan vi inser att vi är på tok för hungiga och trötta för att ens tänka på att köpa något.
     Vi åker ner några trappor till källarvåningen där matbutiken Whole Foods huserar. De har ett rikt utbud på färsk mat man kan bufféplocka i små plastbehållare och äta i en närliggande food court. Jag köper tre olika pastasorter och en chokladcroissant och tänker att gröna oliver är en av topp-tio godaste saker man kan äta på denna jord.



Vi diskuterar bio. Nya trailern till Superman, som visas på en interaktiv reklamskylt i köpcentrumet, ser ruggigt spännande ut. Men två mot en röstar för något annat. Så istället tar vi tunnelbanan några kvarter söderut till 34th street. A väntar på trottoaren där han surfar trådlöst medan jag och J åker upp i Empire State Building.
     Det är vidunderligt.
     Kvällningen gör det hela till en äkta New York-by-night-experience. Att stå där uppe och knäppa sina turistbilder – som måste vara de mest ooriginella bilderna man kan ta på denna planet – är trots turistskimmret något av den största jordskredsupplevelsen man kan vara med om.
     Mycket har att göra med ljudet.
     Alla ljud man nere på gatan urskiljer i sin individualitet – ett bildäck som gnisslar, en taxi som tutar, en newyorkare som skriker – smälter uppifrån 86:e våningen ihop till något större. Ett gigantiskt brus. Som att höra ett stort maffigt Niagarafall mullra från avgrunden.
     Det är vidunderligt.

Vi avslutar kvällen med att ta några lager uppe på A:s tak i Brooklyn. Vi sitter och sippar från flaskorna och stirrar rakt över vattnet ut mot Manhattan, på den stora spiran vi just var uppe i. Motorvägen bullrar några tiotal meter ifrån oss. Och trots att regnet sedan flera timmar har varit frånvarande blixtrar det ordentligt över den där ön som köptes av indianerna för några hundra år sedan för 24 dollar.
     Det hela känns coolt och urbant i någon timme – att sitta uppe på ett industritak i Brooklyn och dricka öl och röka additive-free-cigaretter och titta ut över Manhattan – men när blåsten och regnet kommer tillbaks går vi in och börjar förbereda för sängen.

För övrigt är det ett stort minus att man på tunnelbaneperongerna i New York inte kan se hur lång tid det är kvar tills tåget kommer.
     Det ska vi stockholmare vara glada över att vi kan.

Dag nio: värme, Leonard Cohen och populärkulturella referenser

I’m telling you dude, den här New York-sommaren är inget skämt. Det är inte nämnvärt varmare här än i LA, ändå rinner svetten oavbrutet. Det är fuktigt och kvalmigt. Tunnelbanan är ugnshet och full av dålig luft. Och när man torkar pannan med servetten från take-away-sushin blir servetten alldeles mörk. Avgaserna parkerar tydligen med glädje i ansiktets honungslager.
     Ändå älskar jag den här stan. Ändå är frihetskänslan här så mycket större än i LA. För trots att LA är bekvämligheten själv, med sina swimmingpools, AC:ade bilar, havsbris längs kusten och parasollutrustade uteserveringar – allt det jag lärt mig gilla med stan – kommer jag inte ifrån att det är en bilstad. Och jag saknar körkort. Vilket blir en boja runt mitt frihetsben.
     Jag vet att jag hade läsare som gick i taket varje gång jag närmade mig storstadskänslan här på bloggen. Men eftersom de förmodligen flytt för längesen – i alla fall sedan jag började min resedagbok – tänker jag vräka ut mig än mer ohämmat om saken.
     För det är verkligen underbart att gå omkring här, höra taxibilarna tuta, brandbilarna bräka, människorna gnälla. Att njuta av utbudet, virvelrörelsen och alla himlens och jordens klichéer man kan tänka sig om staden New York.
     Men mest av allt är det underbart att gå. Att bara gå. Någon gång ska jag verklligen lyckas definierna vad som är så fantastiskt med att gå en specifik gata, i en specifik stad, vid ett specifikt tillfälle. Men inte just nu. Inte i den här röriga resebloggen.



Vi går och ser filmen om Leonard Cohen på arty biografen Film Forum på Houston Street. Den är givetvis så fantastisk som jag hoppades på, även om U2 hade en något överdriven – men säkert kommersiellt nödvändig – roll i filmen. Note to self: kolla upp Rufus Wainwright efter hans underbara tolkningar av Everybody Knows och Hallelujah i filmen.
     Någonstans är det också lite cirkelslutande att se filmen. Tonåren igenom brukade jag och A maila Cohen-citat till varandra och drömma oss bort till… tja, New York.
     Och nu bor han här, den gode A.

Efter bion tar vi ett glas vin på Mulberry Street i Little Italy. Det var här Al Pacinos karaktär i Donnie Brasco bodde. Det var här de set-designade om kvarteren inför inspelningen av Gudfadern II.
     Det är såklart svårt att inte droppa populärkulturella referenser här. Stan är ju ett levande museum. Vilket å ena sidan är själva tjusningen, själva myten, men å andra sidan gör det hela lätt distanserat. Som om man inte är riktigt närvarande, ständigt inne i minnen av filmer man sett och låtar man hört.
     En tjej jag kände en gång sa att man ska leva sitt liv så mycket som möjligt som om det vore en film. Jag tror inte det var den här museumgrejen hon hade i åtanke.

På vägen hem sen, när vi står och väntar på bussen i hörnet av Metropolitan och Graham, plockar A upp sin dator för tredje gången och kollar sin e-mail mitt på gatan. Hans uppkoppling hemma är paj och New York är fullt av trådlösa nätverk som kastar slaskuppkopplingar över trottoarerna.
     A:s trasiga bredband hemma är också anledningen till att vi just nu återigen sitter på Ari med våra laptops. Jag måste blogga och A måste maila kunder. J är borta på Apple Store i Soho för ännu ett seminarium om motion graphics.
     Och utanför fönstret, på andra sidan gatan, ligger biblioteket Jeffersson Market. Det var där, i tradgården som omringar den stora kyrkliknande byggnaden, som Miranda gifte sig i sista säsongen av Sex And The City. Platsen har sedan dess blivit ett populärt ställe för newyorkarna att vigsla sig på, men tydligen är innehavarna kräsna. De tillåter typ bara fyra bröllop per år och de lär vara dyra.
     Referenser, återigen.

Dag åtta: Brooklyn

När vi landar har flygbolaget slarvat bort vårt baggage. Vi står svettiga och irriterade på La Guardia och fyller i formulär där vi beskriver innehållet i väskorna, i fall de skulle vara öppnade när de hittas. Vem som potentiellt skulle öppna våra väskor framgår inte.
     Sen tar vi en taxi till Brooklyn där A bott sedan i januari. Han hyr ett rum i ett stort loft space ovanför en keramikbutik i hörnet av Meeker och Morgan. Närmsta grannarna är en bensinmack och en motorväg. Det är industriellt, smutsigt, högljutt och känns väldigt New York starving artist.
     Vi är ganska jävla långt från Malibu.

Vi dricker välkomstöl – några fina glas Brooklyn Lager – på en surfbar i närheten av Bedford Avenue. Hela stället har sand på golvet.
     Första gången i Williamsburg och första intrycket är: is this it? Efter alla hypande artiklar om en stadsdel som vuxit, expanderat och exploaterats känns det oväntat… risigt. Men mina intryck är begränsade och min inkänningsförmåga avtrubbad.
     Vi fortsätter till restaurang Sea. Belysningen känns så där mörk och modern som restauranger som vill kännas mörka och moderna alltid använder sig av. Kyparna skriver ner beställningarna på Palm Pilots. Vi dricker sake.
     På natten sover jag djupt trots att motorvägen dånar och keramikstudion börjar såga marmor klockan sex på morgonen.



Skriver detta på Ari i Grenwich Village – ett café som tillhandahåller gratis trådlös uppkoppling. Föredömligt, men det ser lite löjligt ut när alla runt omkring mig stirrar in i sina laptops.
     Och föresten: varför sitter jag här och stirrar in i min blogg när jag egentligen borde känna in stan? Eller åtminstone prata med mina kusiner? Återkommer.

Dag sju och åtta: Cross Creek, satellitradio och flygvärdinnor

I tranzit igen. Sitter på planet mellan Atlanta – där vi mellanlandade från LA – och La Guardia-flygplatsen i Queens utanför New York.
     Los Angeles-vistelsen tog slut fortare än anat. Sex hela dagar är inte nog för en stad där man spenderar tre-fyra timmar varje dag i bilen. Tio vore bra. Men har man två veckor att disponera och två storstäder att besöka får man fördela jämt.
     Dag sju och åtta flöt ihop, känns det som. Vi packade väskorna, gick och lade oss klockan halv två igår natt och klev upp klockan fyra. Tog hyrbilen genom mörka, halvtomma gator ner till LAX.
     Slight trötthet. Har inte duschat sedan vi badade i havet vid Paradise Cove igår. Eller var det idag?

Det finns saker jag glömde berätta om Los Angeles. Som historien om Cross Creek.
     Eftersom Malibu bara har 13 000 invånare finns det följaktligen inget riktigt centrum. Cross Creek är ett slags minicentrum, som vid första anblick känns som vilket minicentrum som helst i USA. Med den stora skillnaden att butikerna och restaurangerna, förutom obligatoriska Starbucks och Coffe Bean, är snäppet exklusivare här. Klädbutikerrna lite dyrare. Sushibaren Nobu lite kändistätare. Sägs det.
     Själv ser jag inga kändisar. Men även om de lyser med sin frånvaro talar närvaron av paparazzifotografer för att de faktiskt dyker upp här. Britney Spears lär till exempel nyligen ha köpt en bil på stället som säljer vintage-Porschar med nytt innandöme.

Jag och J återvände till Paradise Cove och badade. Först åt vi lunch på den Hawaii-vibbande uteserveringen. Stora träbord mitt i sanden, ett parasoll och gigantiska måsar som hoppade upp på borden och försökte äta upp ens mat.
     Sen kastade vi oss i det kalla våldsamma vattnet. Vågorna hade varit surfvänliga om det inte vore för att bukten var för liten.

Planet mot La Guardia har börjat tappa höjd nu. Snart landar vi i New York. Snubben i stolen bredvid mig, en svart grabb med Lakers-tröja och blingblingiga örhängen läser en tidning som heter Weed World, med många bilder på plantor och frön.
     Jag och J lyssnar på satellitradion de har ombord. Satellitradio verkar vara grejen här just nu. Medan vi i Sverige talar om nya 3G-tjänster och mobilt bredband satsar företaget XM Satellite Radio enorma pengar på sina över 100 kanaler. Howard Stern fick nyligen en absurt stor summa för att flytta sin verksamhet till satelllitradio. Snoop Dogg har ett program.
     Jag frågade min bror, som själv har satellitradio i sin H2, vad som var så bra med det. Varför inte bara köra mobilt bredband? Svaret: samma kanaler över hela landet och perfekt täckning (bra om man kör bil ofta). Jag är inte såld.

På planet återfinns också inflighttidningen GO, som uppenbarligen snott hela sitt upplägg från GQ och Esquire. Loggan från förra, grafiska formen från den senare. Det är lite roligt. Speciellt med tanke på att båda är herrtidningar.

Till sist: när slutade flygvärdinna att bli ett drömyrke för unga tjejer? Förr i tiden var det väl nästan lika stort som att bli skådespelare? Idag ser man inga unga flygvärdinnor, något jag påmindes om när jag faktiskt såg en, i tjugofemårsåldern, på terminalen i Atlanta.

De borde föresten satsa på internetuppkoppling på planen istället för satellitradio. Då kunde jag lägga ut den här texten på bloggen.

Dag sex i bilder

Hörnet av La Cienega och Sunset.


Sunset Strip.


Pacific Coast Highway, Santa Monica.


Pacific Coast Highway, Santa Monica.


Duke's bar, Malibu.

Dag fem: The New Hollywood, Adam Sandler och block parties

Hollywood – själva stadsdelen alltså, inte filmindustrin – har länge varit en av de mest oglamorösa platserna man kan tänka sig. Förutom några gamla biografer och nedgångna 1930-talshus har sträckan längs Hollywood Boulevard med de berömda stjärnorna i trottoaren varit ett rörigt turisthål och hemvist för prostituerade. Långt ifrån den bild av flärd och röda mattor som filmindustrin Hollywood projekterar mot omvärlden.
     Men de senaste två åren har mycket hänt. Entreprenörer har rustat upp och nya bostadsrätter byggs i de nedgångna gamla husen. Klubbar och restauranger öppnar. GAP etableras.
     Min yngsta bror, som efter ett år i Los Angeles skaffat sig oväntat bra koll på stadens bar- och uteliv, tar oss till The Geisha House. En sushibar i hörnet av Hollywood Blvd och Cherokee och en av de nya restauranger det tipsas om i en omfattande artikel om »The New Hollywood« i Los Angeles Magasines juninummer. Här äter vi middag efter en lätt bakfull midsommarpicknick i Will Rogers-parken i Pacific Palisades.
     Ingången är en anonym svart dörr, inredningen mörk, röd och kitchig och maten helt fantastisk. Sushirullarna bär namn som Red Samurai (med japapenos) och Call 911 Spicy Tuna. Servicen avslappnad och professionell. Vår kypare berättar att stället funnits i två år och det området förändrats enormt under den tiden.
     »This place is a mad house right now«, säger han. »And it’s only gonna get worse.«



Några kvarter därifrån, i hörnet Sunset och Vine, ligger den nya toppfräscha konceptbiografen Arclight. En slightly dyrare biograf än vanligt, biljetterna går för $14, men med state-of-the-art-salonger, där den största kallas »The Dome« och är en Globen-liknande boll precis vid entrén, är det det professionella Hollywoods val biograf.
     I foajén huserar en omfattande bok- och presentaffär samt en avslappnad cafélounge. Vid biljettkassan hänger scenkostymerna till nya Keanu Reeves-filmen The Lake House inglasade. Framför oss i kön står den yngre av Wayans-bröderna.
     Vi ser Adam Sandlers nya film Click och det är den mest fantastiska filmupplevelse jag haft på länge. Och det beror inte på ännu en underbar birollstolkning av Christopher Walken eller att storyn tar en oanad dramatisk vändning halvvägs in i filmen. Nej, det är själva salongen som höjer det hela till extraordinär nivå. Sätena är föredömligt stora och bekväma. Ljudet lika storslaget slående som en Roskildekonsert, lika krispklart som i en musikstudio.
     Det fanns en tid då det kändes lite exklusivt att ha sett en film på USA-besöket, bara för att den kom till Sverige flera månader senare. I dessa Torrent-tider känns den exklusiviteten rätt bortblåst.

Dessa rader författas dag sex på en campingstol på gatan utanför min brors hus i Malibu. Grannarna har anordnat ett »block party« och det är typ det mest amerikanska jag upplevt i hela mitt liv. Ett slags knytkalas med öl och medtagen mat.
     En skarvsladd ger ström åt en bergsprängare och en gigantisk fläkt som blåser liv i gatan. Ungar springer än hit än dit, badar i medtagna småbassänger. Två grannar rider förbi på två gråa hästar. En annan granne slår upp grillen. Och det pratas om vilka hus i närheten som är »on the market«. En icke närvarande granne begär 1,2 miljoner för sitt. De närvarande grannarna skrattar åt honom.
     »He doesn’t even have a driveway!«

Dag fyra: Paradise Cove, corkage fee och 2-0

Att slingra sig ner för serpentinvägen från brorsans hus är att byta väder. Soligt uppe på berget, men halvvägs ner kör man genom molntäcket in i den disiga fredagsförmiddagen.
     Vi äter en redig amerikansk frukost på strandcaféet vid Paradise Cove. En gång i tiden var det en nudiststrand och har genom åren agerat location för ett flertal filmer. På en närliggande strand spelades slutscenen till första Apornas Planet-filmen in. På grund av vädret bangar vi på ett dopp i havet och fortsätter istället vår turisttripp längs Pacific Coast Highway, upp till Camarillo Outlet och shoppar billiga kläder och deodoranter.
     På midsommarfesten på kvällen berättar min bordsgranne att det i Los Angeles är fullt acceptabelt att ta med sitt eget vin när man går på restaurang. Många restauranger har till och med en »corkage fee«, som på mer exklusiva etablissemang kan uppgå till $50. Jag uppfattade inte om det gäller i hela USA, eller bara i Kalifornien med sina vinodlingar norr om Los Angeles. En sån liten detalj, men en av de små kulturella skillnaderna man alltid hajar till inför.
     Festen blir blöt. Somnar klockan två. Sex timmar senare vaknar jag upp, slår på teven och ser att det står 2-0 till Tyskland i 23:e minuten.
     Dag fem har börjat.

Dag tre: Hollywood, billiga tidningar och bekvämlighet

Det blir smärtsamt tydligt vad som kommer vara den största skillnaden mellan tiden här i Los Angeles och den i New York nästa vecka.
     Bilen. Bekvämligheten. Avslappningen.
     I Los Angeles är bilen allt, det är ingen nyhet. Men med förra årets New York-trip färskt i minnet – de långa sidewalk-promenaderna, kuskandet i trånga tunnelbanevagnar, skavsår – är LA en dag på Hasseludden.
     Vi kör omkring i Hollywood för att täcka den mest grundläggande sightseeingen. Vi passerar butikerna på Melrose Avenue, åker förbi rockklubbarna och de legendariska hotellen på Sunset Strip och kör sakta längs med the walk of fame på Hollywood Boulevard. Vi ser Hollywood-skylten skymta uppe i bergen, bakom den klassiskt runda Capitol Records-byggnaden.
     Allt ses från bilen. Vi orkar inte gå ut. Det ska bara tittas på, göras, checkas av. Den enda obekvämligheten är en möjligt svettig kupé, vilken lätt botas med state-of-the-art air conditioning i vår minibuss.

Lunch på Swingers i hörnet av Beverly Boulevard och Laurel. Ett 50-talskitchigt hak med $4-milkshakes och goda veggieburgare.

Vi åker till The Grove, ett stort artificiellt utomhusköpcentrum, ett slags Rodeo Drive-light, i närheten av Beverly Center. The Grove består av plastigt pittoreska gränder, tillgjord grönska och en koreograferad fontän. En mini-spårvagn plockar upp shoppande folk på väg från ena klädbutiken till den andra.
     J besöker en motion graphics-workshop på Apple Store medan jag bänkar mig på Barnes & Nobles. Jag älskar verklligen Barnes & Nobles. Men ju mer jag hänger där, desto mer inser jag varför deras koncept är så framgångsrikt. Att låta folk stanna så länge de vill, läsa sönder magasinen, tumma på böckerna. Det är verkligen avslappnade. Och man stannar ju verkligen kvar i butiken, vilket självklart innebär att man alltid köper något. Lite som Ikea, lure ’em in and they will buy.
     


Eftersom dollarn är låg blir magasinen löjligt billiga. Vanity Fair kostar motsvarande 32 kronor. En tredjedel av priset på Press Stop på Götgatan.
     På B&N i The Grove köper jag San Fransciso-baserade magasinet Soma. En mysig liten publikation jag alltid försöker köpa när jag är här. Lätt fanzineig i framtoningen. Smala texter om film, konst och kultur. Poetiska bildreportage. Detta nummer – the travel issue, där de bland annat rest till Norge och frågat folk på gatan saker som »Where do you go to find yourself?« – innehåller bland annat ett bildserie från Sverige. »On the outskrirts of Stockholm« består av suddiga foton från Gröndal och andra förorter av fine fotografen Ola Rindal. Soma kostar 25 kronor.

Efteråt kör vi upp till The Griffith Observatory, ett observatorium med stjärnkikare, museum och LA:s mest ultimata utkiksplats. Det ligger i Griffith Park, den park som breder ut sig i bergen mellan Hollywood och The Valley.
     Vår GPS-maskin krånglar. Vi kör fel.
     När vi till slut hittar en ingång är den igenbommad, eftersom parken är stängd för biltrafik från »sunset until dawn«. Vi kör runt en stund, hittar en annan infart. Slingrar oss upp längs vägen, förbi de stora tjocka trädstammarna, den murriga amerikanska grönskan. Till slut hittar vi fram till observatoriet.
     Stängt för ombyggnad.
     Vi missar den bästa delen av utsikten, den som vätter mot Downtown, och som hade sett underbart vacker ut i det softade solnedgångsljuset genom smogen. Vi tar några bilder på Hollywoodskylten och åker hem.

Vi avslutar dagen med att börja kolla på första säsongen av Entorage. Det känns passande.

Dag två: Vanity Fair, svenska jeans och magic hour

Det är disigt på förmiddagarna så här års. Den riktiga sommaren kommer inte till Los Angeles för än i augusti, då termometern bränner loss uppemot 40 grader.
     På 3rd Street Promenade i Santa Monica – en av LA:s få, om inte enda, promenadgator – är det dock soligare framåt eftermiddagen. Här trängs turister med stans uteliggare (LA är populärt bland uteliggare på grund av de varma nätterna), gatuförsäljare och klädesbutiker. Några kvarter bort ligger brödernas kontor.

Vi glider in på Barnes & Nobles – urmodern till bokaffärerna i USA som uppmuntrar kunderna att smygläsa sina böcker. Läsfåtöljer är utspridda över trevåningsbutiken och i entrén fräser det obligatoriska Starbuckscaféet ut nya mochalattar. J kollar graphic arts-sektionen medan jag plöjer magasinskörden. Details, Los Angeles Magazine, Emmy Magazine, Entertainment Weekly och nya Vanity Fair.
     Min storebror gillar inte den senare, något han förklarade på välkomstölen kvällen innan:
     »Den är så tråkig«, sa han. »Graydon Carter är en av de få människor som verkligen skulle njuta av att tortera George Bush. I åtta års tid har han ägnat varje krönika åt att säga ›I hate Bush‹, utan att skriva det rakt ut.«
     Själv måste jag erkänna att antalet Vanity Fair-artiklar jag läst i mitt liv går att räkna på vänsterhanden. Jag brukar mest kolla bilderna i det årliga Hollywoood-numret. Men i Sverige kommenterar ju var och varannan mediablogg tidningen. När jag åt lunch med en magasin-redaktör nyligen pratade han nästan uteslutande om hur han ville att deras features skulle kännas som Vanity Fairs. Och strax innan jag åkte hit fick jag ett skrivuppdrag som bland annat innebar att plöja en roman-lång VF-artikel om Dubai.
     Jag ska ge tidningen en chans nu. Den första halvan av Dubai-artikeln i juni-numret är i alla fall hysteriskt välskriven.

Ute på 3rd street försöker en man få oss att donera pengar till AIDS-forskning. Kort efter att vi snällt nekat honom rusar hans kollega fram, pekar mot en tjej som just passerat och ropar:
     »Man, did you see that rack?!!«
     Vi skakar på huvudet och går till Fred Segal i hörnet av 5th Street och Broadway. Här säljs en urban blandning av märkeskläder, uppstickarmode, smycken och smink. En uppsjö av svenska märken hittas bland hyllor och bord. Acne, We, Whyred, Cheap Monday, J. Lindeberg och Nudie. Men när J frågar om de svenska märkena svarar snubben bakom disken på sedvanligt slött LA-manér:
     »Yeah, y’know… it’s hot… it’s sellable.«
     Det är en annan stämning här, ett annat tempo än i andra storstäder. Manana, manana, liksom. Men det beror såklart på att LA inte är en storstad, utan en hoper sammanlänkade småstäder och förorter. Santa Monica är en småstad. Hollywood en annan.
     Swedish brands? Yeah, y’know…
     Ett par Acne-jeans kostar 335 dollar.



Efter Santa Monica guidas vi av GPS-maskinen några kvarter söderut mot Venice Beach. Kakofonin av gatumusikanter, skrikande försäljare och småbarnsfamiljer är öronbedövande. Muskelbergen på utomhusgymet står kvar som om inget hänt sedan Jim Morrison bildade The Doors här för fyrtio år sedan. Cyklande poliser, joggande silikonbrudar, skejtare och rollerbladare svishar förbi när vi äter cheese- och carrotcake på Sidewalk Café. Palmerna svajar i blåsten från Stilla Havet. Solen dalar och det blir »magic hour« – den berömda timmen då mången photoshots och filminspelningar försöker ta vara på det fantastiska ljuset.

Dagen avslutas med drinkar och lugnt födelsedagsfirande på Viceroy.

Dag ett: sportfilm, tulltjänstemän och serpentiner

U.S. Airlines säten är grå och luggslitna. En dassig projektor visar gamla malätna Simpsons-avsnitt, E! True Hollywood Story om Meg Ryan och endast en film på åtta timmar: basketfilmen Glory Road med Josh Lucas.
     Jag och J tittar utan hörlurar och försöker komma fram till när den moderna sportfilmen skapades. Det format från vilket alla dagens sportfilmer mallas. Ni vet, ett dödsdömt lag och en tränare som kämpar i motvind (kan vara att han tvingas träna, han är alkoholist, svart tränare i en vit värld, etc). Och sen samma dramaturgiska upplägg: laget går dåligt, saknar sammanhållning, gör några risiga matcher. Därefter bestämmer de sig, av någon anledning, att ändå börja kämpa tillsammans. Några matcher visas i en snabbspolad del över dramatisk musik. Sen: final. Gastkramande. Ska de vinna? Ja, de vinner, men inte bara över det andra laget, utan över sina egna rädslor, fördomar, begräsningar, (fyll i valfritt hinder i livet att överbrygga)…
     Alla sportfilmer det senaste decenniet går efter den mallen, med mer eller mindre fantasifullt resultat: Any Given Sunday, Remember the Titans, Hardball, Bad News Bears och typ femtio till.
     Men när började det?
     Mighty Ducks? Rocky-filmerna? Jag och J har svårt att komma på sportfilmer som gjorts tidigare än 1990-talet. Slagskott med Paul Newman, säger J som sista försök.
     Någon borde skriva den stora sportfilmsartikeln och reda ut saken.

När vi går igenom tullen i Philadelphia blir vi plockade åtsidan av en tulltjänsteman som i ett närliggande rum vänder ut och in på vår packning. Vi försöker vara så trevliga som möjligt och svara på deras frågor. Ja, jag har varit i USA förut, det är min sjunde eller åttonde gång. När vi var här sist? Förra året, i april, i New York. Om vi har familj här? Ja, mina två bröder bor i Los Angeles och det gör J:s bror också. Vad jag jobbar med? I’m a writer.
     Svettiga, irriterade och passkontrollslessa (passen och biljetterna visades typ 15 gånger under resans gång) hittar vi en sportbar i närheten av gaten. Vi beställer pizzaslice, Bud Light och ser England smälla in 1-0 mot Sverige.
     Sen boardar vi planet mot LA.

»It’s the Cadillac of minivans!«, utbrister J och citerar John Travolta i Get Shorty. Den lilla hyrbilen vi bokat är slut och vi får en minibuss istället. Eftersom jag saknar körkort agerar jag kartläsare. Onödigt, med tanke på att GPS-manicken som följer med bilen talar om till punkt och pricka hur man ska köra:
     »In a quarter of a mile, turn right onto the 405-freeway.«
     Amerikanska bilar är så fruktansvärt fjädrade, de känns som båtar. Till vänster om oss ligger Stilla Havet mörkt och oändligt när vi gungar fram längs med Pacific Coast Highway upp mot Malibu. Samma väg som avbildas på fotot på inlägget nedan.
     Vägen upp till min brors hus i Malibu-bergen är som en utblåst serpentin. Som en spiraltrappa för bilar. Vi slingrar oss upp till huset och anländer, efter diverse förseningar, ganska exakt 24 timmar efter att vi satt oss på flygbussen vid St Eriksplan.
     Jetlagen botas med kall öl och umgänge.

Saker jag kommer göra i USA (3)

Väskan packad. Sista frilansjobbet ivägmailat. Passet redo. Imorgon flyger jag och J över Atlanten, korsar en kontinent och landar i Los Angeles klockan 18:52 lokal tid.
     Sommarens USA-tripp är här.
     Och jag tänkte släppa loss lite. Här på bloggen alltså. Under de senaste veckorna har jag närt en idé om att skriva något slags resedagbok. Att försöka fånga det som fångas bör. Skildra det som skildras kan.
     Det kanske blir osorterat, ostrukturerat, oförståerligt, men så får det i så fall bli. Även om jag nog kommer få svårt att hålla redigeringsfingrarna och fotonerven i styr tänkte jag försöka rassla ner något mer spontant här än vanligt. Försöka skildra det som i vanliga fall inte når fram till en vanlig bloggtext, eftersom tanken är för ofärdig, resonemanget för oklart (jo, jag har faktiskt sådana krav på mina inlägg).
     Jag vet inte hur det kommer bli, men min ambition är att skriva några rader varje dag.
     Så – saker jag kommer göra i USA: skriva resedagbok, of sorts.
     Arlanda nästa.

Stockholm Boogie-regissörerna är Sveriges nya filmhopp

Jag har många gånger tänkt att anledningen till att svensk film är så undermålig är oförmågan att ta ut svängarna. Att våga dra historier och karaktärer till ytterligheter. Att våga utforska extremerna.
     Och jag har många gänger tänkt att det är just det som gör danskarnas filmer så bra. Ta Festen, den politiska thrillern Den Tredje Makten eller förra årets fullkomligt lysande Bröder. I den senare inleder man med att ena brorsan kommer ut ur fängelset medan den andra, som är yrkesmilitär, skjuts ner någonstans över Afghanistan.
     Se där, en extrem situation att göra bra drama av!
     Svenska filmmakare tycks helt sakna detta och gör istället lagomheten till dygd. Visst finns det undantag, som Killinggängets Fyra nyanser av brunt och Björn Runges Om jag vänder mig om. Två filmer som visserligen vågar dra växlar på ytterligheterna men som lätt försvinner i ett filmland som prånglar ut den ena Wallander efter den andra Beck och däremellan några Hobert-sviter.
     
Men nu anas hopp, från oväntat håll dessutom. För vem hade kunnat tro att det bakom ännu en söderskildring av ungdomsnatten skulle dölja sig två nya starka filmberättare – de skäggiga enäggstvillingarna John och Karl-Uno Lindgren.
     Har just sett deras debutfilm Stockholm Boogie.
     Och jag älskar den!
     Och det beror inte bara på att det en av de vackraste, om inte den allra vackraste, Stockholmsskildringen jag någonsin sett på film. Simon Pramstens foto är balsam för storstadssjälen – cykelrumlandet längs Söder Mälarstrand, uppgörelsescenen vid Årstabrons fäste, festen de har uppe på »Apberget«, med Västerbron framför en glödade solnedgång som bakgrundfond.
     Nej, det som gör Stockholm Boogie så underbar är att bröderna Lindgren vågar dra sina karaktärer till ytterligheter. Därmed lyckas de – fritt från transportsträckor och mycket imponerande – föra storyn framåt, skapa humor där det annars skulle bli klichétyngt och göra bra drama av enkla situationer.
     Filmens premiss är knappast särskilt omvälvande: två kusiner blir utslängda från Kolingsborg och försöker sparka liv i natten genom att dumragga tjejer vid Slussen bussterminal. Allt medan ena kusinens flickvän, med vilken han har ett högst luddigt »uppehåll«, ränner runt i en hijackad sportbil för att leta upp sin pojkvän.
     Det är en enkel film. Men den funkar.
     Allra bäst funkar tjockisen Josef, spelad av en briljant Peter Lorentzon. En enstörig amatörbilmeckare, oerfaren av möten med det motsatta könnet, som möter sitt livs nederlag när turbon på hans Subaru Impresa krashar. Och som, i en senare scen, fullkomligt kokar av undertryckt ångest när han utbrister »jag vet vem är, jag vet vad jag vill, jag skiter i om bilen är paj!«.
     
Stockholm Boogie är dessutom långt bättre än den vämjeliga Hornstull-rullen Babylonsjukan, som den bär uppenbara likheter med. Båda skildrar kärlek och fylla i södermalmsnatten, båda har en hoppa-från-Västerbron-scen, båda slutar (såvitt jag minns) på Södersjukhusets akutmottagning. Men där Babylonsjukan kändes lika hasch-tomtigt suddig i manuskanten som AMS-förlorarna den skildrar är Stockholm Boogie en spänstig uppvisning i klassisk filmdramaturgi.
     Hoppa-från-Västerbron-scenen är ett bra exempel. I Babylonsjukan var det en långtråkig transportsträcka. I Stockholm Boogie tillhör scenen filmens gastkramande klimax.
     Det som får mig att verkligen hoppas, och det som övertygar mig om hur bra koll de två filmnördiga skaparbröderna har, är den underbara bakomfilmen som följer med dvd:n.
     Vi tas med på en kaotisk budgetinspelning, där den exekutive producenten Colin Nutley tvingas blunda inför faktumet att filmteamet bjöd alla sina vänner på flaköl när den galet realistiska festscenen skulle filmas. Vi ser hur regissörerna vågar byta ut skådisen till en av de bärande rollerna bara fyra dagar innan inspelningsstart. Och vi får på nära håll höra brödraparet Lindgren redovisa sin starka känsla för hantverket under ett antal bakomintervjuer.
     »Filmen är otroligt karaktärsdriven«, säger de. »Vi tror på att dra karaktärena till extremer.«
     Lyssna och lär, landet lagom.

Årets personlighetsförändring

Det kommer förmodligen som en chock för de som känt mig länge. Och, quite frankly, jag är själv rätt förbluffad. Men jag måste erkänna: jag är hooked på fotbollen!
     Det hela beror såklart på en fotbollsgalen brorsa som redan innan han kom på ett veckolångt besök förklarade att »om vi inte ska titta på fotbollen är det ingen idé att jag kommer«.
     Sagt och gjort. Efter några matcher sedda – förutom Sveriges har ytterligare en handfull kollats in – inser jag plötsligt hur mycket av fotbollen som handlar om dramaturgi. Om hinder som ska överbryggas. Hjältar som ska rädda dagen. Två timmar spänning värdigt your avarage hollywood-rökare.
     (Jag är ledsen om jag drar växlar på självklarheter här, i så fall bjuder jag er insatta sportfanatiker på fnisset.)
     Mest ser jag hur mycket det handlar om tempo. Hur rätt människor måste befinna sig på rätt plats för att få den där bollen att flyta så smärtfritt som möjligt över planen och in i mål. På samma sätt som en filmintrig ska flyta fram med hjälp av välplacerade plotpoints, välregisserade skådespelare och välriktade replikpassningar.
     Det enda som saknas är ju manuset, vilket såklart skänker fotbollen det där oförutsägbara, realtidiga spänningsmomentet.
     Och kanske är det också så, att fotbollen erbjuder ett efterlängtad paus från en tillvaro som sedan länge överdoserats av populärkultur och mediekonsumtion. Sporten som en flykt från alla filmer, teveserier, magasin, krönikor och bloggar man hela tiden och reflexmässigt processar, analyserar och bildar åsikter kring. Fotbollen blir min frizon.
     Det sagt av en kille som på skolkatalogens klassfoto i sjuan bar t-shirten med det nördiga, men då högst allvarligt menande, budskapet: »musiken har räddat mig från idrotten«.
     Chockad var ordet.

Två filmer

Finchers comeback
Bloggen Conan the librarian slår ett slag för David Finchers nya The Zodiac.
     David Finchers Fight Club är kanske den film jag sett flest gånger i mitt liv, i möjlig konkurrens med Michael Manns Heat. Och jag har ända sedan hans tråkiga förra film, Panic Room, närt en idé om att David Fincher är en varannan-regissör. Han gör varannat mästerverk, varannat mediokerverk. Debuterade med tredje Alien-rullen, slog igenom med banbrytande Seven, fortsatte med helt okejiga The Game, följde upp med kanske-bäst-genom-tiderna-Fight Club. Och så vidare…
     Det återstår att se om den tesen håller nu, men mycket talar för det. Kanske framför allt att manuset, i likhet med Fight Club, baseras på en bok.

Oväntad upplevelse
Det händer inte ofta, men ibland råkar man se en film utan några som helst preferenser. Man vet ingenting, därför blir upplevelsen så mycket större. Detta i kontrast till alla potentiella favoritfilmer man dödar långt innan de haft premär genom att lusläsa förhandsinformation och detaljstudera trailers (se ovan). För en vecka sedan gick Under Suspicion på SVT – en film jag inte visste fanns och ett oväntat smart kammardrama med Morgan Freeman och Gene Hackman av 24-regissören Stephen Hopkins. Den har en stor brist, men den avslöjar jag inte. Jag vill ju inte förstöra upplevelsen med för mycket förhandsinformation.

Mina häftiga, exklusiva vanor

Del 154: bio på Filmstaden Sergel

Min bror suckade sig igenom hela föreställningen. Hans humör var visserligen på Paulie Walnuts-nivåer efter Sveriges 0-0-match mot Trinidad Tobago, men han hade viss fog för sin besvikelse. För trots att jag verkligen hoppats på X-men: The Last Stand, på samma sätt som med förhandspeppet inför Da Vinci-koden och eftersom jag rådiggade de två första Brian Singer-regisserade delarna, blev det platt fall.
     Det är såklart den förbannade Brett Ratners fel.
     Jag har alltid tänkt att Ratner är något slags Ridley Scott – ojämn så det förslår – men nu börjar jag undra om han över huvud taget gjort nånting värt att titta på. Jag kommer inte på något.
     I majnumret av filmtidningen Premiere säger Ratner, som hoppade på filmen endast åtta veckor innan de började filma, att »tåget rullade redan, om inte jag hade regisserat skulle någon annan gjort det.« Jag kan inte låta bli att tycka det är rätt talande att hans syn på regissörsrollen är som den utbytbare prop-killen.
     Hans karaktärskännedom – som varit de tidigare X-men-filmernas styrka – är löjeväckande svag. I de värsta stunderna försöker han rädda det med smetig sentimentalism, som i den sorgligt saggiga begravningsscenen (oväntat föresten att så många good guys skulle dö). Halle Berry höll tal och det blir mer och mer oklart varför hon fick den där Oscarn för Monster’s Ball. Läs föresten den här roliga jämförelsen på Karins läsvärda blogg.
     I sommarens blockbusterkrig är det än så länge bara MI:III som hållit måttet. Vi får hoppas att Brian Singer inte hoppade av X-men-tåget förgäves när Superman får biopremiär den 28 juli.
     Och just det, på tunnelbanan på väg hem till Bromma försöker jag återigen lista ut varför jag i kommentarerna här nedan anses vara elitistisk.
     Men, nej, kommer inte fram till något nu heller.

Storstad in action

Det är så klyschigt, jag vet, man jag kan inte motså det. Varje gång jag promenerar en gata i Stockholm och passerar fik där det sitter folk på uteserveringar med latteglas och solglasögon. Vissa sitter ensamma med Powerbooks, andra sitter i par och pratar business, någon skojar med personalen.
     När jag bodde i Birkastan personifierades denna drömbild av Mellqvist på Rörstrandsgatan. Kaffebaren som ett hål i väggen. En ägare som nickar igenkännande. Latten som landar på bardisken innan man ens beställt. Stammiskänslan.
     Idag passerar jag Non Solo Bar på Odengatans norra tredjedel, den som flankeras av Sibirien och Östermalm. Jag bara passerar. Har redan köpt min latte på Seven Eleven. Men de sitter där ändå, under allén, med sina lattar, sina powerbooks, i sina samtal.
     Det är sommar. Det är storstad in action.

Övrigt i dag: Sigge Eklund gör en djupdykning i sina barndoms drömmar och försöker definiera skillnaden mellan journalister och författare efter ett möte med Ronnie Sandahl på tunnelbanan:
     »Som Virtanen Skugge & de andra har han från tidig ålder varit i ständig dialog, med läsare, med en tydlig mottagare, och det har präglat honom mer än han vet själv. […] Om ingen mottagare fanns skulle kanske ingenting skrivas. Den grundläggande skillnaden mellan journalister och författare?«
     Jag har tidigare varit rätt snabb att avfärda dessa långlånga Siggetexter som pretentiösta drapor. Kanske var jag färgad av Natalia Kazmierskas raljerande krönika förra året. Men jag har haft fel. Ger man texterna tid uppenbarar sig en unik inblick författarhjärnan man aldrig skulle få på Kulturhusets författarträffar.
     Det är vackert, väldigt långt och väldigt mycket blogg. Läs!

Och i kväll intervjuar jag en popduo för ett porträtt till ett av våra största magasin. Redaktionen bokade bord åt oss på Teatergrillen. Vet inte hur jag ska tolka det riktigt – kill ’em with kindness kanske? – men lite lyxigt känns det.

Tre tips

Aron Flam…
…, frilansskribent, radioman, och Residence-kollega, har en rolig krönika om skrivande i Dagens Media. »Jag skulle sälja ord. Det briljanta i detta består givetvis i att ord är gratis. De kostar ingenting att gräva fram och ligger och skräpar nästan överallt.« Läs!

Miljötrailers
Hollywood försöker döva sitt miljösamvete med filmerna Who Killed The Electric Car och An Inconvinient Truth. Den senare kör lite väl hårt på Bruckheimer-estetiken i trailern, men kommenteras av en charmig Al Gore. Påminner mig om en Attention-intervju där han sa något i stil med: »Jag brukade flyga med Air Force Two, nu måste jag ta av mig skorna i säkerhetskontrollen när jag reser.«

New York Minute
Mitt högst fragmentariska musiklyssnande består till stor del av låtar uppsnappade från filmer, trailers och teve-serier. Ett konstigt sätt att lyssna på musik. Plötsligt sitter man på tunnelbanan med fucking Eagles i lurarna, bara för att Vita Huset-avsnittet Somebody's Going to Emergency, Somebody's Going to Jail tonsatte de vackra inledningsscenerna med låten New York Minute. Lyssna!

Saker jag kommer göra i USA (2)

Nat Sherman, 500 Fifth Avenue, New York

Jag rökte min första Nat Sherman-cigarett i en cigarrbutik i Long Beach för sex år sedan. Jag blev intruducerad till de brunsmala, lätt sötade, additive-free-ciggen av min dåvarande kollega. En drifter med förkärlek för alla sorters rökverk.
     I höstas drog jag ner från fem paket Marlboro Lights i veckan till 1-2 cigg om dagen. Jag kallar det skönrökning och brukar ta dem efter middagen, men det känns ju onekligen som om cigaretten som coolhetsattribut ligger på sin dödsbädd. Trots det kommer jag besöka Nat Shermans tobaksbutik på 5th Avenue om tre veckor. Här ringlar cigarröken från anrika askfat i murrig mahognymiljö som om inget hänt sedan 1930, eller ens sedan rökförbudet på krogarna trädde i kraft i New York för tre år sedan.
     Man går in, stannar någon minut, köper ett paket MCD:s och det räcker för tobaksromantik för den här gången. Och det är fullt möjligt att det aldrig blir någon nästa gång.

Jojje Wadenius hälsar välkommen till Stockholm

Eftersom mina föräldrar reser i jobbet äter jag ofta middag med dem i de handelsresandes miljöer – hotellbarerna. Jag har tappat räkningen på alla gånger jag suttit på Nordic Light, Amaranten, Adlon, Sheraton och dylika ställen i närheten av Vasagatan och Tegelbacken. Ställen vars enda funktion är att vara oaser för människor i transit. Ställen vars enda identitet tillhör de moderna beduinerna. Ställen man aldrig besöker annars.
     Men ingen hotellbar i Stockholms city slår anonymiteten på Arlandas Sky city, där jag åt middag med dem i går kväll.
     Att befinna sig på Arlanda utan att vara på väg någonstans, varken hem eller bort, är en besynnerlig upplevelse. Det är en plats där ingen är närvarande. En plats där alla sitter med tankarna i det ställe de lämnade eller är på väg till. Ett förädlat ingenmansland.
     Lätt vinsuddig tog jag Arlanda Express in till stan och när jag passerade Karlberg ljöd en välbekant röst i högtalarna.
     »Arlanda Express och jag, Jojje Wadenius, hälsar välkommen till Stockholm…«
     Tillbaka i civilisationen. Tack Jojje!

Kungsholmen påminner om barlivet

För en månad sedan intervjuade jag arkitekten Thomas Sandell inför öppnandet av hans nyritade restaurang Kungsholmen på Norr Mälarstrand.
     Jag satt med honom mitt i ett restaurangkaos värdigt Dinner Rush, där stjärnkocken från teve stod stirrig och förvirrad och beordrade personalen, en elektriker skruvade i ett hörn, bartendrarna torkade glas, kockarna sprang om varandra och de Sandell-ritade möblerna stod huller om buller. Man fattade inte hur de skulle kunna öppna restaurangen samma kväll.
     Ni kan läsa texten i nya numret av Residence.
     I går kväll var jag där igen och fick uppleva stället in action.
     Och jag tänkte på hur sällan jag går ut nuförtiden. Hur jag nästan, men bara nästan, gjort en helomvändning sedan jag skrev det här inlägget i januari. Hur jag mer och mer – och för första gången i mitt liv – uppskattar nykterheten före nattsuddet, koncentrationen före verklighetsflykten, hemmakvällen före utekvällen. Det är något med möjligheten att få göra det man vill göra – man vill inte gärna avvika från det spåret.
     Trots det var gårdagkvällen ändå fantastisk. Vi fick inget bord att äta, men väl goda drinkar. Jag prövade en Piña colada för första gången i mitt liv (tips: det finns en anledning till att det är en stranddrink). Pagrotsky minglade mellan borden. Bartendrarna svingade flaskorna i Cocktail-perfektion. Pontonen utanför de nya panoramafönstren ingav löfte om sommarens potentiellt bästa uteservering.
     Och en ljum junikväll som igår, när månen hängde blank ovanför Västerbron och ljusen från Münchenbryggeriet speglades i Riddarfjärden, påminde om att barmingel ändå kan vara det vackraste man kan uppleva i den här staden.
     Även om musiken var löjligt intetsägande.

Ovala rummet ligger inte i Vita huset

Det här är en sån där nyfikenhetsgrej och, quite frankly, rätt löjligt, men jag bara måste få det ur mig.
     Till att börja med, min Vita Huset-mani har gått slightly överstyr på sistone. Jag slog på första säsongen bara för att jämföra med sista avsnittet i sjunde säsongen och – bam! – plötsligt har jag sett en och en halv säsong. (Don’t ask.)
     Hursomhelst. Eftersom jag redan sett serien – ja, alla 154 avsnitt, många av dem flera gånger – så började jag studera detaljerna snarare än storysarna. Och jag började fundera på ovala rummet. Grejen är den att jag har alltid trott att ovala rummet ligger i själva huvudbyggnaden. Alla vinjettklipp till serien fokuserar ju på huvudbyggnaden och man bara antar att presidentens kontor ligger där på mitten där den putar ut lite sådär… ja, runt.
     Fast sen började jag fundera. Ovala rummet är ju inte runt. Och i serien så är det ju en ytterdörr till höger om presidentens skrivbord och till vänster Leo McGarrys rum. Det går liksom inte ihop.
     Jag gjorde lite reserach.
     Och den här artikeln på Washington Posts hemsida kommer med det sensationella avslöjandet att the west wing inte är en del av själva huvudbyggnaden utan en, erhm, vinge. Västerut.
     Jag sitter framför datorn som den paralyserade skolpojken som just fått blommor och bin förklarat för sig av en äldre, mer bevandrade, eleven.
     Och intresseklubben antecknar…

* * *

För övrigt var dokumentären Serieskaparna i Hollywood som gick på SVT2 för två timmar sedan rätt intressant. Alla klipp de använde var i och för sig typ fem år gamla, men det bekräftade vad den gode Addison påpekade i en kommentartråd hos mig för ett tag sedan:
     »Det hetaste ämnet som först nu väl egentligen håller på att bli accepterat på allvar är teve.«
     Intressant var kopplingen som gjordes – bland annat av 24-regissören Stephen Hopkins – till 1970-talets experimentalism i Hollywood. De skakiga handkamerorna i The French Connection, det dramatiska djupet i Gudfadern. Ordet »komplext« användes typ varannan minut, i kontrast till dagens popcorn-säljande, rollercoaster-vikarierande, risk-minimerande blockbuster-filmer som visas på bio.
     Men allra roligast var att se The Shield-skaparen Shawn Ryan sitta i ett grått konferensrum och spåna idéer till kommande episoder med sitt manusförfattarteam: »Vad sägs om att våldtäktsmannen ringer sina offers makar medan han våldtar dem?« Varpå en av manusförfattarna berättar om sina mardrömmar när hon just tagit jobbet.
     Entertainment business in action! Så oglamoröst, så underbart.

Saker jag kommer göra i USA (1)

Apple Store, 5th Avenue, New York.

Apple Store-besöken har varit obligatoriska inslag under mina USA-besök ända sedan de öppnade en butik i Glendale Galleria – en kort biltur från min brors dåvarande hus – för fem år sedan.
     När de öppnade flaggskeppsbutiken på 5th Avenue för två veckor sedan svämmades nätet över av blogginlägg med bilder, filmer och allmänt Apple-porr från eventet. Och även om den här filmen – med ett hav av Apple-ompalompier som applåderar de första besökarna – fick mig att undra om företaget nått samma sektnivåer som Microsofts Steve Balmer-dans är min fascination för varumärket långt ifrån stillat.
     Roligast var den här filmen där en grabb i 13-årsåldern blir intervjuad i den Roskilde-liknande kön utanför den inglasade entrén.
     – How long have you been a fan of Apple stuff?, frågar intervjuaren.
     – Since I was born. My dad was an early adopter, svarar grabben.
     Och jag som trodde jag var tidigt ute när jag gjorde mina första Word-layoutade skolarbeten på en Performa för tio år sedan.
     Anyway, I'm going.