söndag, juli 30, 2006

Pitt Schmitt



»De bästa skådisarna är de vars privatliv man vet allra minst om«, sa en god vän på en middag härom kvällen. Han syftade på sina favoriter Edward Norton och Dustin Hoffman och jag fyllde genast i:
     »Precis! Och det är därför Brad Pitt aldrig kommer bli lika bra igen.«
     Med all hysteri kring Brangelina, bäbisar och hemliga bröllop, samt Brad Pitts numera allt för starka megakändisaura, är det svårt att uppbringa någon entusiasm inför kommande The Assassination of Jesse James. Man tittar på trailern och tänker bara »Pitt Pitt Pitt« istället för »pepp pepp pepp«.
     Brad Pitt är ändå en skådis som haft viljan att gå en lite snårigare väg än exempelvis hunk-kollegan Tom Cruise – som nästan uteslutande ägnar sig åt filmer där han ensam får ståta på filmaffischerna. Brad Pitt har ju, åtminstone fram till 2004 års Troja, ganska konsekvent valt att medverka i filmer där han frikostigt delar med sig av huvudrollsinnehavandet. Favvofilmen Spy Game är ett typiskt Pittskt filmval, i vilken han – till skillnad från Tom Cruise – tillåter sig själv kämpa om uppmärksamheten med hans äldre förlaga Robert Redford.
     Men i ljuset av senaste årens allt mer skvalleromsusade tillvaro börjar det bli svårt att ta honom på allvar. Ta Oceans Twelve. Ta Mr. and Mrs. Smith. Ganska långt från formtopparna i David Fincher-regisserade Se7en och Fight Club.
     Men så läser jag en oväntad plot outline på IMDb för filmen Chad Schmidt som påstås ha premiär 2008. Handlingen kretsar kring Chad Schmidt – talangfull amatörskådis som flyttar till 1980-talets Los Angeles i hopp om genombrott. Problemet är bara att han är på pricken lik en annan skådis, tillika megakändis i vardande – Brad Pitt.
     Ett fantastisk roligt upplägg!
     Enigt IMDb, samt några korta notiser från 2005, ska Brad Pitt givetvis spela både sig själv och Chad Schmidt. Och kanske kan detta bli Brad Pitts återtåg till kreddigare territorier. Ett sätt att vrida sin världskändisimage till nya metanivåer i en Being John Malkovich för den, om inte dalande så åtminstone överexponerande, stjärnan.
     Annars får vi nöja oss med att han tackat ja till ännu en Fincher-rulle. Det har ju funkat förut.

onsdag, juli 26, 2006

Jag är ingen karaktär längre



Arrgh!
     Måste… läsa… klart…
     Jag försöker komma igenom Klas Östergrens Gentlemen för andra gången. Och precis som för tre år sedan drabbas jag av känslan av att gå med för stora gummistövlar genom halvmeterdjup gyttja. Den är bara för seg i den där episkt biografiska andra akten.
     Men jag vill ändå läsa den. Eller snarare: jag vill ha läst den.
     Delvis på grund av en gammal kollega som ivrigt propagerade för att just Gentlemen skulle passa min rådande tillvaro. Och visst, jag är väl ungefär lika gammal som Klasa var när han skrev berättelsen. Och visst charmas jag av upplägget i bokens inledning. Det är liksom sinnebilden av ensam ung man i Stockholm. Jaget driver omkring på söder, luspank, bestulen på alla sina ägodelar, letandes efter vettiga skrivjobb. Och vips träffar han en excentrisk galenpanna, full av dramatiska skrönor och lika excentriska vänner att hämta stoff från, dessutom utrustad en nedärvd megavåning på Hornsgatan. Bara att flytta in.
     Gott så. Men jag kommer ändå inte ifrån känslan av att det där är över och förbi för min del. Den där post-gymnasiala förmågan att vilja se sig själv som en karaktär i sitt eget liv. Eller boken om sitt liv, om man så vill.
     Jag gick länge omkring och bar på den där storartade känslan av att just jag, just nu, i denna tid, på denna plats, bar på en större hemlighet om staden, livet, flickorna, whatever, än alla andra i min omgivning.
     Det var förstås inte så enkelt.
     Eller snarare: det var just så enkelt. Det var inte mer.
     För när man rest sig ur den där bakfyllan de tidiga tjugoårens upptäckarlusta och it’s-all-happening-mentalitet och inser att livet varken börjar eller slutar med en själv – ja, då skiftas perspektiven. Livet fortsätter – bortom de storögda, brådmogna och naiva föreställningarna om världen som i Gentlemen uttrycks just i de söderromantiska skildringarna i början av boken – och man förstår att en bra story är viktigare än hamstra småroliga anekdoter.
     Kanske upptäcker även Klasa det i den sista akten av boken. Men just nu är den för jävla tråkig.
     264 sidor kvar.
     Måste… läsa… klart…

måndag, juli 24, 2006

Jag omvärderar In Her Shoes



Ibland kan man hata att man hatar en film. När favvoregissören inte levererar, så som man själv vill, blir föraktet nästan personligt. Och man börjar hata sig själv för att den är dålig. För att man hoppades så mycket.
     Men tacka filmgudarna för en omvärderad åsikt!
     Det kan ha berott på en överanalyserande DN-recension som surrade irriterat i skallen, men när jag såg Curtis Hansons In Her Shoes i julas tyckte jag den var smärtsamt långtråkig. Det var något med inledningen. Det supersmöriga slutet. Och med den övertydliga, kanske klischéartade, uppdelningen mellan den ful-smarta systern och den dito snygg-dumma.
     Jag sågade den högljutt med fotknölarna så fort jag fick chansen.
     Men så fick jag höra på annat. Kompisar med pålitligt filmsinne gillade den. Ena bloggaren efter andra hyllade den.
     Och mycket väl! Ett återseende en sen dvd-natt upptäcker jag allt jag missat första gången. De fina insatserna från Toni Collette och Cameron Diaz. Den vältajmade regin från Curtis Hanson. Men kanske allra mest – Susannah Grants karaktärsdrivna manus efter Jennifer Weiners roman.
     Jag slås ofta av att mina favoritfilmer är baserade på romaner. Curtis Hansons tidigare Wonderboys efter Michael Chabons roman, Clint Eastwoods Mystic River efter Dennis Lehane, Door in the Floor efter John Irving.
     En väladapterad roman – vilket, utan att ha läst förlagan, In Her Shoes tycks vara – blir ofta så hårt packad med detaljer och genomtänkta storylines att omtittiningen blir som julkalenderns lucköppning all over again. Alla bi-storysar och bi-karaktärer är ju redan uttänkta i romanförfattarens långa enträgna arbete. Hela tiden hittar man små nyanser man inte uppfattade första gången. Det blir sällan hål i storyn.
     Bakomfilmen på dvd:n visar också att Hansons känsla för detaljer fortfarande är knivskarp. Precis som i Wonderboys extramaterial fördjupar han sig i berättartekniska element – användandet av broar i Wonderboys och speglar i In Her Shoes. Ärligt talat gör dessa filmnördiga petitesser varken till eller från i själva tittningen, men det känns rätt tryggt att han bryr sig så mycket.
     Så nej, In Her Shoes var inte den smetiga romkom jag först – och nu obegripligt – trodde. Istället bekräftar den snarare min brors gamla tes – det blir svårare och svårare att veta vad som är bra film nuförtiden.
     Jag älskar att jag älskar den här filmen.

söndag, juli 23, 2006

Manlig vänskap



Jag hade tänkt skriva något om Sports Night, eftersom jag plöjt boxen nu. Jag hade tänkt skriva något om Aaron Sorkin och hans förmåga att mejsla ner manlig vänskap i sina serier genom en blandning av sarkasmer-som-egentligen-är-komplimanger och trasiga far-och-son-relationer.
     Dan och Casey i Sports Night. Leo och Presidenten i Vita Huset. Förmodat också Matt och Daniel i kommande Studio 60 on the Sunset Strip.
     Jag hade ett långt worddokument fyllt med formuleringar. Jag hade en koppling till min egen familj. Till den genom generationer destillerade jargongen mellan far och söner, mellan storebröder och lillebröder. Den hårda, sarkastiska jargongen. Som Sorkin är så bra på.
     Jag tänkte skriva om detta.
     Istället började jag kolla de två första säsongerna av Entourage.
     Och när man är mitt uppe i en text om ena teveserien ska man inte börja kolla på nästa. Ty texten dör.
     Så jag sitter där, med datorn på magen, och kan inte sluta titta på de hysteriskt roliga, de ogenerat grabbiga, de sooo LA:iga, episoderna om hollywoodhoppet Vincent Chase, hans tre polare, hans underbart sviniga agent och deras kamp för berömelse, gratis-Maseratis och Top-10-modeller i La la-land.
     Johnny Drama, liksom.
     »Let’s hug it out, bitch«, liksom.
     »Can you get laid without Vince, that's the question?«
     »Do I give a fuck, that's the answer!«
     Liksom.
     Och jag är fast i en helt annan typ av manlig vänskap.
     Och sen hade jag tänkt skriva något om dessa manliga vänskaper. Försöka jämföra dem. Dra paralleller. Visa på skillnaderna – å ena sidan tysta-nickar-manligt i i Sorkins serier, å andra sidan ohälsosamt skrattsalvegrabbigt i Entourage.
     Men i Stubbskär är man inte riktigt för den typen av analyser.
     Och någonstans tänker jag så här: manlig vänskap går inte att skriva om. Manlig vänskap går inte att prata om. Inte utan alkohol, anyway. Kanske existerar den inte ens, mer som ett luddigt begrepp, något outtalat, mellan män.
     Så jag nöjer mig med att rekommendera de båda – Sports Night och Entourage – med varmaste hälsningar från Norrland.

måndag, juli 17, 2006

Stubbskär



»Är det reunion?«, frågar farsan när jag står ute på klipphällen och stirrar ut över lugnet strax efter midnatt. Det mörka vattnet som skvalpar mot bergskanten. Svalan – eller är den en fiskmås? – som drar förbi i siluett mot den svagt ljusblå himlen. Och solen som anas bakom trädlinjen på andra sidan bukten. Den ligger där och lurar bara. Den försvinner inte. För det är Norrland nu. Och det är sommar.
     Stubbskär – denna lilla vik i Umeälvens minidelta, Västerbottens egna miniskärgård – ligger en halvtimmes bilresa söder om Umeå, bara någon minut med båten från Bottenviken. Här landar jag alltid några veckor varje sommar. Det är fjärde året i rad nu, som jag åkt upp för solitud och skrivtid.
     Jag fick ett mail från en gammal kompis i förra veckan. Han undrade om Västerbotten var »på nån jävla utelista i nåt jävla magasin« jag läst.
     »Aldrig«, svarade jag. »Jag fördelar min tid jämt mellan USA och Umeå i sommar.«
     Det är dags nu. I januari skrev jag en en text om att sommaren är den egentliga nyåret. Att det är nu man på riktigt utvärderar året som gått. Och laddar upp inför ett nytt. Så att man när augusti är över sen, när september rullar igång, när hösten brakar loss, har hunnit varva ner, tänkt igenom, tänkt om och peppat upp.
     Det sker här, i Stubbskär utanför Umeå, de två sista veckorna i juli.
     Så är det reunion?
     »Absolut«, svarar jag farsan.

torsdag, juli 13, 2006

Sommarläsning



I augustinumret av Magazine Café finns en intervju med electroduon Cat5 under rubriken Klubbens coolaste katter. Signerad undertecknad. Ute nu. Check it out!

måndag, juli 10, 2006

Bröder



Sveavägen måste vara en av Stockholm mest underskattade gator. Trots att den är en av stans största, den i särklass mest boulevardiga, är den också en av de mest anonyma.
     Den innehåller typ ingenting, frånsett en luggsliten kultvideobutik, några mongoliska restauranger och en och annan sportbar. Men just den där anonymiteten, kombinerat med det storslagna, det ofrånkomligt praktiska i att den löper som en kroppspulsåder från Sergels Torg genom Vasastan, gör den till en av de mest ljuva platser man kan passera i den här stan.
     Svårt att förklara, man är mitt i stan, men ändå ingenstans, typ.

Hursomhelst var det på favoritbiografen Grand – Sveavägens stolthet – som jag såg The Squid and the Whale tidigare ikväll.
     En trevlig film. Rätt mysig i sin litenhet, ungefär på samma sätt som Miranda Julys Me and You and Everyone We Know. Mina förväntningar var medvetet låga – det var nu-hypar-vi-indie-filmen-varning på recensionerna i morgonteve förra veckan – vilket gjorde att jag kunde ha överseende med den ständiga närvaron av moderna stadsjeepar i 1980-talets Brooklyn.
     Annars lyckades Noah Baumbach rätt väl med att återskapa sitt vintage-New York, komplett med den Paul Auster-klingande författarlooken på Jeff Daniels – gråsprängt skägg, gamla löpar-sneakers, en oversizead blå bomullsstjorta och ett par höga Wrangler-jeans.
     Skiljsmässostoryn i denna regissörens uppväxtskildring kändes rätt lövtunn. Och trots både Laura Linney och Daniels i sitt livs roll var det de båda bröderna som gjorde filmen sevärd.
     För det första har jag har alltid gillat Jesse Eisenberg, som spelar storebrorsan. För typ tre år sedan visade TV4 en familjeserie som hette Get Real (minns inte det svenska namnet). Den var rätt kärnfamiljssmörig, men under en handfull lördageftermiddagar fungerade den som lent botemedel mot bakfyllan. Eisenberg debuterade där som lillebror – åt bland annat Anne Hathaway, som ju fick en mer spritt språngande karriär efter seriens enda säsong – men börjar nu växa till sig rejält som vältajmad newyorker-skådis. Glöm till exempel inte att kolla upp den underskattade raggningsfilmen Roger Dodger.
     Okej, det är indiefilm vi talar om här, som vanligt ligger dess lilla storhet mer i känslomässig timing, lagom humornivå och oväntade skådisinhopp (William Baldwins tennistränare) än en ordentlig story-arc. Men även om det var den bittra fadern som Baumbachs alter ego slutligen tvingas göra upp med, var det ändå brödernas försoning som gick rakt in i bröstkorgen.
     Det var en sån liten detalj, en så kort stund i en av slutscenerna. Efter att de båda bröderna filmen igenom tagit varsin sida i striden mellan mor och far plockar den yngre brorsan upp den omdiskuterade katten – vem ska ha den? vilka dagar? – och erbjuder den till storebrorsan.
     Lillebror ställer upp på storebror.
     Jag bet mig i läppen hela vägen ut på Sveavägen.

söndag, juli 09, 2006

Ulf Lundell börjar blogga?



För tre år sedan scannade Ulf Lundell in dagboksanteckningar, dikter och prosautkast från 1994-2002 och klämde ihop dem i den 833-sidor tjocka Frukost på en främmande planet.
     En vansinnig bok. Fullkomligt ogenomtränglig, vilket illustreras av det exemplar jag själv hittade på ett bokbord på Drottninggatan i höstas. Pris: 30 kronor. Skick: mint condition, helt oläst.
     Sedan dess har jag varit övertygad om att dessa texter hade gjort sig så mycket bättre om de publicerats i en blogg. I ett sammanhang där hans spontanta språkutbrott faktiskt kunde uppskattas. Och där hans tsunamivåg till produktivitet kunde tas emot i mer utspridda portioner.
     Nu kanske det blir verklighet.
     »Jag har faktiskt tänkt att jag skulle börja ägna mig åt bloggeri. De har tjattrat en massa bullshit på mitt forum, nu kanske man borde tala klartext ett tag«, säger han i dagens Aftonblad.
     Kanske skulle hans romaner och skivor tjäna på att han avreagerade sig i bloggformatet, tänker jag. Så kunde han vaska ut guldkornen i de »riktiga« verken.
     För guldkorn finns det. De börjar bara bli så svåra att hitta.

fredag, juli 07, 2006

Post resa: tidningarna jag läste

Vanity Fair, $4,50, Vanityfair.com
I ett lätt raljerande inlägg för en vecka sedan undrade jag vem som orkar läsa de romanlånga texterna i varje Vanity Fair-nummer. Svaret låg närmre än jag trodde:
     Jag, uppenbarligen.
     Efter att ha trängt mig igenom två-tre längre texter från juni- och juli-numrena brast dammen. Jag läste allt. Plötsligt kändes Vanity Fairs texter inte långa längre, det var resten av tidningsvärlden som kändes hopplöst snuttifierad.
     En faktaspäckad djupdykning i de dyra hedge-fund-villorna i Greenwich, Connecticut, klämdes på en eftermiddag. Copyright-turerna kring Da Vinci-koden gav en obehaglig ovisshet om vem som egentligen har rätt. Och tidigare nämnda Christopher Hitchens-krönika om avsugningens historia skaffade sig snabbt legend-status i min bok.
     I ett gammal luggslitet »music issue« som låg hemma hos A i Brooklyn hittade jag en kort intervju med 87-årige CBS-ankaret Mike Wallace. På frågan vilket motto han hade svarade han:
     »Nowadays? Fuck em!«
     Den typen av svar får man inte i svenska magasin.
     Något jag inte ännu orkat med är alla Bush-hatar-artiklar. Och något jag heller inte fattat är Dominick Dunnes – bror till Joan Didons framlidna make John Gregory Dunne – kändismingelkrönikor. Hans Cannes-rapport i augustinumret kändes panschis-bloggigt, åsikterna hopplöst trötta och man undrar varför en 76-årig gammal gubbe ska hålla i skvallerkrönikan. Borde inte någon mer… eh, viril penna hålla i de smaskigheterna?
     Vilket för oss till Vanity Fairs största brist. Den är rätt osexig. Det spelar faktiskt ingen roll hur ofta än 50-plussarna på redaktionen sätter skådisar som Sandra Bullock och Hilary Swank på omslaget.
     Textmässigt krossar de däremot de flesta. Och som om inte det vore nog – de är nästan bättre på bildsidan än på textsidan. Något som inte minst bevisas av svenske Jonas Karlsson.
     Precis innnan jag steg på planet i New York – med samma gamla ångest över att ha ännu en sömnlös nattflight till Sverige framför mig – hade augustinumret precis landat på Hudson News tidningshyllor.
     Hemresan var räddad.


Entertainment Weekly, $3,50, EW.com
Även för den mest kallsvettigt film- och teveberoende känns det lite overkill att läsa Entertainment Weekly i Sverige för 276 kr i månaden, baserat på lösnummerpriset 69 kr på Press Stop.
     Men det är prima semesterläsning.
     Ett exempel är nyhetsreportaget (i nummer 883) om hur Disney efter sammangåendet med Pixar försäkte kväva den senare genom produktionsavdelningen Circle 7. Fristående från Pixars kreatörer skulle avdelningen jobba med att enbart späda ut tidigare framgångar och leverera uppföljare – av bland andra Monsters Inc och Toy Story – på löpande band. Lyckligtvis lades avdelningen ner och Disneychefen som startade den har slutat.
     Storyn – som är intressant insiderläsning och kul kuriosa för en filmnördig svenne – kändes betydligt mer relevant när man läste den i Los Angeles. Där påverkades hundratals arbetstillfällen av denna corporate-fadäs. Vilket påminner om varför nöjestidningar är så mycket större i USA än i Sverige; där borta är nöjesbranschen en industri, här hemma en samling frilansare i Vasastan.
     Entertainment Weekly består annars mest av branschnytt och filmskvaller man lätt kommer åt via uppmärksamma bloggar. Men i sommarnumret (884/885) får vi tevejournalistik man sällan hittar någon annanstans. Under vinjetten »113 things vi love right now« uppmärksammas skådisarna bakom 24:s hatälskade presidentpar Charles och Martha Logan – Gregory Itzin och Jean Smart. Och på ett fint uppslag hypas Matthew Perry och Amanda Peet inför höstens stora tevefyrverkeri Studio 60 on the Sunset Strip.
     Entertainment Weekly är småkul veckotidningsblädder som dock inte kommer ersätta Premiere-prenumerationen.


Details, $3,95, Details.com
Jag prenumererade i fyra år, men slutade i höstas. När jag köper mitt första nummer sedan dess har jag glömt varför.
     Details är den enda herrtidningen som inte sportar bikinibrudar på omslaget, utan istället kör med aktuella manliga skådisar. Den är full av nördiga fakta, bra mode och välskrivna porträtt. De »seriösa« reportagen har ofta rätt oväntade vinklar – eller vad sägs om en feature på Tjetjeniens nya 29-åriga premiärminister Razman Kadyrov under namnet »The most dangerous man in Russia«?
     Roligast är dock egna tesdrivande artiklar som »Bathroom sex is the new one night stand«, »Quit pimpin your cubicle« och en hatartikel mot flip-flopskor under rubriken »You’re not on the beach – put on some shoes«.
     Den befriande frånvaron av nakna brudar är dock utbytt mot en illa dold gay-ness.
     Men det känns också rätt befriande.


Dwell, $4,99, Dwell.com
Välgjord och snygg kusin till Wallpaper och svenska Residence. Designnyheter, inredning och arkitekturhistoria.
     Hårdvinklad på modernismen. Mer design och arkitektur än inredningsreportage, vilket väl säger mer om marknaden än tidningsmakarna.


Los Angeles Magazine, $4,95, Lamag.com
New York Magazine, $3,99, Nymag.com

Lokalpatriotiska blaskor, intressanta att läsa på plats men rätt onödiga här hemma.
     Den förra är den mest magasiniga av de två, ett månadstidning med lätt Vanity Fair-komplex. Bra och lång feature på det nya omgjorda Hollywood.
     Den senare är en slags Nöjesguiden i veckomagasinformat. Fullt av tips i sommarnumret, men lite läsning. Omslagsparet Scarlett Johansson och Woody Allen följs upp av en mycket kort text inne i tidningen. Helikopterbilderna över sommar-New York var dock fantastiska.

torsdag, juli 06, 2006

Hemma: tomma gator, bloggteorier och medieknarkande



Stockholm känns tomt. Gatorna glesbefolkade. Människorna till synes på väg någon annanstans – om inte i realiteten så i tanken. Nyheterna knastrar av sin torka. En väderprestentatör i badshorts pryder kvällstidningens förstasida. Någon rasar. Påminner om när Per Oscarsson flexade kallingarna i Hylands Hörna. Året var 1966.
     Fikar ensam på Ritorno. Borden glesbefolkade. Huvudet fortfarande fullt av USA. Fullt av New York. Och för första gången på godknowshowlong har jag möjlighet – det vill säga tid – att processa intrycken efter resan.
     Som vanligt får jag känslan av ett klåfingrigt skrapande på ytan. Redan på hemvägen ville jag tillbaks. Inte för att göra mer utan för att göra mindre. Att få leva sig in i städerna, istället för att jaga nytt, se nytt, uppleva nytt, varje dag.

Resebloggen kändes utvecklande. Det var befriande att bara låta texten växa utan större eftertanke. Eller snarare: det var befriande att låta den skrivas utan tanke på mottagare. Tidigare har jag – på något märkligt vis – alltid haft någon liten djävul på axeln jag skrivit åt. Något slags »bloggpublik« jag blåst upp som plastdockor i hjärnan. En potentiell arbetsgivare. En annan bloggare. En vän eller familjemedlem. Kort sagt: någon annan än mig själv. Varför det varit så låter jag bero (säkert det där gamla bekräftelsebehovet) men det känns – så här i efterhand – som en dålig förutsättning för en blogg.
     Det är i många sammanhang bra att vara medveten om sin målgrupp, säkert också i en blogg. Men att inte primärt utgå från sig själv är att svika själva syftet med bloggen. Jag menar, läsarna förutsätter ju att man gör det (utgår från sig själv, alltså).

Medan jag var borta fick jag ett mail från omvärldsbevakarna Agent25. De meddelade att jag var en av 400 svenska bloggare som »görs möjlig att bevaka för våra kunder«. Vilka av deras kunder som är intresserade av att läsa mig framgick inte. Jag pendlar mellan att, å ena sidan, vara rätt stolt och, å andra sidan, tycka det är irriterande intressant att Agent25 indirekt tjänar pengar på det bloggarna skriver.

Trots min tid över, min möjlighet att post-processa reseintrycken, börjar jag redan dag ett knarka svensk media. Scannar blogginlägg. Suger i mig dagstidningarna. Kollar morgonteve.
     På Ritorno läser jag nya Rodeo. Gillar verkligen Rodeo. Den är en av få tidningar som vågar bygga sitt egna lilla microkosmos över sidorna. En egen värld som de dessutom lyckas utveckla, vilket nya hemsidan talar för. Staben bakom tidningen känns homogen, de springer åt samma håll, vilket faktiskt känns viktigt. Låt vara att man inte vill springa med, och framför allt inte bakom, men man vill nyfiket hålla koll på vart de är på väg.

Jag dricker mitt kaffe. Läser min tidning. Promenerar till tunnelbanan. Stockholm känns tomt. Midsommartomt, semestertomt, Almedalstomt. Men så inser jag – vissa kanske är på jobbet också.

tisdag, juli 04, 2006

Hej då



Det kommer till en punkt när man tar slut. När intrycken stannar ute. När kroppen inte orkar. När sinnet domnar bort. Om det beror på de långa promenaderna, på de hårda trottoarerna, aveny upp och gata ner. Eller om det beror på upplevelse overdose. Eller brist på vila. Eller alltihop.
     Men jag är dödstrött.
     Kaputt.
     Slut.

Saker som skulle ut låter sig inte formuleras.
     Som pastorn vi såg på promenaden till tåget – utanför katolska kyrkan med sin slogan: »Walmart, not the only saving place« – som efter söndagsgudstjänsten stod och tackade alla besökare för att de kommit.
     Som besöket på MoMA, där Jackson Pollock hängde våningen ovanför arkitekturavdelningen, där iPoden stod i rummet intill Eames-stolen, där Jag är nyfiken gul flimmrade jämte Mean Streets i en specialutställning.
     Som den hemska Abercrombie & Fitch-butiken, där musiken och belysningen var jämställt nattklubben runt hörnet, biträdena som castade ur en dålig college-film och paniken sakta stigande.
     Som utsikten från taket, i skymningen efter regnet, ut över Manhattan.

När jag kom hem ikväll efter sista dagen i sista staden klockan halv sju föll jag som hugget timmer i sängen och somnade. Två veckor av resa, två veckor av två städer, i vilka två bröder och en kusin huserar, är snart slut.
     Och jag längtar hem. Hem till Stockholm, till Birger Jarlsgatan och Bromma, till SL och Connex, till Seven Eleven-kaffe och snabbpasta, till ensamhet och solitud. Till en bloggfri vardag.
     Imorgon kommer jag.


Dag tretton och fjorton i bilder:


Museum of Modern Art


Arkitekturavdelningen, MoMA


Chaise Longue av Charles och Ray Eames, MoMA


Den första iPoden, MoMA


Park Avenue, med MetLife-byggnaden i bakgrunden


Park Avenue


Brooklyn


Manhattan-skyline, sedd från A:s tak i Brooklyn


Tunnelbanan vid 96th street


Tom’s Diner, Broadway och 112th street


Downtown Manhattan, sedd från Staten Island Ferry

måndag, juli 03, 2006

Dag tolv: Times Square, Sports Night och ett sömnpiller i trikåer



Times Square – New Yorks motsvarighet till korsningen Kungsgatan-Sveavägen – känns inte märkvärt annorlunda klockan ett på natten än ett på dagen. Det är nästan lika mycket folk, nästan alla affärer är öppna och, på grund av den hysteriska ljusorkestern, nästan lika ljust.
     Vi har just varit på bio när vi kliver in på Virgin Megastore på lördagnatten. Vi lufsar runt ett tag, fortfarande dagen-efter-trötta, innan jag hittar vad jag letar efter. Den samlade boxen med Sports NightVita Huset-skaparen Aaron Sorkins första teveserie och omtalad i mången blogg.
     Bion vi såg några timmar innan var Superman Returns, på en påstådd 3D-biograf på Upper West Side. Men även om biografen var av storslagen magnitud uppfattade jag varken de utlovade 3D-scenerna eller någon nämnvärd filmupplevelse.
     Superman Returns var, kort sagt, skittråkig.
     Mina förväntningar var dock helt felaktigt uppskruvade. Jag tänkte storfilm, storaction och nya Brian Singer. Det jag inte tog med i beräkningen var hur tråkig Stålmannen är som karaktär. Hela premissen är ju löjeväckande. Jag menar, varför lyckas ingen se likheterna mellan Clark Kent och mannen i trikåerna?
     Till skillnad från Singers förra superhjältefilmer om X-men och Christopher Nolans Batman Begins – som båda bär på mörka drag och upphöjd coolhetsfaktor – är stålis en riddare på skinande vit häst. En svärmorsdröm i smurfkostym. En tråkmåns.
     Men det är ju själva karaktären. Köper man honom uppskattar man säkert filmen.

lördag, juli 01, 2006

Dag elva: Shoot the freak, polisrazzia och Vanity Fair vs Details



Strax innan vi åker till Coney Island springer jag ner till hörnet av Driggs och Meeker, sätter mig på en trapp och uppdaterar bloggen. Fortfarande ingen uppkoppling hemma hos A och vad gör man inte för att upprätthålla kontinuiteten på resedagboken.
     Coney Island är en orgie i kitsch. Vi är här för att få lite sol, kanske ta ett dopp i Atlanten, men innan vi ens nått stranden stannar vi till under en skylt med det bisarra budskapet »Shoot the freak«. En storvuxen man, som påminner om serietidningskillen i Simpsons, gastar i en mikrofon: »Live human target! Shoot the freak!!!«.
     Jag bara måste pröva.
     Och mycket riktigt, när serietidningskillen laddat mitt paintball-vapen springer det fram en snubbe bakom några tunnor och jag börjar peppra på honom. Han har visserligen skydd som täcker varenda del av kroppen men jag träffar både skallen och skrevet.



På stranden uppvaktas vi av en man som säljer iskalla Coronas. Hans röst är Brooklynraspig, han panna svettig och han berättar att han sålt öl på stranden i 20 år. »I was 18 when I started, man!« Kanske är det hans långa och trogna tjänst som fått honom att anställa en sidekick, en svart hiphopsnubbe, som drar lådan med Coronas åt honom.
     Tio minuter senare uppvaktas vi av polisen.
     »Do you guys have ID?«
     Vi börjar gräva efter våra leg.
     »You can’t drink alcohol on the beach«, förkunnar de. »And above that, there’s no glass bottles here either.«
     Men det var en snubbe som sålde åt oss, förklarar vi.
     »Actually, it’s him we’re looking for.«
     Våra svenska ID-kort räddar oss och poliserna uppmanar oss att dricka upp (!) och sedan slänga flaskorna.

Efter debaclet med lagen fortsätter jag min studie av Vanity Fair. Christopher Hitchens skriver en lång, och grymt researchad, artikel om avsugningens historia i senaste numret. Man kan inte annat än älska ett sånt uppslag. Speciellt eftersom det hela bär en så tung och seriös inramning.
     Men just den inramningen får mig också att knappt orka med tidningen. Ansatsen är bara för stor. Texten för maffig och för svårtuggad. Jag menar, vem orkar läsa de här romanlånga texterna i varje nummer?
     Denna seriositet står i kontrast till Details som jag läser på tunnelbanan på väg in till Manhattan. Där återfinns ännu en sån där artikel om »nya« fenomen: »Bathroom sex is the new one night stand«. Till skillnad från Vanity Fair är den högst spekulativ och baseras på vad några anonyma källor säger. De kan lika gärna vara påhittade, men texten – tillsammans med bilden! – är betydligt mer underhållande än Hitchens kuksugarepos i Vanity Fair.

På kvällen åker vi till Central Park och ser Joan Didion läsa ur sin nya bok The Year of Magical Thinking. Jag gillar det mer än jag trodde. Hennes ben ser ut som binnikemaskar och hon läser sin stenhårda prosa med entonig, sävlig röst.
     Mitt i intervjun som följer uppläsningen börjar det ösregna igen. Hela publiken, några hundra pers, flyr undan skyfallet och lämnar stackars Didion kvar på scenen. Själva lyckas vi fånga en buss på 5th avenue, tar oss ner till Union Square och äter sushi på ett ställe som serverar gratis sake. Japp, du läste rätt. Gratis sake.
     Only in New York, baby.