måndag, augusti 28, 2006

Astoria utvecklar den moderna biografen

Ända sedan de konverterade från Sandrews har jag funnit konceptet kring Astoria Cinemas väldigt sympatiskt. Espressomaskinen i foajén, diskret glittrande inredning, den kombinerade reportoaren av kvalitet och blockbuster. Mina bästa biobesök i år har varit på Astoriabiograferna Grand och Kungsgatan.
     Nu utvecklar de sitt koncept med en biograf i Sickla, som öppnar 1 september och utlovas bli »den modernaste biografen i Europa.«
     Den tekniska kvaliteten låter onekligen tilltalande. Och jag måste medge att jag går igång på ambionerna att utveckla biobesöket till mer än bara filmtittandet. I gårdagens DN droppades till och med klichékonceptet »en helhetsupplevelse«, syftandes på kombinationen av restaurang, dvd-butik och biograf.
     Frågan är bara hur mycket man kommer utnyttja dessa kringtjänster. När jag besökte Hollywoodbiografen ArcLight i juni förälskade jag mig blint i deras kuriosabutik vid biljettkassorna och snajsigt designade biorestaurang. Ändå stannade jag inte mycket längre för det. In och kolla filmen, snabbt ut igen. Och även om Astorias ambitioner vida överstiger Filmstadens trötta popcornkrängande tror jag att biobesöket kommer fortsätta vara ett smash-and-grab-job.
     Om än i en skönare miljö, med en färsk latte i handen.

lördag, augusti 26, 2006

Kidsens kväll



Efter en flängig vecka på stan – i vilken jag klämt in luncher med nya redaktörer, sprungit förbi på gamla redaktioner, suttit sena nätter med svårskrivna texter, manöverat Ikea-besök för nytt hemmakontor och jobbat trådlössurfande på Café Edenborg i Gamla stan – landade jag lätt utschasad i Umeå i eftermiddags.
     Vandrade tankspritt omkring på stan. Hejade på de som hejas bör. Och avslutade oväntat dagen med att se David Sandström spela på Hamnmagasinet – ungdomarnas konsertlokal. Mina tonårs brottsplats.
     Det vore lätt att upphöja kvällen i ett nostalgiskt skimmer, lika glittrande som ljusen i Umeälvens spegelblanka vatten. Speciellt sedan de hade ett album i caféet med gamla VK-klipp från hardcorescenens glansdagar för tio år sedan.
     Men det vore att förminska situationen.
     Det som var så slående var själva spelningen. Inte låtarna de spelade, inte framförandet – utan fansen. Tonåringarna, kidsen, flickorna och pojkarna framme vid scenkanten som saligt sjöng med i varje textrad, varje refräng.
     Att David Sandström Overdrive gjorde på en drogfri spelning på Hamnmagasinet var tydligen ett resultat av dessa flickors och pojkars envetna tjatande efter ett åldersfritt gig, bortom dyrköpta pubspelningar. Det var därför de rev av kompletta reportoaren från senaste skivorna. För kidsens skull.
     Det var deras kväll. 
     Jag var blott en gubbig bisittare.

måndag, augusti 21, 2006

Hösten, baby



Det mullrar över Bromma. Regnet öser ner. Väggarna skakar. Det är inte utan att man frestas till allsköns liknelser. En mörk anstormande höst dundrar in över sommarfriden. Typ.
     Och det är inte utan att man frestas vara blixtnostalgisk, över sommaren som gått. Så sent som förra fredagen satt jag ju i Vasaparken och åt min pastasallad-leftover och läste min Auster-pocket och njöt av frilanslivet, between jobs. Det sprang hundar än hit än dit, vofsade upp och ner för kullen, strax ovanför de dammiga, dånande vägmaskinerna vid parkentrén nere vid Torsgatan. Och när jag slog ihop mitt pack och promenerade mot Rörstrandsesplanaden och Ritorno såg jag solande sensemestrare ligga och lata sig i gräset. En kvinna i skuggan under ett träd, utövandes långsamma kampsportsrörelser jag glömt vad de heter. Och nere vid nya gräsplanen, i solen bredvid nya grusplanen, stod en hoper snubbar och gjorde boxningsövningar, ömsom luftslag, ömsom sparkar, ömsom armhävningar.
     En sådan dag!
     Nu sitter jag i ett belamrat kök, med datorn på lilla köksbordet, med frilansjobben i högar, magasinen i högar, espressokopparna i högar. Jag har jobbat här inne hela sommaren. Solen har lyst för starkt på dagarna, vid min skrivplats vid fönstret i vardagsrummet. Det gör den inte längre. Det är dags att flytta in igen.
     Hela frilansupplägget hade sina syften. Det har sina syften. Jag skulle åstadkomma saker. Jobba mindre, skriva mer. Jag gör det. Ändå är det sommarstunderna jag tänker på mest. De jag njuter av mest. Frukost på balkongen en tidig vardag, kaffe i solen, morgontidning innan arbetsdagen i köket.
     Det är skillnad på grejen och var grejen tar en.
     Och nu kommer hösten. Det är inte utan att man frestas ta till de stora orden. Tala om vändpunkterna. Jorden som vrider sig runt sin axel, kylan som lurar bortom september. Eldprovet är över, det är slutlarvat. Här ska jobbas, skrivas, nu börjar livet på riktigt. Stor dramatik – det är dags nu!
     Men det känns inte lika avgörande längre. Inte som alla andra somrar som tagit slut, alla andra höstar som tagit vid. Allting sker enligt plan. Jag fick en tillräckligt bra sommar för att formulera en plan. Jag reste till USA, jag reste till Umeå. Jag fick tid att hitta den inre chefen, som brorsan kallade det. Hitta den inre snuten, som D kallade det.
     Saker i min tillvaro har lagt sig på ett vis som gör mig harmonisk, metodisk. Framåtsträvande, i behaglig takt. Jag ser fram emot att bli äldre, jag har i alla fall inget emot det. För jag njuter nu, som jag njöt av middagen förra veckan, med morsfars och L, då första tecknet kom. Då första mörka regnet föll över Stockholm, utanför restaurang Kungsholmen. Då det blänkte från Södermalm och Riddarfjärden, från asfalten, pölarna och taxibilarnas blanka huvar.
     Jag njöt, jag njuter. Jag har min plan, jag gör min grej.
     Låt 25-årsdagen komma.

fredag, augusti 18, 2006

Miami Vice vulgära manér



Det är en tidig scen i filmen. Rico Tubbs (Jamie Foxx) har just gått i säng med sin tjej, lägger sig och juckar några sekunder och kommer nästan omedelbart – tror man.
     »Just kidding«, säger han sedan och fortsätter jucka.
     »Fy fan vad taskigt«, viskar en högst sjuttonårig tjej i sätet bredvid mig.
     Ett kul inslag under Miami Vice-biobesöket. Men också, om man får dra det lite längre, talande för filmens helhet. Skapare Michael Mann vrider den här lilla sexscenen till något oväntat, precis som han vrider actionscenerna i nya, ofattbara vändningar. Det går såklart inte att toppa shootout-scenen i mästerverket Heat. Så istället tycks Mann valt att göra actionscenerna kortare, men än mer knivskarpa, med fantastiskt dämpade maskingeversljud och äckligt detaljrika skottsår.
     Annars är filmen en uppvisning i något slags icketillstånd. Långa scener följs av ännu längre scener. Tysta, så när som på korta karlakarliga dialogstycken. Storyn, eller brist på sådan, känns ovidkommande. Colin Ferrell gör en lika snygg Don Johnson som skitig Sonny Crocket, halvfet och mustaschprydd. Och med alla flexade muskler och fladdrande skjortor, kukförlängarbåtar och kinkiga duschscener, pipskägg och nu-metalmusik, är detta det mest vulgära Michael Mann-manér jag sett.
     Och jag köper det!
     Jag köper det för stämningen, för tonläget som håller samma nattsvarta hetta rakt igenom. Och i rakt nedstigande led från teve-serien visar det sig, när jag – som inte sett serien alls – snubblar på det här You Tube-klippet.
     Men vackrast var nog ändå flygscenerna. Att Michael Mann lyckats koreografera molnen så de passar in i hans widescreen-estetik är bara det senaste beviset på hans stilistiska storhet.
     För övrigt har Rodeo-Johan och Degrell redan sagt bra saker om filmen, samtidigt som Conan chockar med en totalsågning.

torsdag, augusti 17, 2006

Magasinarkeologin fortsätter

Serieslussen på St Paulsgatan fortsätter vara Sveriges bästa källa för begagnade magasin. Omöjlig att lämna utan en dammig bunt tummade tidskrifter. Igår var finnen som äger etablissemanget iklädd shorts, bar överkropp och mobiltelefonheadset. Och följande fyndades.

Intrig
Nr 3, 1993, 10kr



I en återblickande Sydsvenskan-artikel berättade Jan Gradvall häromsistens hur han rullade igång den svenska Generation X-hypen. En av artiklarna om den nya »ironiska generationen« hamnade i detta nummer av Intrig. »Vi är den första generationen som generationen innan tog p-piller för att inte få.« Henrik Schyffert, Titiyo och Per Hagman bland andra agerar ansikten åt de svenska gen-x:arna.
     Vidare skriver Bobo Karlsson i detta nummer om det nya decenniet och konstaterar att »man bara kan skönja en tydlig tendens och tidsanda – total förvirring.«


Stockholm New
Nr 6, 1998, nr 8, 2000, 35 kr/st



Claes Brittons turistbroschyr i lyxförpackning är en riktig nittiotalspärla. Gjordes i tolv nummer 1991-2002. Var tidig med en »blädderbar« hemsida. Beundransvärd för sin ambition att sälja Sverige till världen. Och för det underbara namnet, såklart.


Mono
Nr 4, 1998, 45 kr



Madeleine Levy är nytillsatt chefredaktör på Bon, men i ett tidigare liv höll hon redaktörsposten på det litterära fanzinet Mono. Såväl Stig Larsson som Stig Claesson intervjuas i detta tvåfärgsnummer av skönt obestruket papper. Ständiga referenser till Paul Auster och en stor blues-special om svart, amerikansk 1990-talslitteratur.
     »En raritet« konstaterar finnen bakom disken och berättar ett exemplar av första numret skulle gå för 200 kr.
     »Det är så jävla synd att de bästa tidningarna bara håller i några nummer«, fortsätter han. »Vi borde ge presstöd till dem i stället för dagstidningarna. Döda Aftonbladet! Döda Expressen!«
     Jag nickar, som alltid halvt förskräckt, och springer vidare.

onsdag, augusti 16, 2006

Bruno Kirbys sista roll



Hos Karin läser jag att Bruno Kirby har gått bort. Birollsmästaren med fina prestationer i Gudfadern II, När Harry mötte Sally och Donnie Brasco på meritlistan.
     Hans sista roll var i ett nyligt avsnitt av Entourage, där han spelar gnälliga Shrek-producenten Phil Rubenstein, på vilken Vincent Chase försöker imponera för att få en roll i Pablo Escobar-dramat Medellin. Detta misslyckas kapitalt när Chases kåkfarande polare stjäl producentens Shrek-docka.
     »It represents a turning point in my career!«, skriker han sängliggandes från sitt Santa Barbara-mansion när Ari försöker lugna honom.
     »I don’t even care about catching him« fortsätter han vråla. »I just want my doll back!«
     Bruno Kirby, 1949-2006

tisdag, augusti 15, 2006

Sorkin släpper loss i Studio 60



Trots att nätet börjat bubbla av små förhandsomdömen, korta kommentarer här och var, har ingen riktigt sjungit ut i den hysteriska eufori som pilotavsnittet av Studio 60 on the Sunset Strip framkallade hos mig.
     Japp, jag har sett det. Det »pre-air«-avsnitt som drar runt över nätet, komplett så när som på vinjetten. Och man blir minst – jag säger minst – lika überpeppad som under de mest gåshudsframkallande Vita Huset-stunderna.
     Med ett episkt anslag, ett virrvarrigt handkamera-panonorerande genom kontrollrum och kulisser, runt skådespelare och studiopublik, bekantas vi med platsen där allt kommer hända. Själva tevestudion – som är för Studio 60 vad ovala rummet var för Vita Huset.
     Som den Aaron Sorkin-nörd man är känner man in alla tänkbara referenser, såväl återanvända skådisar som trademarkade situationer, till skaparens tidigare verk Vita Huset och Sports Night. Framför allt den senare, som det blinkas hejvilt åt i inledningsscenen. Inte bara för att Felicity Huffman spelar sig själv som gästkomiker i den aktuella livesändningen, utan för smådetaljer som att teveteamen önskar varandra »good show« innan de förvarnar »90 seconds live« strax före sändning.
     Allt i sann Sports Night-anda.
     Vi som som läst på och peppat i förhand, scannat bloggar och You Tube-klipp, vet redan vad som kommer hända. Komedishowens regissör får ett kamikaze-infall, hijackar direktsändningen och kritiserar tevebolagens lobotomerande av tittarna. In kommer radarparet med de obligatoriskt sorkinska vänskapsbanden – manusförfattare Matt Albie (Matthew Perry) och regissör Danny Tripp (Bradley Whitford) – och tar över showen de lämnade fyra år tidigare. Nytillsatte network-vd:n Jordan McDeere (Amanda Peet) återanställer dem till styrelseordförande Jack Rudolphs (Steven Weber) smirkiga förtret.
     Upplägget är således intet nytt.
     Ändå njuter man i varje sekund av Sorkins ofattbara oneliners och maffiga meningsutbyten. Man kittlas av en hel arsenal småintriger – Matts ex-flickvän som jobbar på showen och Dannys drogproblem (Studio 60:s egna Leo!) för att nämna två – som man inser kommer utgöra de huvudsakliga nervtrådarna i seriens ryggrad.
     Och man ryser rätt upp i tevesoffan när det det stora Sorkin-ögonblicket kommer på slutet, då Matt ser ut över sin forna studio med lätt sentimental blick, en känsla av tillhörighet och värdighet.
     »This is a great studio with an incredible history«, säger han.
     Polarn Danny klappar honom på axeln:
     »Do you like it? Good, cause we live here now.«
     Mycket finns att säga, och mycket kommer sägas, om denna givna älsklingsserie, som drar igång på riktigt först om en månad. Men det som fastnar starkast efter detta löftesrika pilotavsnitt är känslan av en Aaron Sorkin som fått släppa loss! En Sorkin som svänger ut i nya skarpa kurvor – i kontrast till Sports Nights rättrådiga nyhetsankare och Vita Husets präktiga idealism (herregud, vi är såå över den serien nu!). Här har vi huvudrollsinnehavare som är höga som hus i hela avsnitt, karaktärer som spyr smädesord över den bransch som föder serien och en huvudtes som propagerar hårdare satir i teve-rutan.
     Det är ett pilotavsnitt som säger: we’re in god damn show business!
     Det kan bli hur hårt som helst.

måndag, augusti 14, 2006

Vad hände med Sami Kallinen?
– tre nittiotalstidningar

Tänk vad en regnig och sömnig söndageftermiddag kan göra för Vassa Eggen-nerven. Djupt begraven i gamla tidskriftsbackar hittar jag tre nittiotalstidningar som satt sina spår.

Filmpremiär
Gratistidning, maj 1998



Vad hände med Sami Kallinen? En av filmjournalistikens mest skarpa och brinnande redaktörer tycks helt ha försvunnit från spalterna sedan han lämnade redaktörsposten på Bibel, sent nittiotal.
     Ett av hans mindre ihågkomna alster är gratistidningen Filmpremiär, som han egensinnigt chefredaktörade. Mig veteligen kom bara ett nummer och det rara exemplar jag haft gömt under sängen brukar då och då åka fram – för att påminna mig om att det faktiskt funnits fanzine-glödande och humoristisk filmjournalistik på papper.
     Tidningen inleds med en dödsruna för då nyligen bortgågna birollskungen JT Walsh. Fortsättningsvis hittas roliga och nyttiga notiser – listor på tidernas bästa uppföljare och regissörerna man bör undvika. Joel Schumacker kallas »Hollywoods stora heffaklump, befriad från känsla och en fullständig klåpare«. Sedan features: Stanley Kubrik-retrospektiv, intervju med Scorseses klippare Thelma Schoonmaker och stor screwball-special.
     Men roligast är ändå ledaren, som i detta nummer består av Sami Kallinens ansökningsbrev för posten om Svenska Filminstitutets VD. »Att jag bara är 25 år gammal är en otrolig fördel. (…) Jag har en känsla för hur man tänker idag, jämfört med hur man tänkte på 1860-talet då majoriteten började jobba i huset.«
     Bland skribenterna hittas Mathias Dahlström och Jerker Petersson. Den beskurna tabloiden är stilrent formgiven av designduon Vår – vars ena halva, Karl Grandin, även AD:ade sena tidningen Pop.
     Och en snabb googling visar att Sami Kallinen idag »bor i Amsterdam och arbetar som videokonstnär, filmmakare och redaktör.« Kanske bekräftar det bara tidskriftssanningen om att bra svensk filmjournalistik kräver sina eldsjälar.
     Ett kamikaze-uppdrag eldsjälarna förr eller senare tröttnar på.


Ultra Magazine
Gratistidning, nr 3, 1996



Jag tror aldrig Ultra Magazine delades ut i Umeå och det enda exemplar jag norpade åt mig på en Stockholmsresa har omsorgsfullt sparats – likt ett magasinarkeologiskt fynd, en symbol för en era jag själv aldrig fick uppleva.
     För det här känns verkligen nittiotal. Eller vad sägs om en Broder Daniel-intervju signerad Linda Norrman-Skugge, ett uppmärksammande av Lambrettans 49-årsjubileum och skribenter som Anna Björkman, Johan Skugge och Patrik Arve?
     Här hittas idel källor till dagens medievärld. Kjell Häglund inleder en filmkrönika om Mike Nicols-rullen The Birdcage med att påpeka inledningsscenens viktighet – ett djupdykeri som fortsatte i sentida blogg. Tidningens chefredaktör Maria Lindén är i dag skribentkollega på Residence.


Handbook for Revolutionaries
Hardcorefanzine, nr 2, sent 1990-tal



Det var inte mer än självklart att Refused hade ett eget fanzine under hardcore-erans storhetstid. Dennis Lyxzén var självutnämnd chefredaktör, David Sandström »language consultant« och Jon Brännström layoutman i denna handbok för tonårsrebeller.
     Innehållet känns föga intressant idag – med krönikor om att bli arresterad av polisen, fråga-svar-intervjuer med amerikanska och norrländska punkband samt en stulen artikel från Texas Observer om oljebolagets Shells ondska. Men då, när tidningen kom, kändes det som scenens självaste epicentrum. Innehållet är nästan uteslutande producerat av Umeå-bandens alla sångare och musikanter.
     Och oavsett hur mycket man hånskrattade åt den tafatta pagemaker-layouten – samtidigt som jag och Samuel snodde alla våra manér till Flare från Lars Sundh – ska inte Handbook for Revolutionaries underskattas som katalysator till min egen fanzinekarriär.

fredag, augusti 11, 2006

Jag är Sam Seaborn



The idealistic speechwriter is well-liked by just about everyone. He's known for his excellent writing, sense of humor, and tendency to be clutzy. Although being younger than the rest of the staff, he's often treated as so, much to his dismay.

Vilken Vita Huset-karaktär är du? Årets viktigaste ego-test här.

torsdag, augusti 10, 2006

Månadens magasinblogg



Acne Paper, Acne.se
Via Cafés nya hemsida ser jag att Acne snart kommer med ett nytt nummer av Acne Paper. Jag älskar Acne Paper. Det är precis den typ av lyxfanzine man drömde om att göra under gymnasieåren. En stort, otympligt och vackert format. Gigantiska bilder och artiklar som sprugna ur ett eget kreativt paralleluniversum. En alldeles särskild typ av tidningsporr, indeed.


Ingmar vs Stardust
Ingmar.se, Stardust.mkf.se

Det svenska filmtidningsträsket har fått en uppenbar vinnare. Bara en snabb blick på dessa två omslag säger allt.
     Ingmar, som till en början kändes fräsch med goda ambitioner, har trillat ner i en sörja av ekonomiproblem, pubertal formgivning och illa skrivna artiklar – med senaste numrets copypaste-biografi om Michael Mann som nytt lågvattenmärke. Stardust däremot, som redan från starten tog en mer kommersiellt grepp, vinner på sina proffsiga vulgografik och skojiga artiklar. I senaste numret finner man bland annat en artikel om Alan Smithee, ett påhittad snubbe som i årtionden använts av Hollywoodregissörer som pseudonym när storstudion kört över deras ambitioner. Kul kuriosa!
     Ingen av tidningarna stillar dock behovet av god filmjournalistik, vilket man hittar i bloggar och på amerikanskt håll. Premieres augustinummer hade ett fantastisk bildreportage kallat »The Masters of Comedy«. Bara blotta möjligheten att smälla upp ett exklusivt Bill Murray-foto på en helsida, utan ett enda Bill Murray-citat, säger en del om resursskillnaderna.
     Det är därför man köper Stardust och Ingmar begagnat på Seriegrossisten, istället för på Press Stop.

söndag, augusti 06, 2006

Stockholmsideal, filmisk sömnadskonst



Så här vill man att Stockholm alltid ska vara.
     Augusti, vindstilla, tjugofem-plus, en långsamt stigande lunk på gatorna. Sena kvällspromenader. En dubbel espresso på Birger Jarlsgatans uteservering, mitt emot Mulberry-butiken. Att bara sitta på stenklossarna i Vasaparken, se strålkastarna lysa upp kvällsfotbollen på nya gräsplanen.
     Hela stan tar sats nu, inför hösten. Men i samma stund – ett koncentrerat nu, ett stadigt grepp om sommaren. Ingen vill att den ska ta slut. Alla vet att den kommer göra det.

Jag ser Lucky Number Slevin på Hötorget. I brist på annat i den söndertittade tablån, fylld av konstiga svensktaliga filmer. Höstsäsongen startar inte för än nästa helg, då Miami Vice brakar loss på biograferna.
     Filmen var ett hopkok av hoppig Trantinoesque kronologi och rörig Guy Ritchiesqe klippning. Den var totalt ocool, och ganska oengagerande till en början. Varken Morgan Freeman, Bruce Willis eller Sir Ben Kingsley gav filmen den där pondusen man gissade att de var ute efter. Den stod istället Lucy Lui för, som med nonchalant tajming framkallade minnen av Audrey Hepburns mest klassiska lägenhetsscener i Breakfast at Tiffany’s.
     Josh Hartnett – Slevin själv – är ett kluvet kapitel. Har aldrig riktigt fastnat för honom, men tycker heller inte illa om honom. Det känns mest som om han lever kvar i något slags smörig Bruckheimer-roll han sedan länge borde brutit sig loss från. Som om han inte fått göra den roll han borde få göra. Vad den nu än är.
     Första halvan av intrigen i Luck Number Slevin bestod uteslutande av slänga ut tusen olika lösa trådar, så till den milda grad att man nästan ger upp hoppet på att filmmakarna ska kunna sy ihop nystanet till en vettig väv.
     Men det gjorde de.
     Slutet var en imponerande uppvisning i filmisk sömnadskonst. Varenda utslängd liten tråd håvades in och syddes ihop till en mysig halsduk att vira runt underhållningsnerven. Den tillfredställde inte alla behov, men gav definitivt trivsam valuta för lördagsbiopengarna.

lördag, augusti 05, 2006

Refused-filmen värd att se

Ibland får jag för mig att posta ostrukturerade stream-of-consciousness-texter på bloggen. Som den här under. Gott så, det är rätt befriande att bara låta skrivlusten ta överhanden ibland. Sånt får bloggen att kännas mäktig, levande. Men så smyger det sig också in en och annan generaliserande åsikt. Som den om Refused-filmen.
     Hade egentligen inte tänkt säga något om den, jag är lite för nära de som är med i den. Har hört Kristofer Steen prata om den på fester i fyra års tid. Har hört historien berättas för mig tidigare, av de som är med, av folk runt bandet. Hell, jag till och med lånade mitt exemplar av filmen av David Sandström. Men nu sitter jag ändå här, med aschlet på blogg-pottan, och känner att jag måste förklara mig.
     Kort sagt: att slänga sig med svepande omdömen som »semi-poetisk« och »allt för vacker« kändes lite missvisande.
     Refused Are Fucking Dead är visserligen en vacker film. Den innehåller – förutom en arkeologisk teve-intervju med tonåringarna Dennis Lyxzén och David Sandsström, nostagitrippiga livesekvenser från Popstad-spelningen 1997 och ett gång härligt rastriga turnébilder – några av de mest vackra skildringarna av ett sommar-Umeå jag sett. Någonsin.
     Den är absolut sevärd.
     Filmen låter bandet tala ut om vad som hände de sista skälvande dagarna i deras historia. Men eftersom den är gjord av medlemmen Kristofer Steen är det svårt att bedöma den utifrån något annat kriterie än att det är bandets eget slutord. Det är således ingen rock-dokumentär, i något slags journalistisk mening.
     För att vara det hade den behövt berätta en historia som den helt utelämnar. Den om varför Refuseds splittring var så omtumlande för omvärlden. Historien om deras sista platta The Shape of Punk to Come. Skivan som kom att bli ett av de mest banbrytande och internationellt mest inflytelserika punkalbumen i Sveriges historia. Fråga vilket aktuellt amerikanskt nu-metal-band som helst och de upphöjer den plattan till skyarna. Crazy Town gjorde en cover på New Noise. Bara en sån sak.
     Vilken annan dokumentärfilmare som helst hade valt att påpeka att Refused hade kunnat bli ordentligt internationellt stora, bara de fortsatt spela ihop.
     Att jag i förbigående kallade den för »allt för vacker« var helt enkelt i relation till den smutsiga, stökiga, röriga hardcore-scen bandet kom springande ur. Och i relation till en kommande dokumentär om den amerikanska hardcore-scenens tidiga år. Bilderna i den trailern var allt annat än poetiska.
     Det vore, som sagt, kul att se en sådan dokumentär om vad som hände i Umeå, och resten av Sverige, när hardcore-scenen var som störst i mitten av nittiotalet.
     Men den filmen ska nog inte göras av Refused själva.

tisdag, augusti 01, 2006

Sommar, trailers, Connelly



Jag har aldrig sett så mycket sommar. Från Malibus stränder och Los Angeles heta motorvägar till Coney Islands sandblaffa och New Yorks svettiga tunnelbanna. Från idyllen på Tjockö i Stockholms skärgård till lugnet i Stubbskär vid Umeälvens mynning.
     Så snabbt man byter miljö ändå. En timmes flygresa och fem minuters taxitripp och man har lämnat stugan och spegelblanka viken och landat i lägenheten i Stockholm.
     Två världshav senare och allt är som vanligt.
     Hemma. Framför datorn, bloggen och nya avsnitt av Entourage.



Med bredbandets ljuva hastighet kollar jag ikapp trailers jag missat med två veckors modem i stugan. Det märks att filmhösten närmar sig. Apples site var helt fullproppad.
     Och jeez, hade jag sett teasern till Alejandro González Iñárritus Babel hade jag kanske aldrig skrivit inlägget nedan om Brad Pitt. Inte sista meningen i alla fall. För det här kan jag faktiskt nöja mig med. Det är så här man vill se honom. Skäggig, rynkig, som en korsning mellan sig själv i Spy Game och George Clooney i Syriana.
     Jag hade en tes någon gång om att manliga skådisar kring fyrtio aldrig är särskilt intressanta. De är alldeles för upptagna med att fåfängt kämpa sig kvar vid att spela trettioåring. Och att det är först senare, närmre femtio, när de hitta någon slags pondus, som de börjar göra bra grejer igen. Babel gav en föraning om det.
     Brad Pitt, med rynkor, liksom.



Annat i trailerskörden: Någon vän själ har valt att göra dokumentär på det tidiga åttiotalets hardcorescen i USA. Black Flag, Bad Brains och Minor Threat.
     Påminner mig om Fugazi-spelningen jag såg i London efter att ha mutat en Rocky Balboa-stor vakt i en sidoingång. Påminner mig om Ian MacKaye-intervjun jag citerade i Flares stora bob hund-reportage. Påminner mig om att någon borde göra en dokumentär om det tidiga nittiotalets hardcorescen i Umeå. På riktigt. Inte så där semi-poetiskt och internt som Kristoffer Steens allt för vackra Refused-film.
     Annars är det rätt kul att se Henry Rollins sitta och yra framför en Apple-monitor. Påminner mig om intervjun Henrik Schyffert gjorde i ett tidigt nummer av Pop, där de båda jämförde Powerbooks som en annan kukmätartävling. Henry Rollins vann såklart.
     Han hade färgskärm.

En trailer till: Michel Gondrys uppföljare till Eternal Sunshine of the Spotless MindThe Science of Sleep. Nu utan Charlie Kaufman, med sig själv vid manusrodret. Och det där smörfejset som spelade Che Guevara.

Och nej, jag orkade aldrig läsa ut Östergren. Eller, jag tog en paus, tänkte jag, och lånade en Michael Connelly-thriller av farsan. Och nu vill jag inte plocka upp den jävla Gentlemen igen.
     Det tog tre år att försöka på nytt. Kanske tar det tre år innan jag försöker igen.