Milano, Östermalm, blogg

Fråga mig inte hur det gick till. Men i tisdags befann jag mig på jobbresa i Italien. Stod plötsligt utanför Milanos centralstation vid sjutiden, utjobbad, förvirrad, förväntansfull.
     En sådan märklig känsla, att åka taxi genom en stad man inte vet något om. Se hur gatorna och gränderna breder ut sig, dess namn uppe på husknutarna som inte säger en någonting. Ett stadsnät man inte är bekant med, aldrig har orienterat sig i. Att åka förbi byggnader, stora, ståtliga, säkert vedertagna landmärken för de insatta.
     Allt man känner igen är alla visslande Vespor och tutande Alfa Romeos från tidigare besök i landet.
     Rullade storögd genom staden, knäppte bilder genom taxirutan och tänkte, japp, här har vi en storstad också, väl värd att utforska. Senare fick jag veta att det var något slags modevecka, vilket förklarade röda mattor utrullade ut framför Armanibutiken.
     Fler intryck än så blev det inte. Redan dagen efter lämnade jag Milano, för uppdrag utanför staden. Fortsättning följer i ett tidningsställ nära dig.

Det är en sådan tid, av arbete och framtidsutsikter, då man ifrågsätter, utvärderar och planerar. Jag fann mig i söndags sitta utanför en kaffebar på Riddargatan, läsandes Claes Brittons Sekelskifte i Stockholm, smuttandes machiato och tänka tanken: jamen Östermalm vore väl inte helt fel ändå? Att bo och leva här, varför skulle inte det gå? När Södermalm och Vasastan blivit så livsstilsinfekterade kanske självaste Öfre vore friheten personifierad. Det är liksom beyond.
     Bredvid mig satt en backslickbrat i svarta megabrillor, märkeskläder (nån vit dyr kofta) och hade trist till dötrist konversation med blond flickvän. Och jag kände bara… så befriande! Paret var så långt från min begreppsvärld, bakgrund, sociala preferenser, whathaveyou, att jag slapp förhålla mig till dem.
     Istället kunde jag bara sitta, i mig själv, i min stund, i något slags urban exil.

Mer och mer kluven till bloggen. Den har utkonkurrerats på sistone och har, som för drop-out-bloggers före mig, blivit mer last än lust. Men jag ger inte upp. Istället planerer jag lägga ut lite publicerat material framöver, när tillfälle ges.

Bokstockholm

Alltså, det här måndagsbloggandet måste få ett slut. Hur kul är det med blogg som bara slentrianuppdateras med slentrianursäkter om allmän arbetshysteri?
     Så kan det också vara så ibland, att inspirationen tryter. Men för att inte helt stagnera – lite spridda intryck från bokfronten:

Litterära stockholmsmän
Har senaste veckorna läst både Måns Kallentofts Fräsch, frisk och spontan och Sigge Eklunds Det 1988 och har precis börjat snöa. Två författare jag tagit mig an efter att ha läst av dem i andra sammanhang, som krönikör respektive bloggare. I övrigt finns kanske få paralleller, mer än att de båda berättar sina historier med hårt packeterad fingertoppskänsa.
     Kallentoft har jag sett fram emot ända sedan den välförtjänta hypen hos Addison i våras. En stenhård, känslokall och uppenbart fiktiv uppgörelse med medelklassens Vasastans-liv. »Det hela slog mig som en smula ironiskt, det faktum att mina varumärkesteorier, analysmodeller och undersökningsmetoder var kraftfulla nog att utplåna ›mänskligt‹«, skriver han snyggt i slutet.
     Sigges roman, som jag är i upploppet på, är närmast en antites. En känslosvallande, förmodat självbiografisk fadersuppgörelse. Hans känsla för känsloströmningar, detaljerade minnesbilder och mänskliga stämningar är närmast kusligt träffsäker. Inte för inte att man börjar man se fram emot kommande boken The Complete Blogginlägg.
     Närmast väntar Claes Brittons Sekelskifte i Stockholm som jag väntat länge på att läsa. Häromdagen lade han förresten ut lite gamla texter på sin blogg.

New York-porr i Vasastan
I lördags gick jag förbi nya New York Stories på Odengatan, mitt emot Vasaparken. En två veckor gammal boklåda som dryper av Manhattanmys. Inte för att jag plötsligt kommer börja köpa engelskspråkiga böcker, men initiativet applåderas ändå som ett New York-romantiskt inslag i stadsbilden. En bokhora har varit där och tagit bilder.

Till sist vill jag skicka en hälsning till lillebrorsan som anammat Los Angeles-livet till den milda grad att det då och då dimper ner sms av typen: »Sippade Jack Daniels hemma hos Rod Stewart igår kväll. LA baby!«
     Jag säger då det.

Sex månader senare

I helgen var jag på Saga och såg Thank You For Smoking, en av de filmer jag sett fram emot allra mest i år. Jag har lusläst förhandsomdömen, detaljstuderat trailern, memorerat makalöst skojiga citat.
     Peppen var omåttlig – för ett halvår sedan.
     Suck! Denna väntan. Garanterat det popkulturfenomen som stört mig allra mest med, eh, teknikutvecklingen. Att ha möjligheten att hålla koll på de senaste filmerna, men inte möjligheten att se dem när de faktiskt kommer. (Jag laddar inte ner film, älskar biobesöken för mycket.)
     Martin Gelin skrev en bloggrecension av Thank You For Smoking i mars i år. Alltså fem månader sedan. Och under en jobbuttråkad slösurfardag härom veckan upptäckte jag att Gelins allra första blogginlägg, i augusti förra året, handlade om teveserien Entourage. Ett år innan jag tog mig för att kolla igenom serien. Och då är jag ändå tre-fyra månader före SVT-premiären.
     Det här handlar inte om popkulturell ängslighet. Jag bryr mig inte om att vara först. Men ändå. Ska man behöva vänta över ett halvår på att se filmerna man läser om, kollar trailers för, hör brorsan i Los Angeles snacka om?
     Jag tror jag sagt det förut – och jag jag säger det igen – illegal nedladdning handlar inte främst om att undkomma prislappen, utan fördröjningen.

Och, just det, filmen var såklart fantastisk. Inte starkast storymässigt, men underbart satirisk. Lite kul att Aaron Eckharts smothtalker-karaktär hette Nick Naylor (alltså »nailer«), att inte en enda cigarett tändes i hela filmen samt att snubben aldrig omvändes. Att han stannade på den mörka sidan, och därtill drog sonen med sig.
     Härligt cynikermys…

On a more tidningsnördig note. Under den där slösurfardagen upptäckte jag även den här texten hos Gradvall, som enligt utsago ska vara »publicerad i ett specialnummer av tidningen Pop 2001«.
     What?! Specialnummer? Nån som kände till detta?

Mallick agerar i det tysta

Ännu en sån arbetsvecka. Födelsedagen kom, men jag körde bara på. Jobb, jobb, jobb. I fredags stängde jag av, landade utarbetad hemma med en flaska rödvin och Terrance Mallicks The New World. Denna långsamma, intuitiva kärlekshistoria – precis i paritet med min rådande sinnesstämning.
     Har alltid hållit Mallicks Den tunna röda linjen högt. Andra världskriget-eposet om landstigningen på den där japanska ön. Den ofattbara skådespelaruppställningen, den ofattbara längden (2.44 – bör ses i omgångar). Hur historien berättas så introvert, med Jim Caviezel som bärare av filmens själ och ryggrad.
     I The New World fortsätter Mallick temat. Landstigningar, olika världar möter varandra, inre röster som frågar sig – vem är jag? Vem är du? Vad gör vi här? En fantastisk Colin Farrell. Efter denna och Miami Vice är han min nya favoritskådespelare.
     Men roligast på dvd:n var den timslånga bakomfilmen. Och det faktum att de gjort en timslång bakomfilm helt utan att Terrance Mallick syns i bild. Och om han gjorde det, visste man det inte.
     Hans ande vilade istället över hela inspelningen via alla assistant directors, stunt coordinators och skådespelare som alla pratade om att »Terrance likes…«, »Terry wants to…«, »Terrance vision is…«.
     Det är en sällsynt skygg och storslagen regissör som inte behöver säga ett enda ord, men ändå får så mycket sagt.
     Och The New World är en sällsynt storslagen film som inte behöver säga många ord, men ändå får så mycket sagt.

Lassgårds film skuggas av Mikkelsens tama karaktär

»Ut med dig Mads!«

Okej, det är lite spoilers här nere.
     Susanne Biers Efter Bröllopet har hyllats hejvilt runtom i pressen. Kvällsisarna gav den full pott båda två. DN och den gode Ekenberg ställer sig mer avvaktande till de mest såpasliskiga scenerna, även om skådisinsatserna drar upp intrycket.
     Gott så. Men är det bara jag som förvirras över vilken historia Bier egentligen vill berätta?
     Efter att ha eftersnackat upplevelsen i lördags kväll blev det uppenbart att både filmen tillhör Rolf Lassgård. Skådespelar- såväl som karaktärsmässigt. Han spelar med ett övertygande, bullrande känslosvall, fullt värdigt epitetet »sitt livs roll«. Han gör alkoholistens antirationella sludder så trovärdigt att man blir övertygad om att han druckit innan inspelning. Alla har förstått hans nyfunna storhet.
     Och vad desto viktigare är – det är hans karaktär som gör den verkliga resan i filmen. Det är han som styr spelet. Det är han som tar till drastiska åtgärder för att rädda sitt eftermäle. Så det enda man undrar är – varför är Mads Mikkelsen där och stör?
     Missförstå mig rätt, Mikkelsen är en stor skådis han också, men karaktären Jacob kollras bort någonstans i mitten. Filmen börjar med honom, mitt i ett myllrande Indien, och man får liksom känslan att, japp, här har vi vår hjälte.
     Och det är visserligen hans liv som initialt trasslas till av intrigen. Han måste göra ett val – ska han stanna i Danmark med sin nyligen upptäckta tjugoåriga dotter, eller återvända till sitt förlovade barnhem i Indien, där det brådmogne halvadoptivbarnet Pramod väntar?
     Och japp, han gör ett val. Han stannar.
     Men varför då?
     Det hela blir obegripligt när hans tomma, fårade ansikte endast berörs av det faktum att hans dotter blivit bedragen av sin man – en effektsökande ingrediens i intrigen som känns completely uncalled for.
     Därefter dalar hans känslomässiga patos så lågt att man knappt kan höra botten på brunnen han trillat i, allt medan Rolf Lassgård bölar loss i mer briljanta och brutala utspel än någonsin.
     Helheten blir förvirrad och ofokuserad. Hur vackert regi och skådespeleri filmen än bjuder på, i rakt nedstigande led från Biers förra Bröder – som, så här i efterhand, också bör omprövas för sitt skissartade slut.
     Jag anar att DN:s Kerstin Gezelius är inne på samma spår när hon i sin recension försiktigt undrar: »För vem gråter man egentligen? Och varför?«
     Man gråter för Rolf Lassgård. Men helt klart är det inte.

* * *

För övrigt såg jag filmen ute på nya Astoria Sickla. Och min spontana reaktion var – nja! Visserligen var den gamla Dieselverkstan ruffigt cool med sin tegelfasad, och salongen hade skönt gungande säten, men kassorna var samma popcornstånd som SF skämmer ut sig med. Var är den utlovade mörka chokladen? Espresson?
     Efteråt kikade vi in i den närliggande restaurangen. Ljusen lös på de vita dukarna, men stämningen var loj och medelåldern lika medelålders som inne i salongen.

För övrigt 2: Jag kan inte låta bli att undra om Rolf Lassgård castats speciellt för att filmen ska gå bra i Sverige. Det finns ju egentligen inget i storyn som kräver att han är svensk.

På utflykt med Lars Sundh

Det är mycket jobb nu. Men vilket jobb sen!
     Flängde ut till skärgården i onsdags och hängde med Lars Sundh för ett Residence-jobb. Lasse Sundh är ju, som bekant för medienördar, formgivaren bakom tidningarna Pop och Bibel, bokförlaget Modernista och typ femtioelva andra projekt – från tidningen Ultra (då) till spritmärket Camitz Vodka (nu).
     Ett inspirerande möte. Strålande sol och lunchintervju på ett fantastiskt fastlandscafé. Var bara tvungen att köpa med mig av det nybakta, ljuvligt doftande lantbrödet.
     Och Lars Sundh var typ den mest excentriska människa jag träffat. Små drag av Howard Hughes – entreprenör och idéspruta med få gränser. Och ett uppenbart långfinger till utseende – oversizead linnekostym, färgglada sneakers och vit hatt!
     För en tidningen Pop-fetishist som undertecknad var det särskilt roligt att höra honom berätta om back in the day. När han och Gradvall upptäckte Andres Lokko, en 22-åring som jobbade på Estniska Husets lunchrestaurang, och gjorde honom till chefredaktör för Ultra. Har alltid tyckt det varit anmärkningsvärt att Lokko var så pass gammal när han började skriva. De flesta andra popkulturskribenter har ju gjort fanzines sen de sippade modersmjölk.
     Dessutom berättade Lars att Pop, under sin storhetstid, hade fler läsare i sina Sifo-undersökningar än i faktiska sålda nummer. Det var alltså fler människor som hade behov att säga att de läste Pop, än som faktiskt läste den. Inte undra på att tidningen idag är en av få som kostar mer pengar begagnat än de gjorde när de kom i butik.
     Men, som sagt, det var memory lane. Lars Sundh har en hel radda spännande projekt på gång idag. Något ni får läsa om när Residence-artikeln kommer.

För övrigt har sensommaren hållit en vackert grepp om staden i veckan. Något jag erfor när jag senare samma dag satt uppe på Stockholms sinnligaste terrass – Mosebacke. Det glödde där ute, i himlen över Skeppsbron och Strömmen.
    Och jag varvade ner med vitt vin och en vän.
     Jag hade gjort ytterligare en intervju på kvällen och under veckan samlat på mig intervjumaterial som måste skrivas igenom under alla lediga timmar framöver. I helgen, på söndag, nästa vecka. Tanken att jag för ett år sedan bara just påbörjat min journalistutbildning är lika svindlande som utsikten från söders höga höjder.