måndag, oktober 30, 2006

Uttalade tankar



Varje gång jag hör voice over på film tänker jag på Brian Cox karaktär i Adaptation. Ni vet, den där manusförfattargurun som skriker över en fullsatt aula att »god help you if you use voice over in your work, my friends! God help you! That's flaccid, sloppy writing. Any idiot can write a voice over narration to explain the thoughts of a character.«
     Han skrek så förbannat ilsket att det går en skamsen ilning genom kroppen varje gång jag hör en voice over. Och som en ren försvarsmekanism tänker jag genast: »Ha! Nu har manusförfattaren fuskat igen!«
     Så också när jag såg första avsnittet av Dexter, den nya teveserien som framsynta tevekanalen Showtime förärat oss med. Med underbare Michael C Hall från Six Feet Under som seriemördare som mördar andra seriemördare.
     Och mycket riktigt var också voice overn det som kommentatorerna hos Kjell reagerade starkast på efter de inledande avsnitten. Och visst är den stundtals överflödig i scener där skådespeleriet skulle öppna för så många fler nyanser och möjliga tankevärldar utan den förklarande överrösten.
     Men så kommer också såna små fina inblickar i Dexters hjärna att man genast tänker om. Som i senaste avsnittet:
     »I like to pretend I'm alone. Completely alone. Maybe post-apocalypse or -plague. No one to act normal for. No need to hide who I really am. It would be… freeing.«
     När voice overn betonar Dexters ensamhet och isolering, det jag gillar bäst med serien, blir den snarare en styrka.
     Att serien sedan har fler fantastiska fördelar – den skruvade intrigen, det sprakande bildspråket, det uppfriskande i att den utspelar sig i Miami – gör den till årets kanske bästa teveserie, i konkurrens med Brotherhood och Studio 60.

torsdag, oktober 26, 2006

Stockholm var bättre förr. Jo, jag tackar.



Niklas Wahllöf får bakåtsträvarfnatt i en recension av fotoboken Sthlms liv i dagens DN. Jag har själv sett boken, det är fin memorabilia, men i Wahllöfs händer förvandlas den till något annat, en bländande nostalgichock så omtumlande för karln att han får något simmigt i blicken, ett pirr i magen över svunna tider, och maniskt börjar upprepa allt han ser på bilderna, allt det han tycker sig sakna i dagens Stockholm.
     »Under bokens tre decennier trängdes människor, bilar, bussar, spårvagnar, cyklar och mopeder på gemensamma utrymmen. (…) Alla möjliga verksamheter axel mot axel längs trottoarerna; bostäder, kontor, hantverksateljéer, krogar, småhotell, butiker, kiosker. Och en nyfikenhet hos invånaren att med egna ögon se något som hände i staden«
     Nog för att jag spillde morgonespresson över köksbordet redan vid den provocerande rubriken, »När Stockholm var en stad«. Nog för att de bildsätter det hela med den fantasilösa bildtexten »Klarabergsgatan innan den blev trist«. Och nog för att Niklas Wahllöf helt ogenerat får »känslan av att det var bättre förr«. Men när han avslutar recensionen med att måla en dystopisk bild av det nutida Stockholm, som tagits över av »tillrättalagda gallerior« och »klinskt rensade platser« – då blir jag riktigt förbannad.
     Diskussionen om Stockholm förvandling, rivningen av Klarakvarteren, resningen av de brutalt tyska bankklossarna runt Sergels torg, är visserligen intressant (Claes Britton skriver bra och kul om ämnet i sin Sekelskifte i Stockholm). Men att, som Wahllöf, ha mage att så skamlöst svartmåla Stockholm, mot bakgrund av en sådan nostalgimarinad, tyder på ett sällsynt förakt mot staden.
     Har han någonsin suttit på Dramatentrappan vårens första skimrande dagar? Har har promenerat i Kungsträdgårdens nya lindallé, längs utekaféer dränkta i nedgående sol? Har han stått på Stureplan en pyrande lördagkväll? Jag menar, överallt hittas ju »nyfikenheten«, överallt hittas ställen där verksamheter trängs »axel mot axel längs trottoarerna«. Ta Skånegatans myllrande restaurangliv. Ta Street-marknaden i Hornstull. Ta Götgatspuckelns nybildade shoppingstråk. Ta tamejfan Drottninggatan en vanlig lördag.
     Var är framåtandan? Utvecklingsviljan? Kärleken?
     Hos Niklas Wahllöf är den lika närvarande som iPods och take away-latte på bilderna han recenserar. Han går till och med så långt i sin nyfunna det-var-bättre-förr-yra att han, i slutet av recensionen, helt sonika bestämmer sig för att flytta till Malmö.
     Bra så. Dra du Niklas. Så tar vi andra hand om Stockholm.

Läs recensionen här. Men kolla hellre in bilderna.

söndag, oktober 22, 2006

Hösten, farten, snön



Jag åkte till Umeå och det var som att se hösten rycka sin sista dödsryckning.
     Första dagen var himlen molnfri, älven mörkblå, löven sprakande gulgröna, och jag påmindes om hur vackert det faktiskt kan vara där uppe. Vackert på det där sättet man aldrig kunde se som bortlängtande tonåring. På kvällen var älven stor och svart, speglade ljusen från husen, kafébåtarna och upplysta Stadskyrkan. Jag ser den sällan så – om sommaren är nätterna för ljusa, om vintern är den täckt av is.
     Andra dagen åkte jag ut med farsan till stugan och drog upp lillbåten ur vattnet. Disigt, molnigt, nära nollgradigt. Ritualen kunde inte vara tydligare.
     Tredje dagen föll första snön. Ett regnblandat slask som snabbt försvann från gatorna, men inte från den gamla träbron, där snötäcket låg kvar under den sena promenaden hem från stan. Rocken jag köpte i London gjorde sitt jobb.

Så jag sov, läste och kollade film på plasman och teve på powerbooken. Joan Didions deprimerande Lagt kort, ett tråkigt George Clooney-porträtt i nya Vanity Fair. Småroliga The Matador, inte så roliga Hustle & Flow (hade svårt att sympatisera med en hallick som slänger ut sin son på gatan). Briljanta Brotherhood, svårdefinierade Ugly Betty och fortfarande myspysiga Six Degrees.
     Jag ringde A som sa att det var 18 grader »kallt« i New York. The bastard. Men det är en ynnest att ha kopplingen dit. Som om filmerna och teveserierna man ser, böcker och tidningarna man läser, kommer närmre. Som om den stadens stämning, om än bara lite, transporteras över telefonlinjen.
     Han är ofta ute på gatorna när vi pratar. »Nu är jag i korsningen Jersey och Lafayette«, säger han och berättar att han häromdagen passerade en skylt i Greenwich Village som talade om att de minsann skulle spela in kommande scener till Six Degrees där.
     Flytta bilarna, annars towar vi dem.

Norrlandsvistelsen var ett slags halvlek, en time out, i en höst som kastat sig fram över veckorna och månaderna i en ständigt accelererande verklighet. Skrivjobb, flygresor. Man frestas citera Baudrillard, som A gjorde häromdagen. Det där om farten. Att den »skapar rena objekt« och »suddar ut marken och referenserna« eftersom den »rör sig snabbare än sin egen orsak«. Sånt där prettofilosoferande vi alltid myser ner oss i när vi väl träffas.
     Men det får vänta, till jul, när hösten verkligen är över, och jag går de där gatorna tillsammans med honom. Det blir sweet.

måndag, oktober 16, 2006

Därför är Six Degrees den bästa storstadsskildringen just nu







New York-utspelad teve har kommit lång väg sedan de förinspelade övergångarna på inzoomade lägenheter i Seinfeld och Vänner. Nya dramaserien Six Degrees, vars fjärde avsnitt gick häromdagen, har tagit mellansekvenserna till nya nivåer. Titta på bilderna ovan. Försök skilja mellansekvenserna från själva scenen. Går inte.
     Six Degrees tycks gått in för att vara den New York-porrigaste serien någonsin. Alla dessa sköna gatuklipp, plåtade på plats, med samma ljus, i samma stil och i samma område som scenen utspelar sig i, gör att den lyckas.
     Ett storstadsskildrande inte ens Sex and The City var i närheten av.

För fler favoriter från samma avsnitt – inga skådespelare, ingen handling, bara övergångar – klicka här.

lördag, oktober 14, 2006

En tidskriftsodyssé i senhöstens London



Att vara receptionist på Vogue House vid Hanover Square måste vara ett av världens skönaste jobb. Åtminstone vid lunchtid, då en armé av smala söta modechica tjejer marcherar ut från Vogue-redaktionen på väg till sina sushiluncher. Och herrn som innehar jobbet tycktes ta tillvara på varenda sekund. Han hejade, småtjattrade och smygflirtade med var och varannan av de typ 40 redaktörer, stylister och allehanda assistenter som trippade ut i trendiga outfits, ingen till synes över 25 år.
     Själv satt jag mest och krafsade nervöst i mitt anteckningsblock och kände mig som om jag hamnat utanför en audition för den brittiska versionen av The Devil Wears Prada.
     Jo, jag har gått och blivit något slags resejournalist här. Gårdagen var en hysterisk blixtvisit, tur och retur över Nordsjön och en av de längsta dagarna i mitt liv. Upp klockan fem, hem klockan två.
     Efter mitt ärende i Condé Nast-förlagets europeiska flaggskepp – förutom Vogue sitter där också GQ Style, Vanity Fair, Condé Nast Traveller, The World of Interiors och några tidningar till – begick jag Oxford Street. Ett självmordsprojekt så gott som något en sen fredageftermiddag. Denna trängsel! Dessa bleka fräkniga flickor med vidhängande, av efterjobbet-Guinness rödmosiga pojkvänner. Och alla förbannade svenskar! Man kan inte gå mer än några meter utan att beamas tillbaks till Drottninggatan när några högljudda au pairer passerar på väg till Top Shop.
     Försökte fly undan folkmassan, gick in i Soho och kom lite vilse. I ett tidningsstånd på en tvärgata – ett newsstand, där har vi en storstadsföreteelse Stockholm saknar! – hittade jag nya Details, Premiere och Vanity Fair. Samtliga till 65% av priset på Press Stop, och därtill typ två veckor tidigare. Efter en middag i all ensamhet på Wagamama och en latte på Whole Foods stötte jag på Vintage Magazines på Brewer Street. En butik med begagnade tidningar, full av tummade The Face, Vouge och Playboy från sjuttiotalet.
     Med tanke på den magasinorgie som alltid utbryter på resande fot, alla kilotunga kassar med tidskrifter som tynger en tillsammans med laptopjäveln som skaver sönder axeln, börjar jag omvärdera skrivandet som höjden av frihet. Ni vet, grundtanken att det räcker med bara papper och penna. Att det är orden bär fram en i tillvaron. Snarare känner jag mig som kontrabasspelaren som ångrade att han aldrig satsade på fiol.
     Man borde bli poet.

tisdag, oktober 10, 2006

Tisdagsläsning



• Min brors briljanta designbyrå Stockholm Design, med kontor i Santa Monica och inriktning på filmbranschen, förärades ett och ett halvt uppslag i senaste Resumé. Givetvis blir man malligt stolt. Men också lite trött av detta ständiga uppförstorande så fort svenskar utomlands ska porträtteras, något som i förlängningen slår tillbaks på både tidning och de som porträtteras. Vad är det som får redigerarna på Gamla Brogatan att i ingressen kalla min brors verksamhet för »maktfaktor i Hollywood«? Hallå? Bruckheimer?

• Mons Kallentoft, lysande svensk romanförfattare, hyfsad krönikör samt skribentkollega på Seasons, bloggar.

• Faces of Umeå, den fina lilla tidningen klädbutiken Flott ger ut, kommer snart med nytt nummer. Håll utkik! Den är supernajs, med fina texter av Brita Zackari samt ett hyfsat långt porträtt av Acne Jeans chefsdesigner Jonny Johansson (som är uppvuxen i Umeå!), signerat undertecknad.

• I senaste numret av tidningen RES har jag en Los Angeles-guide baserat på teveserien Entourage och dess locations. Kul kuriosa för den som planerar en tripp.

• Carl Bildt som utrikesminister! Ni som sett klart hela sista säsongen av Vita Huset – som nu går på SVT på fredagar – kanske drar samma parallell som jag. Matt Santos utnämning av samma post bar ju minst lika stor sensationsprägel…

(Tisdagsläsning à la Vassa Eggen)

måndag, oktober 02, 2006

Tillfället gör tramsjournalistiken



Tillfället gör tjuven, sägs det. Tillfället tycks också göra de tramsigaste formerna av journalistik.
     Vanity Fair fick inför senaste numret tillfälle att skicka stjärnfotografen Annie Leibowitz på plåtning av Tompa Cruise och Katie Holmes nya dotter Suri. Och de var inte nådigt nöjda när de förklarade att de minsann inte betalat ett skvalleröre för bilderna och minsann fått spendera en vecka på gården i Colorado. Hela grejen handlade såklart om bilderna som paparazzi-pressen skulle bränna några barnhem för att få plåta. Men texten – the horror – den tråkiga texten!
     Tillfällesjournalistik när den är som sämst.
     Tillfällesjournalistik när den är lite, men bara lite, bättre såg vi i lördagens Dagens Nyheter. Svensk films egen folkbildare Stig Björkman fick tillfälle att spendera en dag på en Woody Allen-inspelning. Ett möjlighet det såklart vore tjänstefel att neka till. Och Björkman suger verkligen ut varenda liten detalj av dagen, rapporterar om regnmaskiner, tjuvläser manussidor och stalkar skådespelare. Och visst, dessa detaljer är för en filmnörd vad en Royal Albert Hall-bootleg är för Dylan-fantasten, men vad blir det egentligen av texten? Sägs det egentligen något vettigt?
     »Trots det pressade schemat känns allt som en familjeutflykt«, läser man i ingressen och steget till Tom Cruise familjealbum i Vanity Fair känns plötsligt inte så långt.

söndag, oktober 01, 2006

Lite film, lite teve



Storm – ett svenskt magplask
Såg svenska sci-fi-hoppet Storm härom veckan. Full av förväntan, idel plus och insekter på omslaget, och jag blev ivrigt imponerad av första fyrtiofem minuterna. Men herregud vad den spårade ur därefter. Så många höga ambitioner, så många fina, nervkittlande storytrådar den slängde ut i början – som sedan hängde oknutna i det tilltrasslade och allt för långa slutet.
     Det har gått för lång tid för att kunna ge exakta exempel. Men bara en sådan sak att strunta i att följa upp dödsskjutningen inne på den mörka datorspelshallen. Utan istället, på amatörmässig amöbanivå, slänga in en liten »twist« i slutscenen, där poliserna plötsligt dyker upp igen. Som om de innan avslutad inspelning kom på att »jamen visst fan, vi glömde ju att polisen var efter honom också, hur löser vi det?«
     Att den fick så höga betyg är obegripligt. Enda sansade recensionen (var ju tvungen att googla upp den) kom från Nöjesguiden, som efterfrågade hårdare kill-your-darling-disciplin hos upphuvsmännen. Men den kritiken hamnade lite i skuggan av det faktum att den kokainsniffande huvudkaraktären jobbar på nämnda tidning.
     Men de kusliga bilderna av ett folktomt Vänersborg, samt actionscenen från ett höstmörkt och regnruskigt Kungsgatan, var toppen!

Studio 60-backlash
Det viskas i kommentarerna hos Degrell om en Studio 60-backlash. Jag ställer mig oförstående inför kritiken. Kanske inte nödvändigtvis i sak, utan till vilken sorts kritik det handlar om. En akademisk och intellektuell analys av Sorkins förmåga att hantera den Saturday Night Live-lika showen trovärdigt.
     För mig har Sorkins stora behållning alltid varit de känslomässiga kurvorna – hur han bygger upp avsnitten till ständiga gåshudsklimax. Samt hans förmåga att sätta upp ramarna för sitt eget, inte så lilla, universum och låta berättelserna och karaktärerna ta plats däri. Trovärdighetsfrågan känns därför irrelevant. Jag menar, Vita Huset byggde ju knappast på sin starka verklighetsförankring.
     Dumburken beskrev det – ganska banalt, men väldigt sant – som »den där Sorkinska känslan som infinner sig i magen«.
     Ät det, filmakademiker!

Six Degrees
Vill även passa på att tacka utmärkta bloggaren Herr Bergström för torrent-tipset om nya dramaserien Six Degrees. I rakt nedstigande led från Short Cuts, Playing by Heart och 13 Conversations About One Thing tar den paralleldramat till teveserieformatet och knyter samman – ni gissade det – sex personers liv i New York.
     Fullt av fina skådisar man alltid haft ett gott öga åt, men som inte alltid kommit till sin rätt. Campbell Scott (Spanish Prisoner, Rodger Dodger) som gråsprängd utbränd fotograf. Erika Christensen, som briljerade i Traffic men sedan levt ett undangömt liv i skuggan av Topher Grace. Och så Bridget Moynahan (Sex And The City, The Rectruit och Lord of War) som jag, trots lite vanskligt model-gone-actress-överspel, alltid gillat.
     Serien känns rakt igenom skönt myspretentiös, ungefär på samma sätt som Felicity, och lyckas faktiskt blända med sina New York-stereotyper.
     Frågan är bara om de kommer kunna hålla spänningen levande. Att bygga en serie på det kittlande i mötet mellan främmande människor känns lite vanskligt. Rimligtvis borde de väl förr eller senare… lära känna varandra?