onsdag, november 29, 2006

Uppfriskande finlir i nya Bond



Det märks när min farsa sett en film han gillar. Han pratar oavbrutet om den i veckor efteråt. I vintras var det 40 year old virgin som var »det bästa sedan Pulp Fiction«. Och eftersom han nu i tre veckors tid, under exalterade former, återberättat varenda scen ur Borat tänkte jag vänta med att se just den.
     Så jag gick och såg nya Bond istället.
     Det finns något skönt kulturfrånvänt att kolla Bond när det pågår finsmakarfestival i varenda salong i Stockholm, på samma sätt som det känns härligt världsfrånvänt att soffa ner sig i dvd-samlingen en solsommardag. Att dessutom se Bond på Park på Sturegatan, Stockholms mest backslickade biograf, förstärkte känslan.
     Hursomhelst. Det har ju skrivits några spaltmetrar redan – Jonas är som vanligt smartast och Conan mest klarsynt. Men vid sidan av att Daniel Craig krossar som den nye, märkligt dubbelbottnade Bond, så var det faktiskt uppfriskande att se en franschise-action vara så… dialogbetonad.
     När trenden går mot det allt med renodlat actionspäckade, där transportscenerna klipps bort till förmån för hiskelig bergochdalbaneaction, håller Casino Royale kvar vid ett mer klassiskt karaktärsfördjupande.
     Även om det inledande actionpaketet var i nivå med de båda Bourne-filmerna och den senaste Mission Impossible är det faktiskt scenerna med Bond och Vesper, spelad av en underbar Eva Green, jag minns bäst. Den där blöta duschscenen, där de båda sitter påklädda, omskakade efter ännu ett dödsskjutning. Eller tågscenen, där de möts första gången och dialogen stundtals var riktigt rolig. Eller i alla fall oväntat rolig.
     Paul »Crash« Haggis har gjort ett bra jobb med manusputsningen. Jag har svårt att tro att de andra två husmusarna i Broccoli-imperiet kom upp med de sköna ordvändningarna kring Bonds barndom.
     Och ta en sån scen där Bond väljer att döpa den drink han just uppfunnit efter kvinnan han just träffat.
     »I think I'll call it a Vesper«, säger Bond, varpå Vesper svarar:
     »Why, because it leaves a bitter aftertaste in your mouth?«
     Såna små detaljer… jag vet inte vad det var i dem, men det svängde.

För övrigt är Rodeo, med sin nya hemsida, det bästa pappersmagasin gone webb vi sett hittills i Sverige.

måndag, november 27, 2006

Äntligen tillgänglig! Killinggängets mästerverk Ben & Gunnar



Om jag skulle plocka ut mina bästa svenska filmer genom tiderna skulle Ben & Gunnar, en liten film om manlig vänskap komma högt, minst topp fem.
     Aldrig någonsin har en stockholmsskildring, en skäggskildring och en kärleksskildring satt så djupa spår. Här lades grunden för det som skulle komma att bli deras riktiga mästerverk – Fyra nyanser av brunt. Den finstilta gränsen mellan parodi och allvar, mellan sexskämt och becksvart ångest.
     Så många minnesvärlda scener. Alla När Harry mötte Sally-referenser. Alla sköna mellanklipp, intervjuerna med skäggprydda farbröder i alla åldrar (»jag skaffade mitt första skägg i Antwerpen, på en skolresa i nian.«). Alla stereotypa manliga attribut, tennismatcherna mellan Rehborg och Inde.
     Särskilt scenen när Rehborg, alltså Gunnar, är så olycklligt kär i Ben att han sitter apatisk på tennisplanen medan Inde fortsätter smasha skämt om »mutta hit och mutta dit«.
     Efter tennismatchen promenerar de genom en park, och Inde går loss om att han såg »så jävla schysst piratporr härom kvällen«, varpå Gunnar viker av från stigen och promenerar rätt ner i en liten damm.
     »Gunnar! Vad gör du?!«, skriker Inde. »Vad går du ut och ställer dig i vattnet för? Är du ledsen eller? Faan vad konstig du har blivit.«
     Denna sveriges Brokeback Mountain kom 1999 som en del i Killinggängets Svt-tetralogi Fyra små filmer. Av dessa fyra filmer var det bara Torsk på Tallin som gavs ut på dvd – alltför dyra musikrättigheter satte käppar i hjulet för de andra – och den har därefter upphöjts som den främsta av filmerna. Men själv håller jag än idag Ben & Gunnar som en av Killinggängets absolut största stunder. Långt större än Torsk på Tallin.
     Och nu, sju år senare, har någon vän själ lagt ut hela mästerverket på torrent – komplett med alla explosiva Hungry Heart-stunder och arkivbilder från Springsteens Ullevi-spelning 1985.
     Skynda fynda.

söndag, november 26, 2006

Sen sist



Värmen är påtaglig inne på kaffebaren Mellqvist. Ute på Rörstrandsgatan är lunchtimmen grådisig och fuktig. Jag står mitt emellan en okänd kvinna med lattebeställningar to go och en okänd man med lugn i blicken och urdrucken machiato på fönsterbordet.
     Kvinnan undrar om det hette »svallande« eller »vallande« när värmen gör sig påmind så i kroppen.
     »Det heter vallande«, säger mannen och påpekar samtidigt vilket obehagligt ord det är.
     Jag säger att de flesta ord på V är ganska obehagliga: vulva, vätska, vapen, viktig, verklighet…
     »Och bröstvårta!«, säger mannen.
     Och jag tänker att det precis det här jag saknat sedan jag flyttade härifrån för 16 månader sedan. Staden i staden, runt-hörnet-känslan, den enkla gemenskapen nere på kaffebaren. Precis det jag vill tillbaks till. Det må vara ett mediegetto, ett bostadsrättshelvete med kvadratmeterpriser uppåt 53 000 kronor, ett betryggat kultur-alibi-kvarter. Men som ingen annanstans i staden känner jag mig hemma, i kvarteren runt Birkastan, runt St Eriksplan och längs Rörstrandsesplanaden bortåt Odenplan.
     Tre år, 2002 till 2005. Jag trodde inte att en stadsdel kunde sätta såna spår.

Bodil Malmsten måste vara fyrtiotalistgenerationens mest moderna författare. Hon bloggar, hon ges ut av Modernista, hon har författaruppläsning på Street i Hornstull.
     Jag tror det är så jag gillar henne, som man instiktivt kan gilla folk, författare, utan att direkt gilla deras grejer. Läste Priset på vatten i Finistere och den var väl fin, men en tvåhundrasidig skildring av blomsterrabatter är ju inte direkt sprunget ur min intressesfär. Istället är det hennes tonläge, hennes attityd och förhållningssätt till texten som fastnar.
     Författaruppläsningen på Street är som en indiespelning för kulturkoftor. Samma trängsel, billiga öl och svartklädda publikhav, men med författaren och förlagsmänniskan istället för sångaren och snygga gitarristen som festens epicentrum.
     Bodil läser en vacker passage om Vasaparken och jag tänker på hennes bloggbilder från Vasastan och kanske är det där kopplingen ligger.

Jag upptäcker Mariaberget. Promenerar längs promenadstigen nedanför Bastugatan. Ser Riddarfjärden ligga blank med några pråmar utanför Riddarholmen.
     Det är onsdag i november, det är tio grader ute. Fucking tio grader! November! Sånt man reagerar på när man följer Planeten. Den sugande suggestiva klimatpropagandan från Lucky People Center-gänget som går på Svt på torsdagar.
     Om fyrtio år är vi nio miljarder människor, kineserna har blivit medelklass, oljan tagit slut, skogar och fiskevatten sönderexploaterade, jordytan täckt av städer och motorvägar, tjugofem procent av däggdjuren utrotade.
     Man får ont i magen.
     Man åker hem och drar ett gammalt Studio 60-avsnitt över sig.

torsdag, november 16, 2006

Farväl Falkenberg



Redan efter tio minuter börjar de sucka, grabbgänget i raden bakom mig. De ömsom fnissar, ömsom stönar. Bilderna är väl för konstiga, dialogen för flummig, storyn för oklar.
     Det tar inte lång tid innan de börjar väsa till varandra: »Vad fan är det här för film?« En fras de återkommer till med jämna mellanrum.
     Ett biobesök på Filmstaden Sergel begår man sannerligen på egen risk. Jag minns en annan gång, jag klämde en ensambio en fredageftemiddag. Det var väl vid tretiden och jag tänkte i min enfald att går väl ingen jävel på bio. Som jag misstog mig. En hel hord av tonårstjejer, förmodat från förorten, viskade och fnittrade och väsnades genom en hel film. Jag minns inte vilken film, men jag minns förortsbrudarna.
     Killen som sitter rakt bakom mig börjar röra på sig oroligt. Det är precis vid scenen där killarna i filmen badar nakna i en bäck. Någon väser igen: »Vad fan är det här för film?« Killen rakt bakom mig kör foten i mitt ryggstöd, äter högljutt på ett popcorn, svarar: »Jag fattar ingenting.«
     Jag tänker: biobesöken i alla ära – ensambio, sitta här på andra raden, se hela duken, försöka omslutas av filmen och sedan romantisera alltihop på bloggen – men det här ska man väl inte behöva acceptera?
     Jag lyckas ändå se filmen med hyfsad behållning. Scenerna är fina, bilderna är vackra, men jag fattar inte riktigt den här viljan att vara barn igen. När jag växte upp ville jag inget annat än vara vuxen, fri, få göra allt det där man drömt om att göra. Men så hade jag å andra sidan inget sånt gäng, inga barndomskompisar på det sättet. Redan när jag var elva ville jag till storstan.
     Så fort sluttexten börjar flimra fram, så fort den där Marit Bergman-låten kör igång, reser sig grabbgänget bakom mig och lämnar biografen under det solklara konstaterandet: »Det här var den sämsta film jag någonsin sett.«
     Jag undrar vad de hade förväntat sig. En ny Fucking Åmål kanske, eller så var biljetterna till Borat slutsålda.
     Eller kanske var det bara så, att de var ett grabbgäng, i sina prick tjugo, som bara gillar att gå på bio. Och som faktiskt tillåter sig själva att någon gång då och då se en film av ren nyfikenhet.
     När den insikten slår mig är de säkert redan ute på Hötorget.

tisdag, november 14, 2006

Jag och Jack Black



I nya numret av Magazine Café återges min första kontakt med den internationella kändisvärlden: en intervju med Tenacious D.
     Glamouröst? Snarare overkligt. En bekräftelse på att omständigheterna styr innehållet, snarare än vilja och ambition.
     För först styr skivbolagsfolket upp med tidningsredaktörerna. Sedan sitter man där en måndagkväll, som inhyrd skribent, och väntar på samtal från New York. Ett samtal som självklart skjuts upp till kvällen därpå, då man sitter där igen, och väntar, med minutiöst förberedda frågor – riktade till Jack Black.
     Men när skivbolagsfolket väl ringer, och mekaniskt meddelar att »I’ve got Tenacious D for you«, visar det sig såklart att sidekick-Kyle också med på tråden, vilket skivbolagsfolket undkommit att berätta. Hälften av frågorna i sjön.
     Sen känns det som om allt spårar ur totalt. Under den lilla halvtimme man får tjabblar duon oavbrutet i mun på varanda, ens vanligtvis så världsvana engelska gurglar ur munnen, man skriver frenetiskt på powerbooken och förbannar sin naiva övertro på sin förmåga att transkribera amerikanska i realtid.
     Starstrucked? Man hinner inte.
     Många av småintervjuer är så där, lätt kaosartade. En sorts seize the moment-journalistik, där de små nyanserna och felsägningarna, de galna uttrycken och oväntade meningsutbytena, blir själva poängen i texten.
     Men slutresultatet blir faktiskt väldigt roligt.

* * *

Apropå publiceringar. För ett tag sedan fick jag ett mail från en man vid namn Pavel Pollak. Han var polsk-svensk översättare av Hjalmar Söderberg, skrev han, och ville låna en ett årsgammalt inlägg från min blogg till sin förlagssajt.
     Så stoppa pressarna: Konrad på polska!

söndag, november 12, 2006

Ensambio. Och Studio 60 äntligen i högform!



Björn af Kleen hade en bra text i Sydsvenskan om ensamätande härom veckan. »En fysisk prövning i ett Sverige utan lumpen.« Jag kände igen mig, även om min mesta ensamaktivitet är biobesöken.
     Man går en tidig föreställning, begär plats långt fram i salongen, oftast framför de andra besökarna, så att duken upptar hela ens synfält. Så att inget annat än filmupplevelsen kan tränga in i tankarna. Så att det i slutet av filmen, när folk ätit upp allt popcorn, prasslat klart allt godis, känns som man nästan är själv i salongen. En sällsynt urban exklusivitet.
     Senast var det Djävulen bär Prada. En underskattad film. Skala bort det tillrättalagda slutet och det faktum att Anne Hathaway inte övertygar som den fula, smarta tjejen, och du har en raktigenom underbar karriär- och storstadsskildring. Svindlande kontorsmiljöer, härliga mingelparties, the streets of New York…
     Men man måste erkänna att den lider av Wall Street-problematiken. Ni vet, filmer man älskar första halvan av, innan den onda, kalla kommersiella världen – allt det coola, häftiga – skitnödvändigt ska tas avstånd ifrån. Meryl Streep-karaktären är ju Gordon Gekko.
     Hade Anne Hathaway bara dumpat tråkpolarna och tråkpojkvännen och istället levt lycklig i alla sina dagar med den sköne New Yorker-skribenten hade filmen kunnat bli årsbästa.
     Nu är den bara årets skönaste underhållning.




För övrigt var senaste avsnittet av Studio 60 on the Sunset Strip, det första i en to-be-continued-duo, precis den typ av nervkittlande, smilgropstriggande gåshudsfest som är Aaron Sorkins signum. Det var, får jag lov att erkänna, första gången det hände i serien.
     Även om jag hittills envist hävdat seriens storhet – ett lite dumnördigt resultat av mitt ohälsosamma förhållande till Vita huset – har jag haft mina tvivel. Men det är tvivel som nu är bortblåsta. Det kanske krävdes en härligt tilltrasslad och och invecklad slå-knut-på-knuten-story för att Sorkin skulle komma till sin rätt.
     My god, vad bra det var! Alla – alla! – skådespelarinsatser var fenomenala. Härliga Steven Weber som briljerade med sina återhållna frustrationer i den sköna telefon-sekvensen med kineserna. Bradley Whitford som fortsätter förädla Danny Tripps tillbakalutade cynism i en underbar privat-jet-scen. Och John Goodman som gästspelare! Kan inte bli tyngre. Han gör precis samma pondusroll som den brutala stand-in-president han spelade i slutet på fjärde Vita huset-säsongen.
     Och nu lyser grönljuset för en fortsättning på serien.
     Det tackar vi för.

söndag, november 05, 2006

Höstpyssel



Jag har startat en fotoblogg med mina, högst lekmannamässiga, digitalfotografier. Vet inte vad det blir riktigt, men garanterat en hel del stockholmsromantik, lite resebilder, lite Umeå...
Uppdaterar även Citatbloggen lite då och då.

fredag, november 03, 2006

Film att förlora sig i



Det har producerats så mycket bra text om Babel att ännu en bloggdrapa kändes överflödig. Och på ett rent teoretiskt plan kan jag känna igen mig i såväl de hysteriska hyllningarna som de mer avvägda invändningarna, men det kändes ändå som om Babel är en sorts film som står över allt analyserande.
     Babel är som en varm filt att krypa in under. En film där stämningen bär upp hela upplevelsen. Där estitiken hugger tag i en, planterar ett känsloläge så starkt att det vägrar släppa, även efter man klivit ur salongen.
     På väg till biografen i onsdags hade det blivit akut fucking vinter. Snön yrde. Kylan letade sig in i märgen. Bilarna vid Brommaplans rondell kröp fram i mörkret, istället för sitt sedvanligt vildsinta brassande.
     När jag kom upp ur Hötorgets tunnelbanestation var storstadskaoset ett faktum. Kontorsfolket gömde sig innanför glasdörrarna, undan virvelvinden utanför. Bussar hasade sig fram över ishala gator. Jag småsprang nerför Jakobsbergsgatan i ett decimenterhögt, fluffig snötäcke. Förbannade kylan. Förbannade förseningarna.
     Men när jag väl tagit mig igenom Astorias fuktiga, fullpackade foajé, när jag väl satt mig med kaffet i hand, halvt upptinad och omsvept av ytterkläderna, när filmen väl rullade igång… ja, då försvann den stockholmska chockvintern snabbt bakom mig.
     Filmen tog över.
     Det är något med Alejandro González Iñárritus tonläge. Hans sätt att jobba med övergångarna, att dra ut på musiken, höja den till orimliga nivåer, låta den fladdra genom parallelhistorierna, över darrande orientaliska stränginstrument.
     Den där scenen när den döva japanska tjejen kliver in på nattklubben, och filmen växlar mellan hennes perspektiv, total tystnad mitt i det vansinnigt epileptiska dansgolvsljuset, och de hörandes perspektiv, den dånande klubbmusiken… Man flämtade efter andan.
     Jag tänkte redan då jag att förmodligen kommer jag ha invändningar. Jag kommer kunna dissekera den, analysera den, peka på svagheter. Men jag ville inte. Just då var Babel en film att förlora sig i, om så bara för den här visningen.
     Och jag påmindes om gymnasietiden, när jag lät emorockarna Cobolts platta Spirit on Parole gå på repeat en hel vinter. Den hade en stämning som sammanfattade hela den nerkylda tillvaron. Idel mörker. Varenda rörelse en kraftansträgning. Alla aktiviteter på sparlåga. Det enda man kunde göra var att stilla sjunka in musiken. Omslutas av den. Stänga ute allt annat.
     Efter föreställningen verkade Stockholm stelnat fullständigt. Gatorna knastrade. Andedräkten ångade. Ett gäng tonårstjejer halkade runt på en isfläck på Kungsgatan.
     Jag köpte en mugg varmchoklad på Seven Eleven, tog tunnelbanan hem och försökte förlänga känslan.