lördag, december 16, 2006

Joe Pescis comeback och andra filmnoteringar



Joe Pesci är tillbaka. Stillbilden ovan är tagen från trailern till Robert DeNiros kommande film CIA-drama The Good Shepherd . Det är första filmen Pesci gör på åtta år.
     En anmärkningsvärd hiatus. Säg någon annan skådis som likt Pesci bara gått upp i rök, utan att lämna efter sig så mycket som en nysning till förklaring i intervjuväg. Istället har han ägnat sig åt sina kapplöpningshästar, lite kändisgolfande samt att sjunga in jazzskivor under pseudonymen Joe Doggs.
     Om detta kunde man läsa i den amerikanska filmtidningen Premiere i våras. Där fick man också veta att anledningen till att han nu, efter så lång tid, valt att medverka i en film igen är »en personlig grej, mellan honom och hans buddy DeNiro«. Pesci kommer bara medverka i en enda scen.
     Filmens producent Jane Rosenthal medger att frånvaron är frivillig: »It takes real balls to turn your back on something.« Och förutom det självklara mystiska skimmer det skänker honom kan jag inte låta bli att tänka att det får honom, i egenskap av hollywoodstjärna, att bli lite mer mänsklig. Bara det faktum att han faktiskt har ett annat liv bortom filmen, som han prioriterar istället... En förmåga andra skådisar i hans generation, inte minst polaren DeNiro, skulle må bra av av anamma då och då.
     Kanske blir det här det sista vi ser av Joe Pesci. Inga fler filmer är inplanerade enligt hans sida på Imdb. Men för en fan av hans rolltolkningar i JFK, Maffiabröder och Casino är det i vilket fall en välkommen comeback.
     Och filmen verkar ju rätt najs, som en historisk Syriana, typ.

Såg Bogart- och Bergman-klassikern Casablanca för första gången för en vecka sedan. Det ligger verkligen något i det Brian Cox karaktär säger i Adaptation: »one of the greatest screenplays ever written.«

Såg även The Last Samurai häromsistens. I dessa tevetider var det oerhört uppfriskande att för en gång skull se något så övermaga storslaget och påkostat, med Tom Cruise i huvudrollen och som faktiskt tar slut efter ett par timmar.

Och till sist vill jag bara buzza för webbteven på Svt.se: att öppna den där mediespelaren, klicka på »extern spelare«, få upp programmet i Real Player och se på Världens modernaste land i finfin kvalitet i helskärmsläge… Jag ska aldrig mer kolla teve på teven.

onsdag, december 13, 2006

Elle Fanning enda ljuset i sci-fi-mörkret



Redan i den underbara John Irving-filmatiseringen The Door in the Floor visade Elle Fanning att hon var en betydligt charmigare, mer nyansrik och mindre lillgammal barnskådis än sin storasyster Dakota. Då var hon fem år. Nu har hon hunnit bli åtta och spelar en avgörande roll i Sci Fi-miniserien The Lost Room, som premiärvisades i USA häromdagen.
     Serien kretsar kring en rad vardagliga objekt, med mer eller mindre användbara superkrafter, kopplade till ett mystiskt motellrum. Det mest kraftfulla objektet är nyckeln, »The Key«, som Peter Krauses poliskommisarie snubblar över.
     Idén är god. Och det kunde blivit något bra av det. Men tyvärr är Elle Fanning det enda riktigt bra med serien. Och tyvärr slarvar Krause bort henne redan i inledningen av avsnittet.
     Resten ägnas åt ett trött händelseförlopp totalt befriat av subtila undertoner. Det kryllar av bra skådisar – Kevin Pollak, Julianna Margulies, Peter Jacobson – men de får sannerligen inte mycket att jobba med. Bara en strid ström av träig, övertydlig dialog, proppad med ansträngda begrepp som skådisarna förgäves försöker leverera med framtvingad nerv: The legion. The room. The reset. The key. The object. The the the... the horror!
     Dessutom, och nu är jag ingen expert på sci-fi-grejer, men det är lite löjligt hur snabbt folk accepterar denna övernaturlighet? Lite motstånd kan man väl begära? Lite stringens, lite al dente... bara för dramats skull? Please!
     Och sådana saker som hur hur snabbt Krause lyckas kuva seriens bad guy The Weasel. Från att ha fräst sönder människor inifrån med sin microvågsugnladdade penna blir han plötsligt snäll som en mus efter att Krause lockat med möjligheten att få – ni gissade det – The Key!
     Det finns något kittlande med själva upplägget. Precis som i nämnda Day Break nedan, eller exempelvis Lost, vill man ju få lösningen på gåtan, förklaringen bakom det förlorade rummet. Men tyvärr är resultatet inte mer än en b-film i tevesserieformat. Själva antitesen till den nya tidens kvalitetsserier.
     Inledningsavsnittet var drygt 80 minuter långt. Jag hade hellre kollat ikapp första säsongen Sleeper Cell.

tisdag, december 12, 2006

Diggs dunderserie räddar tevetittandet



Jag har tre laster: nikotin, socker och teveserier. Jag njuter när de är tillgängliga, får abstinens när de försvinner.
     Den senaste veckan har en våg av kallsvettningarna lurat uppe vid hårfästet när flera favoritserer tagit juluppehåll: Studio 60, Heroes, Ugly Betty. Hårddisken knorrar av hunger och lediga gigabytes.
     Men just som jag börjar skaka av torrentskälvningar sparkar Taye Diggs in en sidodörr och levererar fem fenomenala avsnitt av spänningsserien Day Break, som Kjell skrev om här och här.
     Taye Diggs spelar Brett Hopper, en Jack Bauer instängd i Måndag hela veckan, en LA-snut som sätts dit för ett åklagarmord och upplever samma dag, om och om igen.
     Med ett sådant skruvat upplägg måste man självklart – precis som i 24 – se mellan fingrarna för diverse manusmässiga krumbukter och logiska kullerbyttor. Hur kommer det sig till exempel att Diggs ena dan råkar rätt i händerna på de agenter som är efter honom, medan han andra dan slipper dem helt förbi? Hur kan en sådan jagad man plötsligt slå sig ner på ett fik för att begrunda situationen?
     För att dramat kräver det såklart. Det vore förstås omöjligt, och säkert rent plågsamt långtråkigt, att hålla varje storytråd vid liv i varje avsnitt. (Jag ser framför mig ett Seinfeld-likt pitchmöte på tevebolaget: »i varje avsnitt händer samma sak!«)
     Men till skillnad från 24, där vissa avsnitt kan vara tragiskt trista transporttimmar, är tempot i Day Break så svindlande högt att man har överseende med hålen i handlingen.
     Dessutom bjuder premissen på en helt annan möjlighet att vara flexibel med formatet. Det är uppfriskande hur avsnitten hela tiden byter skepnad – hur vissa utspelar sig under en och en halv dag, andra under tre – och därmed bjuder på en oemotståndlig oförutsägbarhet.
     Ta senaste avsnittet, som utvecklade sig till en härlig homage till en av de bästa polisfilmerna någonsin: snut-tar-snut-som-gisslan-dramat The Negotiator med Samuel L Jacksson och Kevin Spacey. Eftersom Diggs karaktär vet att allt är »återställt« nästa dag kan han tillåta sig nästan vilka drastiska situationer, och rena återvändsgränder till åtgärder, som helst. Han vaknar ju ändå upp i sängen dagen efter.
     Det enda jag riktigt stör mig på är att de i varje avsnitt nollställer numreringen av dagarna. I avsnitt 5 borde vi rimligtvis vara uppe i 9-10 dagar, right?
     Day Break blev en riktigt positiv överraskning, en kittlande lucköppning i tevelandskapets adventskalender. En superspännande smällkaramell i… erhm, tevegranen (exalterade blogginlägg kräver löjliga liknelser). Hoppas bara det håller hela vägen ut. Och att vi faktiskt får se serien hela vägen ut.
     För om Day Break gör en Kidnapped och lämnar tablån… ja, då är jag nog tvungen att ta in på avvänjningsklinik över julledigheterna.

onsdag, december 06, 2006

Trenden som tappade fotfästet



Förmodligen spär jag bara på den här grejen nu, men jag kan inte låta bli höja ett irriterat ögonbryn över den här Hemingway-trenden. Det tycks råda något slags konsensus att det finns en sådan. Att den är utbredd. Jag vet inte det.
     Snarare ser vi ett exempel på en lövtunn trend, som skapat så mycket refererande, så mycket biprodukter och textslagg, att man inte längre kan hitta tillbaks till ursprunget.
     De enda vettiga exemplen jag hittat – baserat på mitt läsintag samt några snabba bloggsökningar – är en artikel av Therese Bohman i Rodeo samt en diskussion på Martin Gelins blogg. Efter dessa refererar var och varannen tidningartikel till att »lifestyle-folket« och »popskribenterna« skulle anammat någon slags Hemingway-fetish.
     De senaste två exemplen är Maxim Lindqvists porrkrönika i senaste Rodeo och Caroline Ringskog Ferrada Nolis reportage om rasismen i nya Bon, som båda refererar, helt självklart, till denna påstått utbredda Hemingway-trend. Det är Lindqvist som i en svepande bisats tycker sig kunna ringa in »lifestyle-folket« och det må vara en slint på på tangentbordet.
     Med Ringskog är det värre. Hon försöker använda Hemingway-grejen som något slags hävstång för sin tes att populärkulturen blivit mer kaukasisk, mer rasistisk. En intressant artikel i övrigt, som i sitt uppräknande av »vita« tidningsomslag och statistik över Mika’s-modellernas vita-kontra-färgade utseenden (90/10) verkligen är något på spåren. Men när hon plockar upp en sådan pseudodiskussion, en sådan bloggstorm i ett vattenglas som denna Hemingway-hägring är, då skjuter hos sin tes rakt i foten.
     Möjligtvis kan man skönja någon negativ slagsida med bloggvärlden här. Att en liten klick skrivande människor blir så uppslukade av det som händer i kommentarstrådarna att de plötsligt, utan att tänka efter, spiller över diskussionen i tryckta tidningsartiklar. Plötsligt ska en mångdubbelt större läsekrets förstå och relatera till något marginellt fenomen som påbörjandes långt tidigare, i ett forum far away…
     Det är då det börjar bli farligt. När man bedriver journalistik utan att ange källan. När man berättar historier om samtiden utan att påvisa exempel. Jag menar, vem klär sig som Hemingway i dag? Vem »koketterar« med hans skepparkrans? Ringskog påstår att dessa människor finns. Så, visa dem!
     Bläddrar man fram till sidan 35 i senaste Rodeo konstaterar Daniel Björk att det nu för tiden är »viktigare att nämna ett fenomen före någon annan än att skriva eller säga något vettigt om det.«
     Att en tidning i ett och samma nummer både är del av lösningen och problemet är den enda glädjande trösten i sammanhanget.

tisdag, december 05, 2006

Bäst just nu



Utan större omskrivning, men det måste sägas: Studio 60 on the Sunset Strip är fenomenalt bra just nu. Fenomenalt!
     I de senaste tre avsnitten, de som följt efter Nevada-dubbeln, har bitarna i detta drama med eftertryck fallit på plats. Jag tänker inte längre Vita huset när jag ser det. Jag letar inte längre efter smulor av Sorkin-känslan, den storslagna, som sätter sig i maggropen.
     Den bara finns där. Sitter som en smäck.
     Och senaste avsnittet, när så många av de härliga karaktärerna fick blomma ut i återhållen julfeeling – hur Jack Rudoph blir allt mer en good-bad-guy, hur Danny Tripp vecklar ut allt fler flikar ur sin personlighet, hur network-bossen fick drämma till med ett sådant solklart Sorkin-klimax, och hur storytrådarna spinner upp i allt mer hårddragna cliffhangers… det var underbart. Fullkomligt underbart.
     Men bäst var kanske tributen till New Orleans: efter att en enastående duktig trumpetspelare vävts in i storyn fick han av avsluta julavsnittet med en knäckade version av O helga natt.
     Julen kom tidigt i år…

För övrigt har jag gått och blivit tevekrönikör i ett skönt månadsmagasin. Återkommer med mer info efter nyår.