lördag, december 09, 2006

Gregorius

»Detta är den andra sidan av ensamheten. Den goda sidan. Det finns faktiskt en sådan.
     Man kan gå omkring dagarna i ända och älta hur ensam man är i sitt arbete och i sitt äktenskap, och att ansvaret är så tungt och arbetsbördan så stor, och att ingenting blir gjort om man inte gör det själv. Man kan längta så bittert efter någon som säger: det där ser tungt ut, och du verkar så trött, låt mig hjälpa dig.
     Men dessa små enkla åtbörder: pappersbunten på sängen, smörgåsarna på sin tallrik, en kopp kaffe... ingan annan ordnade det åt mig. Men jag gjorde det. Och det är som om någon kikar på mig, genom en springa i väggen, och ler.« (Sidan 136)

»...och jag undrar om alla är funtade på samma sätt som jag, i så måtto att de har sin speciella dagdröm, som de tar fram och smuttar på i tid och otid, som ett slags njutningsmedel.« (Sidan 166)

»Om man betraktar en främmande människa tillräckligt länge och tillräckligt ingående, ter hon sig efter en stund inte främmande längre, eftersom man omedvetet har försett henne med egenskaper man vill att hon ska ha.« (Sidan 280)

»Är det inte vad vi alla drömmer om när vi är unga. Ett nytt skimrande liv.
     Antingen får vi det inte, utan plöjer i samma fåra som våra förfäder, och då är vi dömda att gå omkring och gräma oss över alla förspillda möjligheter, och trampa omkring med det, som en sten i skon: alla ögonblick när vi hade kunnat ta det stora språnget, till Stockholm eller Amerika, men något höll oss tillbaka.
     Eller också får vi det, och då har vi att se fram emot den dagen när vi inser att det skimrande nya livet dess värre inte gjorde oss till skimrande nya människor, utan precis som Askungen i sagan får uppleva klockslaget när sidenkläderna spricker, och våra knotiga lemmar tittar fram i revorna.« (sidan 294)

»En vanlig och, måste jag tillstå, ganska fantasilös invändning mot ett sådant förhållningssätt, är att dagdrömmar är en sak, och verkligheten en annan, och att man gör bäst i att inte blanda ihop dem. Men jag har aldrig behandlat mina dagdrömmar som något annat än ungefärliga riktlinjer. Det har aldrig varit meningen att man ska följa dem till punkt och pricka. Dagdrömmarna slår an en ton. De ger en fingervisning. De må vara svävande. De kan ändå vara nog så viktiga.« (Sidan 337)

»Ja, jag njuter av ensamheten, och avskyr mig själv för det. Saknaden efter Anna får lätt något pliktskyldigt över sig. Som om jag petar på ett dött djur med en käpp, för att se om det inte ska ge ifrån sig åtminstone en muskelryckning.« (sidan 364)

»...och huden på hans kind bågnar när han jagar en matrest med tungspetsen.« (Sidan 378)

»Inte minst har jag talat om kärlekens irrvägar och svårigheter, och jag har beskrivit rädslan för kärleken som människans största gissel, och skälet har naturligtvis hela tiden varit, inser jag nu, att jag därigenom har lyckats invagga mig själv i förvissningen om att jag står över den rädslan.« (Sidan 294)

»Jag tar inte den närmaste vägen hem. Det var längesedan jag gjorde det. Jag intalar mig att det kan göra mig gott med en promenad. Man kan intala sig allt möjligt, bara man slipper vända hemåt.« (Sidan 398)

– Bengt Ohlsson, Gregorius (2004)

0 Kommentarer:

Post a Comment

<< Hem