Faces of Umeå, mars, 2006

Daniel Berglund



Daniel Berglund gillar att bygga saker. Vare sig om det handlar om gärsgårdar, radiobilar eller musik.
     – Det är samma tillfredställelse att göra en låt som att bygga ett bord, säger han. Det är vägen dit som är roligast. Och när det är klart vill man direkt bygga något annat.

     Vilket han också har gjort. Hittills har han »byggt« tre fullängdsskivor som excentrisk idéspruta och trummis i hängivna Umeåbandet Isolation Years. Historien om hur de spenderade två månader i en bygdegård i Åträsk inför senaste skivan Cover the Distance har redan berättats i otaliga recensioner och intervjuer.
     Och nu är det dags igen. Innan fotbolls-VM i sommar ska nästa skiva vara klar, men den här gången bär iväg till en studio i Stockholm. Enligt Daniel är bandet »less på att dra alla kablar själva«.
     Han sitter och snurrar på en kontorsstol i inspelningsstudion Second Home. Belysningen är dov, väggarna vadderade och instrumenten står staplade på varandra. Det är legendarisk mark för den lokala musikscenen. Vartenda Umeåband värt namnet har någon gång förevigat sin musik här – inte sällan med Daniel bakom mixerbordet. Han extraknäcker ofta som tekniker och producent vid sidan av Isolation Years.
     – Fast på sistone har jag tagit lite avstånd från det. Det är kul, men man får mindre energi och kreativitet över till sin egen musik. Just nu känns det ännu viktigare att sätta stopp, jag vill fokusera på kommande skivan.
Vad är roligast med att spela musik?
     – Att spela in. Utan inspelningen hade man nog inte orkat hålla på. Det är huvudgrejen för alla i bandet.
Ni verkar extremt dedikerade. Sist spelade ni in under två månader. Vad är det som driver er?
     – Det handlar om skräcken att lämna över det till någon annan. Vi har så starka viljor i bandet att vi vill ha full kontroll själva. I Åträsk kunde vi repa direkt i studion och trycka på på rec när det lät bra.
Så den kreativa processen sker i inspelningen?
     – Absolut, så har det varit hittills. När vi spelar live måste vi härma det vi spelat in. Vi går liksom andra vägen.
Hur ser din roll ut i bandet?
     – Jag är diktatorn, haha! Allvarligt talat, eftersom jag inte skriver låtar eller spelar något instrument, förutom trummor, så arrangerar jag mycket. Och säger åt de andra hur de ska spela. Ibland lyssnar de inte, men man får kämpa för sin sak.
Har du tagit ett medvetet beslut att satsa på musiken?
     – Jag har alltid sagt »ett år till«. Det är slitsamt att spela musik och ha lite pengar. Och någon gång måste man ju bo bättre än i en billig etta.
Hur mycket tid ägnar du åt »vanliga« jobb?
     – Bara tills jag får ihop till hyran. Jag borde jobba mer men latheten sätter stopp.
Ni är väldigt kritikerrosade...
     – Ja, bättre kritik än resultat.
...samtidigt som ni inte säljer så jättemycket. Hur har det varit?
     – När vi bildades fanns det ingen tanke på att vi skulle bli stora – vi ville bara göra en skiva. Det är synd är att vi inte kan jobba heltid med musiken, men annars spelar det ingen roll hur mycket vi säljer. Vi är nog lite för svårtillgängliga. Men jag skulle inte vilja göra musik som kan spelas på hockeymatcher och i Melodifestivalen.
Hur viktig är bekräftelsen?
     – För mig är den viktig. Det är väldigt få saker man skulle göra utan att få bekräftelse.
Hur viktiga är recensionerna för bekräftelsen?
     – Man brukar säga att kritikerna inte betyder något, men det gör de. Vi säljer lite skivor nu men om kritikerna skulle såga oss tror jag inte vi skulle sälja någonting.
Hur tycker du Umeås musikliv är just nu?
     – Det känns lite mindre »kommunala musikskolan« än tidigare. När man var yngre skedde mycket i kommunens regi, spelningarna var på Galaxen och det var lite studiecirkelaktigt. Det är väl en bra grej, men det känns mer på riktigt när man fixar allt själv. Jag tror det kan vara bra att det är svårt att få replokaler. Det skapas bättre musik om man får kämpa för det.
Vilka Umeåband lyssnar du på?
     – Mest på band jag känner – just nu Anna Leong. Det bli alltid så. Jag kan inte låta bli att tycka om musik när jag lärt känna personen bakom.
Umeå har ju levt upp den senaste tiden med nya klubbar och uteställen.
     – Ja, det är kul med Ny våg och Community men att O’learys öppnat bidrar ju bara till en massa alkohol och teveapparater. Det skulle behövas en halvsunkig tysk rockklubb dit band från andra ställen kunde komma och spela.
Hur viktig är gemenskapen i det du gör?
     – I musiken är den väldigt viktig. Vi i bandet har ju känt varandra hela livet. Nu träffas vi inte så mycket på fritiden så musiken har blivit vårt sätt att umgås.

Konrad Olsson
Mars 2006