Faces of Umeå, mars, 2006

David Sandström



Det är lördagkväll i slutet av mars och två huvudsakliga aktiviteter uppehåller Umeåborna. På Renmarkstorget är utelivet på väg att stimma upp runt nattklubbarna O’learys och nyöppnade Invito. I vardagsrummen flimmrar teveapparater med bilder från årets melodifestivalfinal. Men den nyblivne körkortsinnehavaren David Sandström tycks inte bry sig.
     Han sitter bakom ratten i en skåpbil på väg in till stan från det hus i Nordmaling som är hans studio och replokal under vintern.
     – Min ambition är att vara hemma på helgkvällarna, säger han. Jag är en antingen-eller-snubbe. Antingen har jag fått stim-pengar och då slänger jag in kortet i baren och bjuder alla mina vänner. Eller så är jag renlevnadskillen som är helt pank, sitter hemma och äter gröt och jobbar elva timmar om dygnet. Just nu är vi ute i studion och är väldigt kyska.
     Med »vi« menar han sig själv och Oskar Sandlund som sitter bredvid honom i framsätet. Oskar är Davids producent tillika trummis i kompbandet Overdrive. Under intervjun som följer hemma i hans lägenhet på Berghem refererar han ständigt till det »vi« som är David och Oskar.
     – De senaste två åren med Oskar har varit lysande, säger han. Vi har precis samma uppfattningar och idéer om musik.

Davids lägenhet är rörig. Allt ligger i högar – skivor, filmer, böcker, fotografier, kläder. Sovalkoven har möblerats om till bibliotek och soffan agerar säng. Kanske vill han inte göra sig för hemmastadd. Han letar nämligen hus i inlandet där han ska bosätta sig permanent.
     Han säger att han behöver flytta ut »för att kunna arbeta, för att hitta ett rum där den kreativa processen kan fortgå utan pauser«. Och kanske vill han fortsätta i den tradition av västerbottniska berättare han länge har vurmat för, som Sara Lidman och Sune Jonsson. Det är i alla fall Mikael Wiströms koppling, dokumentärfilmaren som just nu följer Davids väg ut i inlandet.
     Det var också inlandet han tog avstamp i när hans solokarriär började blomstra för två år sedan. Efter att ha spenderat en vinter på en gård i Lappländska Falträsk flyttade han tillbaks till Umeå våren 2003 och spelade in skivan The Dominant Need of the Needy Soul is to be Needed. Den följdes upp av förra årets Go Down! och markerade en ny era i Davids karriär.
     Tillsammans med kompbandet Overdrive – och Oskar Sandlund i synnerhet – har David hittat en plattform för sitt musicerande som inte varit så stadig sedan tiden med hardcorepionjärerna Refused på nittiotalet. Efter att de lade ner 1998 har han flummat loss i musikkollektivet Text, ägnat tre år åt en skiva om sin morfar och varit oväntad trummis i nedlagda mainstreamrockarna The Facer. Han gjorde även försök att starta ett nytt band tillsammans med Frida Hyvönen under namnet Zillion Digits.
     – Jag tror att det tar så lång tid, säger han om fördröjningen. Efter sju år med Refused hittade vi fram till någonting i och med The Shape of Punk to Come. När man gör det måste man kasta det överbord och börja på nytt.
     – När jag flyttade från Falträsk visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Jag hade en massa låtar men kände att det var över med The Facer och Zillion Digits – allt det som inte hade fungerat. Jag träffade Oskar och just då var det fart i Umeå. Vi flängde runt på utomhusfester och den kicken lade grunden för Dominant Need-plattan.

David Sandström är kanske den Umeåmusiker som tagit sitt artisteri på störst allvar. Många av dem som porträtteras i den här tidningen lever i ordnade parrelationer, har »vanliga« jobb vid sidan om musiken och vissa bor i bostadsrätt. Men inte David. Hans kompromisslöshet har gett honom en stämpel av att vara en udda kuf. En pretentiös skäggtomte mitt bland alla jeansprydda rockers.
     När han pratar är det stundtals svårt att hänga med. Han uttrycker sig ofta luddigt, i långa resonemang och bisatser. Men när han efter ännu en obegriplig utläggning ombeds tydliggöra vad som gjort hans musik mer lättillgänglig på sistone skärper han sig något.
     – Okej, på riktigt. Man har ett behov av att sjunga. Det kommer av något slags pepp och glädje. Det kan vara så enkelt som att man har haft kul nog. Under några år har man haft tillräckligt mycket kärlek till människor att det bara måste ut. Då kommer en sån platta som Dominant Need.
     Trots att David är på väg att flytta från Umeå har han en särskild kärlek till staden och han skulle inte kunna tänka sig att bo någon annanstans.
     – Jag har varit intresserad av Umeås uteliv och vad som händer i musiken i femton år nu. Jag har förförts av den här stan så många gånger. Det är coolt att det uppstått institutioner som Community, Scharinska och Ny Våg där folk kan utvecklas. Det har aldrig varit så lätt att lyssna på bra musik och ha skoj som nu. Men jag har aldrig varit intresserad av skojet i sig. Det måste vara intressant också, annars får det vara. Och nu har jag tänkt nöja mig med att vara i närheten, men minst en timme inåt landet.

Konrad Olsson
Mars 2006