Faces of Umeå, mars, 2006

Jennie Asplund



Det är lätt att glömma vilket internationellt inflytande de lokala Umeåmusikerna har. Denna tidnings porträtterade artister har turnerat världen över, blivit spelade i amerikanska teveserier och hypats stort av såväl internationell press som andra världsartister. Men det finns ett västerbottensband som kanske rönt störst framgång av alla – Sahara Hotnights.
     Men av global rockhype märks inget när Jennie Asplund, gitarrist i Sahara Hotnights, kliver in på restaurang News i Umeå. Den nyvakna marssolen gör den redan ljusa lokalen ännu ljusare och Jennie beställer en vegetarisk lunchtallrik.
     – Om jag är vegetarian? I wish, säger hon. Jag har för dålig karaktär.
     Jennie är Umeåbo sedan ett par år och den enda av bandmedlemmarna som valt att flytta tillbaka till Västerbotten efter de första framgångsrika åren i Stockholm.
     – Efter att vi spelat in den förra skivan visste jag att jag inte skulle behöva vara så mycket i Stockholm. Så jag sålde lägenheten och flyttade upp.
     Nu bor hon i en lägenhet på Haga, har just skaffat bil och förklarar att anledningen till flytten var att komma nämare vännerna, familjen och pojkvännen. Kanske är det den sällskapskära hemvändarpersonligheten som gör det svårt att koppla ihop Jennie med de internationella framgångarna.

Det är i år tio år sedan Sahara Hotnights vann den talangtävling i Skellefteå som gav dem deras första skivkontrakt. Jennie var sjutton då, de andra femton. När debutskivan C’mon Lets Pretend släpptes 1999 var bandet redan ett begrepp. De hade flyttat ner till Stockholm, den norrländska hypen hade förvandlats till en nationell snöbollseffekt och det haglade getingar, plus och grammisnomineringar. Skivan blev en storsäljare. Men deras hårda energirock kom att bli en internationell angelägenhet först i och med uppföljaren Jennie Bomb, döpt efter Jennie själv. Efter en förbandsturné med The Donnas gav de sig ut på två landsomfattande USA-turnéer. Rolling Stone Magazine utnämde dem till ett av »10 great new bands« och jämförde dem med Ramones och MC5.
     Två världsturnéer och ytterligare en kritikerrosad skiva senare står Sahara Hotnights nu vid ett vägskäl. För första gången på tio år är de utan skivkontrakt.
     – Vi gjorde slut med BMG när de slogs ihop med Sony, berättar Jennie. När vi spelat in Kiss and Tell las det en massa pengar på oss men ingen tid och engagemang. Vi tröttnade. Det blev för förutsägbart – man repar, spelar in, gör videos och turnerar. Nu kan vad som helst hända. Vi ville börja om från noll.
     Bandet har flera låtar klara inför en ny skiva som förhoppningsvis kommer ut innan året är slut. Men inget är klart. Jennie berättar att de funderar på att släppa skivan själva, i alla fall i Sverige.
     – I Sverige är vi tillräckligt etablerade – det funkar utan så mycket jobb från någon annan. Men vi tittar på bolag som kan hjälpa oss i utlandet. Efter alla turnéer har vi märkt vilka som funkar bra.
Vad vill ni med den nya skivan?
     – Det finns ingen uttalad ambition att »bli störst i världen«. Vi vill spela in en till skiva och göra den ännu bättre än den förra.
Din roll i bandet lär vara organisatörens?
     – Ja, blir lätt att jag håller koll på de andras flygbiljetter. Och någon måste ju ta hand om papper och pengar.
Har ni inte folk som sköter pappersarbetet?
     – Jo det har vi, men jag har för mycket kontrollbehov för att kunna släppa ifrån mig allt. De gånger man har gjort det har det inte slutat som man velat. Det känns skönt att ha hyfsad koll innan man skickar det till bokföringen.
Hur är din roll när ni repar?
     – Jag ligger ganska lågt när det gäller musiken men jag kan lätt vara så i replokalen också, att jag vill att folk ska vara på ett visst sätt. Ibland glömmer man bort att det är ett band och inte business.
Hur trivs du i Umeå?
     – Bra. Men det kan vara lite svårt eftersom jag har »två liv«. Ett med kompisarna här i Umeå och ett när man åker ner till Stockholm och jobbar. Med bandet umgås jag med helt andra människor. Ibland skulle man vilja slå ihop de där två. Att slippa vara så schitzo.
Vad driver er att fortsätta spela musik?
     – Så länge vi känner att vi inte är nöjda och klara med det här kommer vi fortsätta. Det kommer säkert en dag när folk vill hitta på något annat. Men vi lever verkligen för stunden och tar en skiva i taget.
Vad skulle du göra om du inte spelade rock?
     – Det är svårt att säga. Jag har spelat med samma människor sen jag var 12. Innan dess hade jag inte så många drömmar. Jag kan inte komma på något som ligger lika varmt om hjärtat som bandet.
Du har spelat en del med Klungan i Umeå – är andra musikprojekt något som lockar?
     – Nej, inte direkt. Klungan var roligt eftersom det var ett så kul gäng. Men det är egentligen inte musiken som är det viktiga. Hela grejen är att få spela med de andra tre i bandet. Jag har svårt att tänka att jag skulle vilja göra det med någon annan.

Konrad Olsson
Mars 2006