Faces of Umeå, mars, 2006

Peder Stenberg



Den erfarne konsertbesökaren i Umeå visste att Deportees inte var några nybörjare när deras jordskredshype brakade loss för två år sedan. Snarare var det tolv års musicerande som till slut betalade sig för brödraparet Peder och Anders Stenberg.
     Under namnet Bittersweet hade de harvat på i så vitt skilda genrer som emocore, brittpop och soul.
     – Det hände ju inte ett skit med Bittersweet, säger Peder. Vi tog oss hela tiden an saker som var för svåra för oss. Mot slutet skulle vi spela renodlad soul, vilket vi inte alls behärskade. Idag kan jag erkänna att vi var rätt krystade och bitvis pinsamma.
     Men till slut föll det på plats. Nyckeln var att kombinera fem års soulpuritanism med en nyfunnen kärlek till country.
     – Not tonight var första låten vi gjorde som Deportees. Vi var helt knäckta av Dolly Partons Jolene och den låtens plockgitarr. Vi ville se om det gick att använda det.
     Och som det gick. Bandet spelade in en demo, skickade iväg den en helg i början av 2004 och redan på måndagen ringde telefonen varm. De gjorde en klassisk spelning på en Nöjesguiden-fest, blev uppskrivna av Andres Lokko och turnerade med Killinggängets film Fyra nyanser av brunt. Mer populärkulturell credd kan man knappast få.
     – Vi fick en oförskämd feedback, säger Peder. Plötsligt började vi turnera på en hype. Folk bokade oss innan de ens hade hört oss.

Han sitter i sin röda soffgrupp hemma i den lägenhet bakom ridhusområdet han delar med sambon och fotografen Elin Berge. Ovanför honom hänger affischer från regissörerna Woody Allen och Michelangelo Antonios filmer. En fondvägg är täckt av en gigantisk solnedgång (»man behöver det för att överleva vintern«).
     Till vardags har Peder en doktorandtjänst på Universitets institution för kultur och medier där han forskar i datorspel. Han har spenderat hundratals timmar i de virtuella spelrummen på internet.
     – Jag älskar att vara uppe på nätterna, säger han. Jag jobbar på dagen och hänger med polarna och flickvännen på kvällen. Och när hon går och lägger sig vid halv tolv sitter jag uppe och skriver musik eller spelar på datorn till klockan fem. Sen sover jag till elva.
     Han är snabb att erkänna att han har »ett skönt liv«. Men däri ligger också en konflikt. Det utanförskap han alltid känt, från tiden som straight edge i nittiotalets hardcorescen till dagens politiska intresse, skaver fortfarande.
     – Jag har alltid stått långt till vänster. Och trots att det är svårt att formulera konkreta utopier idag finns känslan kvar – man vill komma bort, man vill någon annanstans.
     – Med åldern blir man bättre på att anpassa sig. Det är lätt att bli förförd, av bra musik, bra böcker, bra filmer, bra datorspel och bra mat. Jag är helt klart mindre förbannad än förut, men jag tycker inte det krävs så mycket för att bli påmind.
     Med »påmind« syftar han på dagens ekonomiska system som »bygger på att vissa människor ska vara utslagna för att andra ska få bättre förhandlingsläge«. Hans politiska engagemang är uppenbart initierat och dessutom något som går igen i hans låtskrivande.
     – Jag skriver väldigt politiska texter, men det är få som märker det. Ibland undrar jag om det är plakatpolitik som behövs för att folk ska lyssna. Samtidigt älskar jag estetiken i att omvandla det politiska budskapet till en parsituation. Det är den klassiska Bruce Springsteen-grejen, du vet »you and me baby«.
     – Men det är en balansgång att berätta på det sättet. Jag är inte så duktig att jag kan klämma in en lösning i en text. Det handlar mer om att tända en gnista och ett hopp. Att peka i en riktning.

I april kommer en ny singel från Deportees och i höst följer de upp debutalbumet All Prayed Up. Inför den nya skivan har de jobbat med två olika producenter, Björn Yttling och Pelle Gunnerfeldt.
     – Eftersom man ofta jobbar på pepp finns alltid en risk att några låtar blir utfyllnadsspår. Vi inbillar oss att vi undviker det med två producenter som nu kan plocka fram alla sina ess ur rockärmen. Det är svårt att ha perspektiv, men jag tycker det har fungerat.
Har det hänt något rent musikaliskt?
     – Skivan är mörkare och mer aggressiv. Även om vi behållt det rytmiska har vi varit mer peppade på att låta saker hända i rummet.
Hur har det känts att följa upp den hype ni hade med debuten?
     – En debutskiva är alltid en sammanfattning av alla idéer man någonsin haft. Det är tolv års musicerande som trycks ihop. Man står lite på noll med uppföljaren. Och som debutband fick vi mycket gratis uppmärksamhet eftersom kritiker alltid är på jakt efter det nya. Men vi har inte haft någon direkt skrivkramp eller så.
Du har bott i Stockholm, varför flyttade du tillbaks till Umeå?
     – Klichén stämde – man gör inte så mycket där. Eftersom folk bor i trånga ettor långt ifrån varandra träffas man mest ute på lokal. Det blir både ohälsosamt och dyrt. Men det handlar mest om att jag har mina vänner i Umeå. Jag skulle inte kunna bo i någon annan stad än brorsan – vi är som en halv låtskrivare var.

Konrad Olsson
Mars 2006