Faces of Umeå, mars, 2006

Sara Almgren



Att se Sara Almgren live är som att se en reinkarnation av Ramones trettio år senare. Den blicken! Den råa, till synes ständigt i sin egen värld där den då och då skymtar fram bakom luggen. Man lämnar spelningen övertygad om att än en gång ha sett Umeås coolaste scenpersonlighet.
     Utanför scenen är intrycket det motsatta. Luggen sitter fast bakom örat och hon hälsar med ett stort avväpnande skratt när hon tar emot i sin second hand-inredda lägenhet i centrala Umeå. Kanske är skrattet ett sätt att värja sig mot situationen. Redan innan intervjun börjat avlägger hon sin brasklapp:
     – Du kommer inte få ut mycket av mig, säger hon.
     Hon gillar inte intervjuer. Är helt sonika inte van vid dem. För trots att Sara är en av Umeås mest luttrade musiker – som redan för tretton år sedan representerade norrländsk hardcore på scenerna i USA med straight edge-bandet Doughnuts – har hon hela tiden levt i en bandmässig och medial skugga. Hon kan själv bara räkna upp två enskilda intervjuer som porträtterat henne genom åren. Hennes roll har alltid varit doldisens, den karismatiske men undanskymde gitarristen bakom frontfigurerna i banden hon spelat i. Rollen är delvis självvald.
     – Jag håller mig medvetet i bakgrunden. Det är svårt att tänka sig själv som något slags offentlig person. Det är klart att folk vet vem man är, men det är inget jag tänker på eller märker av.
     Förutom Doughnuts och nittiotalsmodpunkarna Saidiwas består hennes musikerkarriär av fem år i The (International) Noise Conspiracy. Efter att ha lämnat bandet för drygt tre år sedan har det blivit inhopp som organist i Sahara Hotnights och som gitarrist i Marit Bergmans kompband. Men sedan ett år tillbaka har hon hittat hem i Umeås färskaste punkhopp – The Vicious.
     Med endast en singel och några få sverigespelningar bakom sig viskas det redan om The Vicious hårda och hookiga punkrock. Bandet, som startades av Luleåsonen tillika Regulations-medlemmen Robert Petterson och Umeåveteranen André Sandström (Lost Patrol, DS-13), rekryterade Sara när det var dags för Robert att lägga gitarren åt sidan och bara fokusera på sången.
     – Jag är råpeppad, säger Sara. Det är det här jag vill satsa på nu, vi repar mycket och hoppas på kommande spelningar.
     »Peppet« fullkomligen lyser ur hennes ögon. Och de »kommande spelningarna« är förutom ett stundande Umeå Open-gig även eventuella utlandsturnéer efter kommande skivsläpp i Europa och USA.

Sara Almgrens lägenhet ger ett lätt bohemiskt intryck. En gitarr står lutad mot soffan, på köksbordet står en symaskin (»jag använder den till att sy in second handkläder«) och väggarna är prydda av posters.
     Lägenheten ligger bara något kvarter från Norrlandsoperan, där klubben Ny Våg huserar sedan en tid tillbaka.
     – Det är skönt att bo så nära, säger hon. Sist när det var lång kö till toaletten gick jag helt enkelt hem istället.
     Ny Våg, där The Vicious gjort en av sina få Umeå-spelningar, fungerar också som skivbolag åt bandet.
     Sara sätter sig på golvet, framför bokhyllan som bågnar av raderna av vinylskivor, och sätter på stereon – danska Gorilla Angreb, som The Vicious även spelat förband till.
Hur är det att leva som musiker i Umeå?
     – Leva som musiker... ja du, säger Sara och skakar på huvudet.
     – Just nu jobbar jag på en ungdomsgård. The Vicious ger än så länge inga pengar men när man är ute med Marit är det tryggt ekonomiskt. Jag har spelat musik så länge jag kan minnas. Det är det jag vill göra och drömmen är fortfarande att lyckas överleva på det. Jag kommer fortsätta kämpa!
     Kommer du spela mer med Marit Bergman?
     – Ja, hon ringde faktiskt igår och sa att jag måste börja ta sånglektioner. Hon ska spela in en ny skiva och vill att jag ska köra. Men jag har ju aldrig körat i hela mitt liv!
     Varför har du aldrig sjungit?
     – Jag tror jag är lite för mesig, men det släpper nog om man ger det en chans. Det skulle vara jättekul att fronta ett band någon gång. När jag är hemma och lyssnar på Gorilla Angreb kan jag sjunga loss för mig själv. Man studsar runt och peppar upp!
     Vad är roligast med musiken? Att spela in eller spela live?
     – Att spela live är absolut roligast.

När intervjun är över fortsätter Sara att spela skivor. Hon plockar fram den ena efter den andra, säger att hon lyssnar mycket på Johnny Cash, att favoriterna just nu är The Kids och Knugen Faller men att det fortfarande är Deep Purple hon håller närmast hjärtat.
     Man inser att det här är hennes rätta element. Hon lever för stunden. När hon får gå upp i musiken. Lyssna och spela. Hemma eller på scen.
     Plötsligt känns hela intervjun överflödig.

Konrad Olsson
Mars 2006