Faces of Umeå, mars, 2006

Thomas Hedlund



Det är en paradoxal upplevelse att intervjua Thomas Hedlund. För trots att han hela tiden ger välartikulerade och insiktsfulla svar ursäktar han sig för att vara ogenomtänkt. Och trots att han med sina sex olika band är en av Umeås mest produktiva musiker känner han sig påtagligt obekväm i den offentliga rollen.
     Hans »huvudband« The Perishers jobbar på en ny skiva. I april släpps fullängdsalbum med hans två rockband Khoma och Cult of Luna. I höst kommer en ny skiva med Deportees. Och under vintern har han pendlat fram och tillbaka till Paris, där han spelat in med det franska popbandet Phoenix – som Thomas träffade när Deportees gjorde en förbandsturné med bandet.
     Det känns överflödigt att mer ingående beskriva Thomas alla band och skivsläpp. Dagstidningar och musiktidskrifter kommer ta hand om detaljerna framöver. Vad som däremot är intressant är att höra vad han har att säga. Platsen är Nya Konditoriet. Klockan är kvart över fem. Det är måndag. Bandet rullar.
Vad är din drivkraft till att spela musik?
     – Jag tror det är summan av små ögonblick som gör det värt mödan. När man får de där pirrande upplevelserna, en låt under en spelning, blicken man kastar till de andra i bandet när man känner att allt sitter som det ska. Det handlar om små kickar men också om långsamma enträgna processer. När man jobbar fram emot en skiva eller repar inför en turné. Det långsamma nötandet kan också vara givande.
     – Men ibland kommer musiken i andra hand eftersom själva mötet med människor betyder så mycket. Det bottnar så otroligt mycket i glädjen och lusten av att bara umgås med vänner och folk man respekterar.
Var det samma sociala grej även med Phoenix?
     – Ja, vi hade ju turnerat tillsammans och klickat på ett socialt plan.
Skulle du jobbat med dem om du inte visste vilka de var?
     – Nej, det tror jag inte. Det kändes viktigt att jag fått ett gott och bra intryck av dem som personer. Jag spelar ju ändå med så många andra band att jag inte behövde en till grej bara för jobbets skull.
När började du se musicerandet som ett jobb?
     – För ungefär tre år sedan. Det var en viktig brytpunkt. När jag väl fattade beslutet att kapa förtöjningarna infann sig ett otroligt lugn och en tillfredställelse. Jag insåg att det gick att forma en fungerande yrkesidentitet kring musiken. Att det fyller en viktig funktion för mig – men även för andra. Fram till dess hade det varit en hobby, som tidsmässigt var mer än ett heltidsjobb.
Den här identitetsgrejen måste varit stor. Hur förhåller du dig till det?
     – Jag kan tycka att det är svårt att berätta för folk vad jag håller på med. Man vill kunna vara ärlig utan att framstå som skrytsam. Man kan ganska snabbt få en stämpel när man pratar med folk. Och så får man ägna hela samtalet åt att tvätta av sig den.
Och den stämpeln, vad är det?
     – Folk har väldigt olika mycket insikt om hur det är att leva som musiker. Det är inget konstigt med det, men vissa knyter an yrket till dess mest extrema uttryck, som videos och andra stylade grejer, snarare än att cykla upp till Umedalen och repa i sex timmar. Vilket för övrigt är fantastiskt kul, jag skulle aldrig komma på tanken att klaga på det. Men det är ju ett jobb. Det är inte så glamouröst helt enkelt.
     – Det är alltid lite minerad mark när jag ska beskriva vad jag gör. Jag försöker vara så kort och kärnfull som möjligt så jag slipper prata om det.
Det låter lite jante?
     – Ja, det är väl något lutherskt och jante över det, antar jag. Men det finns väl en anledning till att man valde att spela trummor. Man sitter långt bak där det är tryggt och skönt.
Vad är roligast? Att spela live eller att spela in?
     – Skapandedelen är det bästa. Att spela live är också roligt men kan lätt bli rutinmässigt. I tillblivelsen finns det något som är mycket mer här och nu. Att efter inspelningen åka hem från studion med hörlurarna på och fortsätta bli inspirerad. Det är verkligen fantastiskt. Då är man som mest levande och blir påmind om varför man håller på.
Hur länge tror du att du kommer hålla på med musiken?
     – Just nu har jag ingen deadline. Musicerandet är ju en konstant process, eftersom det är så säsongsbetonat. Det är en ändlös cykel av låtskrivande, inspelande, inrepande, turnerande. Det är svårt att se något slut på det, svårt att veta när man är färdig. Det är ju en del av konstnärligt skapande över huvud taget. Att man fortsätter inspireras.
     – Det skulle vara om jag en dag kände mig helt dränerad och tömd. Men som det känns nu är det väldigt långt dit. Det är snarare ett ständigt påfyllande av inspiration. Det kommer hela tiden upp saker man vill göra och idéer man vill förverkliga rent musikaliskt.
Hur är Umeå att leva i som musiker?
     – Det är bra. Det finns en föreställning att man ska vara i Stockholm och många undrar varför man inte flyttar ner. Men de band som finns här uppe är ju levande bevis på att det fungerar.

Konrad Olsson
Mars 2006